Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidor om detta medeltal. Medelafståndet är sålunda
ungefär lika med 60 jordradier och omkr. 1/400 af
afståndet mellan jorden och solen. Kring jorden
fullbordar månen sitt omlopp i förhållande till en
orubblig yttre punkt eller en aflägsen fixstjärna på
27 dagar 7 timmar 43 minuter 11 sekunder (siderisk
omloppstid), men i förhållande till solen på 29 dagar
12 timmar 44 minuter 3 sekunder (synodisk omloppstid),
hvilken tid sålunda i medeltal förflyter mellan två
på hvarandra följande lika faser (fullmånar eller
nymånar). Se Astronomisk månad.
De förnämsta fläckarna på månens yta varseblifvas
lätt utan någon kikare: "gubben (mannen) i månen"
(jfr Hjuke). Ett närmare studium af det fysiska
tillståndet på månytan kunde naturligtvis ta sin
början först med tubens uppfinning, i början af
1600-talet. Redan en tub af ganska måttlig optisk
kraft visar ganska tydligt, att månens yta är uppfylld
af en mängd ojämnheter. Därför blef det äfven ganska
tidigt, långt innan de astronomiska tuberna nått
den nuvarande fulländningen, möjligt att afbilda
föremålen på månen samt t. o. m. upprätta egentliga
månkartor. De första försöken häruti gjordes redan
af Galilei (d. 1642). Bäst framträda ojämnheterna på
månen, då den betraktas vid tiderna för första eller
sista kvarteret, emedan då föremålens skuggor falla
från sidan och låta de uppskjutande belysta topparna
synas mot de delvis i mörkret liggande dalarna som
bakgrund. Vid fullmåne däremot äro skuggorna vända
rätt ifrån oss och ligga dolda bakom just de föremål,
som åstadkommit dem. Likväl är fullmånen lämpligast
för studiet af vissa förhållanden, t. ex. för
bestämmandet af olika färgskiftningar på skilda delar
af ytan. De mörka, vidsträckta fläckar, som synas
äfven för blotta ögat, visa sig i tuben som till stor
del jämförelsevis släta, hvilket bäst synes däraf,
att äfven vid sneda solstrålar blott i obetydlig
grad skuggor eller ojämnheter framträda (se pl.,
fig. 1). Man har därför sedan gammalt gett dem namn af
"haf" (Mare crisium, M. fecunditatis, M. nectaris,
M. tranquillitatis, M. serenitatis, M. vaporum,
M. frigoris - vid nordpolen -, M. imbrium, M. nubium,
M. humorum, Oceanus procellarum m. fl.). Ehuru
det numera kan anses fullt konstateradt, att månen
saknar såväl atmosfär som vatten eller åtminstone
af bådadera har blott utomordentligt ringa rester,
så har man dock i nyare tider bibehållit dessa
benämningar. - Vid en förstoring hos tuben af 20
till 30 gånger framträda bildningar, som för månen
äro mycket karakteriserande, nämligen ringbergen
1. kratrarna (se pl., fig. l o. 2). Dessa finnas där
till utomordentligt stort antal. Jul. Schmidts 1878
utgifna månkarta upptar icke mindre än omkr. 33,000
sådana, ehuru vi ju se endast obetydligt mera än
hälften af månens yta. Storleken hos ringbergen
varierar utomordentligt: från ungefärligen 200 km. i
diameter till endast l km. eller mindre. I många
fall reser sig i ringbergets midt en fristående kägla
eller grupp af sådana, s. k. centralberg. De större
eller i öfrigt anmärkningsvärda ringbergen ha af
astronomerna benämnts efter berömda vetenskapsmän,
såsom Archimedes, Coppernicus, Tycho (Brahe), Linné
o. s. v. De bestå i allmänhet af en cirkelformig hög
vall, vanligen långsluttande utåt,
brantare inåt den runda, skålformiga eller flata
dalen. - Utom ringbergen förekomma också mäktiga
bergskedjor med höga branta toppar, i stort sedt
liknande jordiska bergskedjor och benämnda efter
sådana, t. ex. Alperna, Kaukasus, Apenninerna
(synliga i öfre delen af fig. 1). - Månbergens höjd
kan bestämmas genom flera metoder, t. ex. genom
uppmätande af längden af de skuggor, som de kasta
på den omgifvande terrängen. De högsta bergen ha
en höjd öfver omgifningen af ungefär 8,000 m. De
stora ringbergens vallar höja sig dock i regel
endast omkr. 3,000 till 4,000 m. öfver den inre
dalbottnen. - Mångenstädes synes marken genomskuren
af smala räfflor eller rämnor, hvilka ibland utan
afbrott fortsätta genom ringvallar, bergsryggar och
småkratrar. Den mest bekanta af dem är den ej långt
från den för oss synbara månhalfvans midt befintliga
Hyginus-räfflan, som genomskär kratern Hyginus. -
Af öfriga anmärkningsvärda företeelser på månytan
må nämnas de egendomliga ljusa strålsystem, som omge
flera större ringberg, såsom Tycho, Coppernicus och
Kepler. Dessa långa ljusa strålar förlöpa oafbrutet
öfver berg och dalar. De utgöra hvarken upphöjningar
eller fördjupningar, utan verka blott som långa ljusa
färgstrimmor, som dragits öfver marken.
För att fullständiga den totalbild, som vi kunna göra
oss om naturförhållandena på månen, är det nödvändigt
att ta med i räkningen sådant, som följer af bristen
på atmosfär och vatten. Intet blått himlahvalf höjer
sig öfver fältet, utan på världsrymdens svarta
djup lysa stjärnorna, äfven de minsta, om dagen
lika väl som på natten. Dagen varar 2 veckor, under
hvilken tid solen och stjärnorna hunnit göra sitt
lopp från himmelens östra sida till den västra. Men
en jättelik himlakropp, jorden, har dock orubbligt
kvarblifvit på samma punkt af himlahvalfvet. När
solen går ned, inbryter mörkret plötsligt, utan
skymningsljus som öfvergång. Under den långa dagen
ha solstrålarna hunnit i hög grad upphetta marken,
i synnerhet i ekvatorstrakterna, där solen dagar
igenom står nästan rätt i zenit. Men under natten
utstrålar denna värme fullständigt, ty dels är
natten 2 veckor lång, dels saknas här det skydd emot
värmeutstrålningen, som vi ha uti atmosfären med
sina vattenångor och moln, hvilka fullkomligt göra
tjänst som täcke. Temperaturskillnaden på månytan
under dagen och under natten har genom mätningar
uppskattats till fulla 300° C. På månens yta äro
sålunda, så vidt det är oss möjligt att döma i
saken, alla de för det organiska lifvets tillvaro
nödvändigaste villkor ouppfyllda, och således kunna
vi våga påstå, att på månen intet lif existerar. En
annan fråga af stort intresse är den huruvida allt på
månytan, om denna än kan anses fullkomligt steril,
äfven är oföränderligt, eller m. a. o. huruvida
inom den oorganiska naturen någon verksamhet ännu
eger rum eller ej. Några observatörer ha förmenat
sig se spår af vulkanisk verksamhet därigenom, att
vid jämförelse med äldre afbildningar några ringberg
och kratrar ändrat utseende. Frågan måste emellertid
tills vidare anses oafgjord, emedan det numera ej kan
med säkerhet afgöras, om ej i de äldre teckningarna
fel kunnat insmyga sig. Sedan man i senare tid tagit
fotografien till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
