Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 957-958 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nielsen [niel-], Johan Peter Ludvig - Nielsen [niel-]. 1. Rasmus N. - Nielsen. 2. Martinius N. - Nielsen. 3. Oda N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ihågkommas som bilder af träffande karakteristik. -
Se K. A. Winterhjelm, "Af Kristiania theaterliv"
(1875), och T. Blanc, "Christiania theaters historie
1827-77" (1899). K. V. H.


Nielsen [niel-]. 1. Rasmus N., dansk filosof,
f. 4 juli 1809 i Roerslev nära Middelfart på
Fyn, d. 30 sept. 1884 i Köpenhamn, egnade sig
efter aflagd studentexamen (1829) åt teologien
(han blef teol. kandidat 1837, licentiat 1840),
men idkade därjämte filosofiska studier och blef en
varm anhängare af Hegels system, på hvars grund han
trodde sig kunna sammanjämka kyrkans lära med den
spekulativa religionsfilosofien. 1841-83 var han
professor i filosofi vid Köpenhamns universitet
och verkade där både som lärare och författare i
hegeliansk riktning. Från denna tid härröra Den
spekulative logik (1844) och Den propædeutiske
logik (1845). Sören Kierkegaards polemik mot den
spekulativa teologien och, öfver hufvud taget,
mot hvarje försök att förlika den kristna tron
med vetenskapen framkallade en vändpunkt i N:s
utveckling. I sin skrift Evangelietroen og den
möderne bevidsthed (1849) uttalade N. först sin
nya lära om motsatsen mellan tro och vetande samt
riktade därnäst ett häftigt anfall på Martensens
dogmatik i en anmälan, som sammanställde detta
arbete med Kierkegaards "Johannes Climacus". Därpå
följde D:r H. Martensens dogmatiske oplysninger,
belyste (1850), Evangelietroen og theologien (s. å.;
öfv. till sv. 1863), Skæbne og forsyn (1853) och
Om personlig sandhed og sand personlighed (1854;
öfv. till sv. 1856), som ytterligare utvecklade
satsen, att kristendomen icke kan bli föremål för
spekulativt begripande, utan blott för personligt
tillegnande. Motsatsen mellan tro och vetande fick
vidtgående följder för N:s hela åskådning och blef
för honom motsatsen mellan den reella verkligheten och
den spekulativa idealismen. Den hegelska grundtanken
öfvergaf han aldrig, utan ansåg det alltjämt möjligt
att konstruera en dialektisk tankegång, men han insåg,
att man därigenom fick endast en skuggbild, som måste
låna sitt innehåll från den empiriska vetenskapen. Om
de begrepp, som den dialektiska metoden utvecklar,
skola bli något mera än logiska abstraktioner,
måste deras reella betydelse uppvisas med tillhjälp
af de särskilda vetenskaperna. N:s förhållande till
Hegel framträder i titeln på hans förnämsta arbete,
Grundidéernes logik (2 bd, 1864-66). För Hegel
finnes blott en idé, som är det sanna väsendet
i allt. Men genom att mera bestämdt framhålla
motsatsen mellan subjektivitet och objektivitet,
mellan tänkande och varande, idealitet och realitet
får N. en motsats mellan vetandets idé och maktens
(verklighetens) idé, en motsats, som öfvervinnes i
den högsta idé, till hvilken vetenskapen kan komma,
idén om den ontologiska subjektiviteten, i hvars
väsende vetande och makt äro förenade. Vetenskapen
för oss således till
en logisk teism, för så vidt dess sista förutsättning
är en subjektivitet som tillvarons väsende och
källa, men den når icke det religiösa gudabegreppet
och kan åt detsamma ge hvarken lif eller färg. Den
högsta punkt, till hvilken vetenskapen kan hinna,
är den, hvarest den religiösa tron börjar. Tron är
personlighetens, viljans sak. I vetenskapen ega vi
endast allmänna lagar och principer, men dessa kunna
icke styrka vår vilja och göra vårt hopp lefvande
i det verkliga lifvet. Därför sätta vi oss genom
tron i omedelbart personligt förhållande till en
personlig gud, som är herre öfver naturlagarna och
som vetenskapen icke kan begripa. En sådan tro är icke
blott en tro på det underbara; den är själf ett under
och kan därför af vetenskapen hvarken förstås eller
vederläggas. Vetenskapen går för den skull utom sin
befogenhet, när den anfaller en tro, som icke hvilar
på vetenskaplig, utan på personlig grund. Däremot är
den vetenskapliga kritiken fullt berättigad gentemot
teologien, som med vetenskapliga grunder vill stödja
trons innehåll. En teologi är följaktligen icke
möjlig, men väl en religionsfilosofi, hvilken visar,
huru de religiösa föreställningarna motsvara det
personliga lifvets egna kraf och nödvändiga villkor. -
Denna lära om tro och vetande som hvarandras
motsatser, hvilka just på grund af sin olikhet till
väsendet låta förena sig i en människas medvetande,
utvecklade N. utförligt i en serie föreläsningar,
som han 1867 höll vid universitetet i Kristiania:
Om hindringer og betingelser for det aandelige liv i
nutiden (utg. 1868) och i sin Religionsphilosophie
(1869). Den kritiserades från såväl teologisk
som annan ståndpunkt af Mårtenson, H. Bröchner,
G. Brandes och i Sverige af A. Nyblæus ("Om den
religiösa tron och vetandet", 1872). N. utgaf dessutom
Natur og aand. Bidrag til en med physiken stemmende
naturphilosophie (1873), Almindelig videnskabslære
i grundtræk (1880) och en hel mängd propedeutiska
skrifter till de studerandes tjänst. Också utöfvade
han i vida kretsar ett i hög grad väckande inflytande
genom sina folkliga föredrag, i hvilka han förenade
genialitet med en flödande vältalighet. Under sina
sista år slöt N. sig allt närmare Grundtvigs kyrkliga
riktning. Se P. A. Rosenberg, "E. N. Nordens filosof"
(1903), V. Klein och Rosenberg, "Mindeskrift över
R. N." (1909), samt H. Höffding, "Danske filosofer"
(1910). En minnesvård öfver N. restes 1909 i Roerslev.

2. Martinius N., den föregåendes brorson,
skådespelare, f. 23 jan. 1859, student 1878, uppträdde
1880-84 på Kasino och därefter på Dagmartheatret, som
han med ett par korta afbrott (på K. teatern 1886-89
och Folketheatret 1894-97) tillhörde till 1909, sedan
1897 därjämte som direktör. Han har spelat många
stora, i synnerhet tragiska eller allvarliga roller
(både i Schillers och Shaksperes dramer samt
i Gutzkows "Uriel Acosta", Ibsens "Brand"
och Paludan-Müllers "Kalanus"), och fick särskildt
betydelse genom sin ifver att genomföra en litterär
repertoar och draga fram nyare danska skådespel.
1908 fick han titeln professor.

3. Oda N., den föregåendes hustru, skådespelerska,
f. 7 aug. 1852, hette urspr. Larssen, uppträdde
redan 1870-71 på Kasino, utförde med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>