Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Njursjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundom generar den genom en känsla af tyngd,
ibland åter genom häftiga smärtor, i synnerhet om den
blifvit inklämd eller om urinafflödet från densamma af
någon anledning hindras. Därigenom kan njurbäckenet
småningom utspännas, och en hydronefros (blåsnjure)
uppkomma. Det är visserligen ofta en lätt sak att
för tillfället föra upp den lösa njuren i dess
rätta läge, men att bibehålla den där med bandage
o. d. vållar däremot ofta svårigheter. Stundom kan
någon tids sängläge jämte gödning bidraga att åter
fixera densamma. Ofta hjälper endast ett operativt
ingrepp, t. ex. fastsyning af njuren på dess rätta
plats (se Nefrorhafi).
Inflammation i njurens specifika väfnad, s. k.
nefrit (lat. nephrltis), kan vara antingen akut eller
ock från början mera smygande eller kronisk. Dessa
inflammationer äro den vanligaste orsaken till den
s. k, ägghvitsjukdomen, af hvilken flera former
på 1820-talet beskrefvos af Bright (se Brights
njursjukdom). Vanligen uppkomma nefriterna
efter allmäninfektioner, i all synnerhet med
mikrokocker. Dessa allmäninfektioner kunna
någon gång vara så obetydliga, att de undgå den
sjukes uppmärksamhet, men flera af de typiska
infektionssjukdomarna t. ex. halsfluss, allmän
blodförgiftning med varbildningar (septiko-pyemi),
scharlakansfeber, difteri, ros, lunginflammation,
tarminfektioner, ha stor benägenhet att sätta
s. k. metastaser (öfverflyttningar) af smittämnet i
kroppens förnämsta exkretions-(utsöndrings-)organ,
njuren, och därigenom framkalla inflammation
inom denna. Dessa kunna sedermera själfständigt
fortskrida. Äfven det inom kroppen alstrade giftet
vid flera kroniska infektioner, t. ex. tuberkulos,
speciellt vid lungsot, syfilis och malaria, kan
angripa njuren och där åstadkomma inflammationer
och andra patologiska förändringar. Slutligen
kunna lättare eller svårare förändringar hos
njurarna åstadkommas af giftiga ämnen, dels
alstrade inom kroppen själf, t. ex. i blodet
cirkulerande gallbeståndsdelar vid gulsot,
dels tillförda utifrån som medikament: hartser
(t. ex. terpentin, vesikatorier, "spansk fluga"),
fenol och dess derivat, af hvilka flera användas i
medicinen, kvicksilfverförgiftningar (t. ex. med
sublimat) och blyförgiftningar (hos typografer
etc.). Äfven förgiftningar med olämpliga födoämnen
(köttförgiftningar etc.) och häraf framkallade
infektioner kunna ha samma verkan. Slutligen kan den
allmänna arteriosklerosen angripa äfven njurartärerna
och sekundärt framkalla njurförändringar. - Hvad än
orsaken till nefriten är, kan effekten på njuren,
patologisk-anatomiskt sedt, bli densamma. I lättare
fall, de s. k. rent parenkymatösa formerna af nefrit
(en typ för dessa är gulsotnefriten), angripes
endast det känsliga, men sig lätt återbildande
njurepitelet. I andra fall åter angripas
hufvudsakligen njurens blodkärlsslyngor i dess
små utsöndringsnystan (glomeruli), s. k.
glomerulonefrit (en typ härför är nefriten i
scharlakansfeberns 3:e-4:e vecka); och slutligen
kan äfven den specifika väfnadens stödjesubstans
(bindväf) angripas vid de s. k. interstitiella
nefriterna (en typ härför äro de arteriosklerotiska
nefriterna). De båda sistnämnda förändringarna äro
så mycket vanligare, som infektionen af njuren vid
ofvannämnda allmäninfektioner förmedlas genom blodet i
blodkärlen och dessa just löpa fram i bindväfssubstansen
för att sedan så att säga nysta upp sig i ofvannämnda
glomeruli. Vanligen förekomma vid de allvarligare
formerna af ägghvitsjukdomarna (nefriterna) alla
dessa slags förändringar samtidigt. Vid öfvervägande
parenkymatös degeneration (inflammationer) kan
njurepitelet fettvandlas, hvarigenom njuren antar
en hvitgul färg (s. k. fettnjure). Vid långt
gångna förändringar inom bindväfsstödjesubstansen
och blodkärlen kan epiteldelen af njuren småningom
atrofieras och njuren bli ärrlikt skrumpen och minskad
(s. k. skrumpnjure). Vid vissa kroniska sjukdomar,
såsom tuberkulos (äfven i bensystemet), syfilis,
malaria, inlagras ej sällan i njurens blodkärl,
särskildt inom glomeruli, amyloidsubstans, hvarigenom
hela njuren i tvärsnitt kan få ett späckigt utseende,
s. k. späcknjure. - Hvilket nu det patologiska
underlaget vid njurförändringen än må vara, medföra
dessa nefriter en del gemensamma sjukdomstecken,
ehuruväl dessa i någon mån modifieras efter den
del af njurväfnaden, som är mest angripen. De
subjektiva symtomen kunna vara dels obetydliga,
dels äfven mångtydiga, såsom hufvudvärk, tyngd
i hufvudet, matthet, kräkningar, i akuta fall
stundom feber och stark sjukdomskänsla. Bland de
objektiva är närvaro af ägghvita i urinen ett
af de mest konstanta; häraf namnet
ägghvitsjuka. Ägghvitan uppvisas dels genom
koagulering efter den sura urinens uppkokande, dels genom
utfällning medelst mineralsyror, t. ex. salpetersyra,
eller medelst syror jämte vissa metallsalter. Utom
ägghvita innehåller urinen vanligen mikroskopiskt
iakttagbara s. k. cylindrar, små koagulerade,
cylinderlika (staflika) bildningar från urinkanalerna,
samt vidare degenererade celler, äfvensom ofta
blod. Urinmängden per dygn kan i akuta och äfven i
en del kroniska fall vara betydligt minskad till
1/4-1/2 af det normala (1,500 kbcm.). Fullständig
brist på urinafsöndring kallar man anuri. Den minskade
urinmängden kan tyda på en bristfällig afsöndring af
de af kroppens affallsprodukter, som närmast skola
utskiljas genom njurarna, och är därför stundom
förebud till det lifshotande sjukdomstillstånd,
som kallas urinförgiftning, uremi (se d. o.). Vid
vissa former af nefrit, särskildt skrumpnjuren, är
urinmängden däremot icke oväsentligt ökad. Ett annat
vanligt objektivt symtom af nefriten är vattusoten
eller ödemen. De uppträda vanligen först i de undre
ögonlocken samt i underbenen, men kunna utbildas öfver
hela kroppen och äfven i kroppskaviteterna (buk- och
brösthålorna). Vid nefriter af mera kronisk typ blir
äfven hjärtat angripet och förstoradt. Äfven synnerven
kan röna inflytande af den kroniska urinförgiftning,
för hvilken kroppen är utsatt, och s. k. retinitis
albuminurica uppträder, åtföljd af betydligt nedsatt
synförmåga. Detta senare är ett farligt symtom, som
tyder på en långt hunnen och farlig form af sjukdomen;
vid smygande fall af särskildt den interstitiella
nefriten (skrumpnjuren) äro ögonsymtomen (speciellt
den nedsatta synen) ej sällan de af den sjuke själf
först iakttagna och de, som tvinga honom att söka
hjälp. Många former af njurinflammation läkas af sig
själfva, då grundsjukdomen, t. ex. lunginflammation,
rosfeber, blifvit häfd. Uppträder njurlidandet mera
själfständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
