Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människoraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antropologiens grundläggande verk. Denna sålunda af
Retzius grundlagda vetenskap har sedermera
af olika forskare förts vidare, hvarvid man för
uppdragandet af raskaraktärerna utgått från allt flera
synpunkter. Vid de olika klassificeringsförsöken af
människan har man sålunda i främsta rummet enligt
Retzius’ föredöme och uppfattning tagit hänsyn
till hufvudets allmänna form. Genom jämförelse
af måtten för hufvudets längd och bredd kunna
människorna uppdelas i dolikocefaler, långskallar,
i brakycefaler, kortskallar, samt i mesocefaler,
medellånga skallar. Alltefter ansiktets allmänna eller
dess delars särskilda form eller beskaffenhet gör man
ytterligare uppdelningar; efter käkarnas mer eller
mindre framskjutande ställning skiljer man t. ex. inom
hvardera af de förutnämnda klasserna på ortognater,
d. v. s. de, som ha rakt ansiktsplan, och prognater,
d. v. s. de, som ha utskjutande käkar (se vidare
Hufvudskål, sp. 1229–32). En annan kroppskaraktär,
som blifvit mycket nyttjad vid rasindelningar, är
kroppslängden. Redan Topinard (1879) finner,
att de olika medelkroppslängderna fördela sig i fyra
grupper: högvuxna (öfver 170 cm.), öfver medellängden
(170–165 cm.), under medellängden (165–160 cm.) samt
småvuxna (under 160 cm.). Härtill kan man numer
som ytterligare en grupp foga: dvärgvuxna (omkring
och under 150 cm.). Vidare har man ock grupperat
människoraser med utgångspunkt från hårets form, och
sålunda har man funnit tre större grupper: cymotrichi,
lockhåriga, ulotrichi, ullhåriga, samt lissotrichi,
striphåriga. De ullhåriga kunna återigen indelas
i två undergrupper: den ena med håret likformigt
fördeladt öfver den bevuxna hudytan, eriocomi
(negrer och kaffrer); den andra med håret växande
i små, från hvarandra åtskilda, tottar, lophocomi
(hottentotter och papuaer). Den mest i ögonen fallande
grunden för människans indelning i raser utgöres af
pigmenteringen: hudens, ögonens och hårets olika
färg. Hudens färgämne är sammansatt af tre olika
pigment: ett gult, ett rödbrunt och ett svart. De
hvita raserna ega normalt så ytterst obetydligt
af rödbrunt och svart, att dessa färger endast i
obetydlig mån förmå täcka den på genomskimrandet af
de ytliga blodkärlen beroende hudfärgen. Hos de gula
raserna åter förefinnes det gula och det rödbruna
färgämnet i så rikliga mängder, att den på de ytliga
blodkärlsnäten beroende färgen i mer eller mindre
hög grad täckes, och hos de svarta raserna blir detta
förhållande än mer utprägladt därigenom, att här också
det svarta färgämnet tillkommer. När hos den gula
rasen det rödbruna färgämnet öfvervägande framträder,
får huden de nyanser, som gifvit anledning till
uppställandet af den röda rasen. Hårets och ögonens
(d. v. s. regnbågshinnans) pigmentering bildar ock för
olika raser karakteriserande kännemärken. Man skiljer
af denna grund på blonda, brunetta och svarthåriga
raser, liksom på blå-(grå-)ögda, brunögda och
svartögda dylika. Härvid är emellertid att märka, att
pigmenteringens grad individuellt i hög grad växlar,
i följd hvaraf bestämda eller skarpa gränser mellan de
olika pigmenteringsgrupperna ingalunda förefinnas,
hvarjämte det kan råda stor olikhet mellan med samma
färg betecknade ögon hos olika individer. För att
råda bot mot denna osäkerhet har man därför
till ledning vid bedömandet af pigmenteringens
grad i det enskilda fallet konstruerat särskilda
färgskalor: Martins för ögonen (bestående af en
serie emaljögon), v. Luschans för huden (en serie
färgade glasstycken) samt Fischers för håret (en
serie hårprof). Förutom dessa olika kännemärken
har man tagit sin tillflykt äfven till andra mer
speciella dylika, såsom ögonspringans form (mongolens
"sneda" ögonspringa, mongolvecket), näsans form och
bredd (judenäsan, australnegerns breda och platta
näsa), fettaflagringens form i vissa kroppstrakter
(steatopygien hos buschmän och hottentotter) o. s. v.
Hvad som emellertid är egnadt att i hög grad försvåra
alla dylika försök till en rationell klassificering
af de olika människoraserna äro de hufvudsakligast
genom folkens vandringar o. d. uppkomna många
rasblandningarna. Vidsträckta vandringar, frivilliga
eller ofrivilliga, ha nämligen af så godt som
alla raser företagits ej blott i historisk tid,
utan bevisligen och säkerligen ej mindre äfven i
förhistorisk. Så ha i Afrika öfver dess ursprungliga
befolkning af pygméer, buschmän och ett negroidt
lager, urnigritier (Sudanbefolkningen), på de
mest olika tider gjutit sig asiatisk-hamitiska
folkströmmar, kommande från västra Asien och
sträckande sin verkan diagonalt genom Afrika
från n. ö. till s. v. Sålunda visa hottentotterna
hamitisk tillblandning; bantu utgöra en blandning
af urnigritier och præhamiter, wandorobbo, masai,
watusi, wahima äro hamiter. – Men de hamitiska
strömmarna togo ock vägen mot n. v. och v. och spåras
där i fulbe, nordafrikanska berberfolken, fenicier
och araber. – Möjligt är dock, att både nigritierna
och hamiterna själfva utgjorde blandningar af okändt
ursprung; vanligtvis räknas hamiterna som tillhörande
indoeuropeiska rasen. – Den röda rasen har företagit
vidsträckta vandringar: Nord-Amerikas indianer med
Mexicos högslätt, Syd-Amerikas med Perus platå som
ändpunkt. Nya världens andra före européernas ankomst
där boende ras, eskimåerna, har i tämligen sen tid
inflyttat från Asiens nordligaste trakter. Af Asiens
raser har den hyperboreiska antagligen trängts undan
upp emot norden af den mongoliska, som, ursprungligen
hemma i Hög-Asien, nu fyller mellersta och östra
Asien och Japans övärld samt norra Europa (finska
folk, lappar), medan dravidarasen, en gång herre
öfver hela Indien, nu inskränkts till denna halfös
södra del, Deccan, af den framträngande indoeuropeiska
rasen. De längsta förflyttningarna torde ha utförts
af den malajiska rasen.
Genom dylika vandringar samt som följd af krig,
slafveri o. d. ha blandningar l. kroaseringar
mellan de olika raserna uppkommit. Det har därvid
visat sig, att kroasering är möjlig mellan samtliga
människans olika raser samt att utur dessa en
fortplantningskraftig afkomma uppstår. Man har
gjort den iakttagelsen, att vid dessa kroaseringar de
fysiska egenskaperna hos de till olika raser hörande
föräldrarna mycket ofta ärfvas på barnen ("hybrid"
afkomma) i enlighet med Mendels regel (se Mendel,
sp. 95–96) och att de därvid dominerande karaktärerna
med hög grad af sannolikhet böra uppfattas som de i
mänsklighetens utveckling mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
