Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antar nu kvinnan sin mans tillnamn; på senare tider
ha emellertid icke få gifta kvinnor fortfarande
bibehållit sitt af fadern ärfda, och en del har till
det förut innehafda lagt mannens, hvarigenom ett
dubbelnamn bildats (Nyström-Stoopendal).
Familjenamnen uppstodo hos länsadeln i södra Tyskland,
Rhentrakterna, Frankrike och England, i det att
förnäma släkter uppkallade sig efter sitt gods,
framför hvars namn sattes en härstamningspreposition
(ty. von, fr. de, it. di, del, dello, della; jfr
sv. af, till), som sedermera nyttjades äfven som
adelsmärke framför ofrälse namn vid adlandet. Sedan
1500-talet voro äfven borgerliga familjenamn
allmänt brukliga i de stora kulturländerna. Ofta
begagnade man sig därvid af faderns namn, till
hvilket fogades ett ord med betydelsen son: -son
(eng., da. -sen, ty. -sohn, holl. -zoon, i skrift
vanligen förkortadt till -z). Ett rätt vanligt sätt
var att helt enkelt ta genitiven af fadersnamnet:
Adams, Peters, Ernesti, Wilhelmi; Andrea del Sarto
= A., skräddarens (son). Förstafvelser med samma
bemärkelse träffas i normandernas Fitz- (Fitzgerald,
Fitzwilliam), walesarnas Ab, Ap (Ap George, Ap
Hugh), skottarnas Mac-, M’ (Macaulay, M’Culloch),
irländarnas O’ (egentl, ua, ättelägg; O’Connor,
O’Brien), hvilka prefix fästes vid stamfaderns namn,
samt arabernas ben, ebn. Patronymika bildas vidare hos
flera folk genom olika ändelser fogade till faderns
dopnamn: sp. och port. -ez, -iz (Fernandez, Sanchez,
Alvarez, Ruiz), ry. -skij, -skoj, -in och -ov,
-ev (eg. possessiv adjektivändelse) samt -ovitj,
-evitj för gosse och -ovna, -evna för flicka (Peter
Pavlovitj, Ivan Nikolajevitj, Maria Fedorovna),
po. -ski, rum. -escu (Eminescu, Majorescu),
ung. -fy, -fi (Istvanffy, Petöfi), nygrek. -pulos
(som eg. betyder föl, unge; Argyropulos, Kritopulos),
sanskr. -ya, -iya, ayani, -aki o. s. v., kin. -tsè. En
egendomlig motsats till de förenämnda bilda de
arabiska namn, som börja med Abu (Ebu), "fader till",
och Omm, "moder till": Ebu Jusuf, Omm Fatima. – Till
släktnamn tjäna vidare (jfr ofvan de utländska namn,
som inkommit i Sverige) förnamn, yrkesnamn och titlar,
benämningar på kroppsliga och själsliga egenskaper,
hemorts- och folknamn, m. m. I Schweiz, Elsass
m. fl. orter råder den sedvänjan, att mannen sätter
hustruns namn efter sitt eget (t. ex. Vogt-Meier,
herr Vogt, gift med en född Meier).
Litt.: utom ofvan (sp. 401–403) anförda arbeten
hänvisas till följande i fråga om det svenska
namnskicket: E. Tegnér, "Om svenska familjenamn"
(i "Nord. tidskr." 1882), A. Noreen, "Vårt språk" V
och "Spridda studier" III (1913), A. och E. Noreen,
"Svenska familjenamn vid början av 1900-talet"
(1907), samt R. Brieskorn, "Bidrag till den svenska
namnhistorien" I (1912). Rörande Danmarks namn se
"Navneskik" (1899), P. Peterson, "Lolland-Falsters
navnebog" (1902), och V. Dahlerup och J. Steenstrup,
"Navnebog" (1902, flera uppl.). Jfr vidare:
Lower, "Patronymica britannica" (1860), Steub,
"Die oberdeutschen familiennamen" (1870), Heintze,
"Die deutschen familiennamen" (1881; 3:e uppl. 1908),
Bardsley, "English surnames" (3:e uppl. 1884), Khull,
"Deutsches namenbüchlein" (1891; 5:e uppl. 1911),
P. Jacquesson, "Du nom de famille" (1905), Heinrichs,
"Studien über die namengebung
im deutschen" (1908), S. Baring-Gould, "Family
names and their story" (1910), och Smidth,
"Vore familjenavne" (1901). – Om uppdiktade namn i
litteraturen finns i Sverige en uppsats, Märta Tamms
"Något om familjenamnen hos svenska romanhjältar"
(i "Ord och bild", 1913).
E. F-t. (R-n B.)
2. Folknamnen förete i afseende på uppkomstsätt och
betydelse många öfverensstämmelser med de enskilda
personnamnen. Alltefter ursprunget kunna folknamnen
delas i två grupper: själftagna namn och sådana,
som gifvits af grannarna. I allmänhet gäller om de
förra, att de äro utgångna ur en hög, mången gång
t. o. m. öfverdrifven själfuppskattning, medan de
senare öfvervägande äro förklenande. Till följd
däraf, att ett folk under tidernas lopp kommit i
beröring med många andra folk, inträffar ej sällan,
att det förra af sina grannar erhållit mångfaldiga
namn, hvilka växla alltefter de intryck det gjort på
dessa. Så kan t. ex. bortåt ett dussin namn uppräknas,
som beteckna zigenarna. Detta ord, ty. zigeuner,
it. zingaro, anses ursprungligen tillhöra en folkstam
vid Indus’ utlopp. I Nord-Tyskland, liksom hos oss,
kallas de tattare, d. v. s. folk från Tatariet,
i Frankrike bohémiens (bömare), i England gypsies,
i Spanien gitanos, de bägge sistnämnda pekande på
Egypten som stammens hemland. Själfva tillägga
zigenarna sig helt andra namn, såsom: kale, mellele,
bägge med betydelsen de svarte, sinde (sinte), de
vid Indus (Sind) boende, och manusch eller rom,
"människor". För åtskilliga folk äro ett par
eller flera namn i bruk, ett inhemskt och ett
eller flera, som användas af främmande folk. Så är
fallet med turkar, ett ord, som tillhör uteslutande
utlänningarnas ordförråd. Själfva kalla turkarna sig
osmanli (sultan Osmans afkomlingar). Hvad fransmännen
kalla allemands (de gamle alemannerna, "tempelfolk",
af fnhty. alah, tempel) benämna engelsmännen germans,
medan det därmed åsyftade folket kallar sig deutsche,
ett namn, som äfven vi upptagit under formen tyskar.
De formella element, som ingå i folknamnen,
äro af följande olika slag. 1. Först och främst
spelar härstamningen (verklig eller diktad) en
viktig roll. Många folk äro nämligen uppkallade
efter sin (imaginäre) stamfader. Dessa motsvara de
s. k. patronymiska bildningarna bland personnamnen
och igenkännas på någon af ändelserna -iter,
-aner, ister, -enser m. fl., lagd till stamfaderns
namn. Till denna grupp höra benämningarna på de tre
stammar, i hvilka hela mänskligheten länge delades,
nämligen semiter (i sydvästra Asien), hamiter (egypter
och etioper) samt jafetiter (indoeuropéer), efter
Noaks tre söner Sem, Ham (Cham) och Jafet. – Utom
stamfadern kan äfven ursprungsorten ge anledning
till folknamn. Så t. ex. innesluter staden Roms
namn i sig fröet till ordet romare, hvilket som
folknamn länge tjänade till beteckning för hela den
civiliserade världen. Detsamma gäller om flodnamn. Så
t. ex. härledes bulgarernas namn från floden Volga,
vid hvars stränder denna folkstam i äldsta tider
bodde. Från floden Indus förskrifver sig folknamnet
inder o. s. v. – 2. Särskilda egenskaper eller
rasmärken, såväl andliga som kroppsliga. Dessa
utgöra de viktigaste momenten vid bildandet af
folknamn. Många af de hithörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
