Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elektron, koppar och (sällan) järn användes. Det
till vikten normerade metallstycket göts och lades på
en i städet anbragt tapp. Stämpeln, i hvilken fanns
graverad en framställning, som antydde den präglande
myndigheten, sattes mot metallstyckets öfre sida,
och präglingen skedde medelst hammarslag. De äldsta
mynten (de arkaiska) visa därför på den ena sidan en
bild, på den andra märken af tappen i städet. Dessa
mynt kallas incusi (näml. nummi, af lat. incudere,
smida). Senare försåg man äfven tappens öfre yta
med en graverad framställning, hvarigenom mynten
fingo två bildsidor. Bilderna på de grekiska samt
grekisk-romerska mynten, i allmänhet af religiös
karaktär, äro af synnerlig vikt för studiet af
den grekiska konsten och lokalkulterna. Inskrifter
förekomma på många mynt, men de äro i de flesta fall
helt korta. På hvarje grekisk handelsplats fick
man i allmänhet ej vid betalningar använda andra
mynt än ortens egna, hvadan ankommande främlingar
måste växla sig till sådana. Dock funnos mynt, som
med nöje mottogos äfven utom präglingsstaden eller
präglingslandet, världsmynt, såsom de persiska
dareikerna, Atens mynt med gudinnan Athenas
hufvud och hennes uggla, Korints mynt med Pegasos,
under en tid äfven Rhodos’ mynt, konung Filips af
Macedonien och Alexanders mynt o. s. v. De grekiska
myntenheterna voro stater (guldmynt) och drachme
(silfvermynt). Se myntafbildningarna fig. 1–3 i
art. Drachme. Jfr ock afbildningar af grekiska mynt
i art. Dioskurerna, Epameinondas, Epirus, Etoler,
Farsalos, Filip, sp. 215 o. 216, Fokis, Kreta,
Macedonien, Megaris, Messenien, Miletos,
Mytilene, Rhodos, Stater, Syrakusa, <sp>Tarent</<sp> och Tebe. –
2. Romerska mynt. Kopparn var länge den förnämsta
myntmetallen i Rom. De äldsta romerska kopparstycken,
hvilka användes som betalningsmedel, voro rektangulära
och saknade alla märken (æs rude). Sedermera fingo
kopparstyckena en bestämd vikt, och denna angafs genom
märken (æs signatum), först punkter och streck,
sedermera djur och andra föremål. "Æs signatum"
aflöstes på decemvirernas tid (450 f. Kr.) eller något
senare af æs grave, som var rundt och bar på den ena
sidan bilden af en skeppsstäf, på den andra hufvudet
af någon gudomlighet. Äfven märken, antydande vikten,
förekommo. Myntenheten var as (se As och Janus
med fig.). Mynt i egentlig bemärkelse präglades i Rom
och Capua från omkr. 338 f. Kr. Silfvermynt började
präglas i Rom omkr. 269 f. Kr. Den republikanska
tidens mynt buro namnen af dem, som förestodo
myntningen. Man har orätt kallat dessa mynt
"konsularmynt"; ej heller namnet "familjemynt" är
godt. Inemot slutet af republikens tid började man
prägla guldmynt. Från Neros tid (54–68) visar sig en
fortgående benägenhet att göra mynten sämre till vikt
och halt, med däraf framkallade, tidtals återkommande
försök att åstadkomma förbättringar. I Rom gjordes
t. o. m. mynt af koppar, som voro öfverdragna med
en tunn hinna af silfver; de benämndes subærati
och kallas i nyare tid "fodrade" (fr. fourrées,
ty. gefütterte). Guldmyntet kallades i början helt
enkelt aureus ("gyllene", näml. nummus, mynt),
sedermera solidus och dennas tredjedel triens
eller tremissis. Det vanligaste silfvermyntet
hette denarius, dess hälft quinarius (se bilder
af romerska denarer i art. Denar, Fabius och
Marcellus). Sestertius betecknade i början ett
litet silfvermynt, sedermera ett kopparmynt. Rätten
att mynta tillkom i Rom regeringen. Vid republikens
slut, då makten skenbart delades mellan kejsaren och
senaten, tilldelades den förre rätten att prägla
mynt af guld och silfver (se t. ex. myntbilder i
art. om kejsarna Gordianus, Heliogabalus, Konstans,
Macrinus, Maxentius och Maximianus); senaten fick
öfvertaga kopparmyntningen, och därför sattes på
kopparmynten S C (d. v. s. senatus consultu, "efter
senatens beslut"). Äfven vissa underlydande städer
hade rätt att prägla mynt. – Fullständigt romersk
prägel med latinsk inskrift hade en tid bortåt
de mynt, som efter Romerska rikets delning (395)
präglades af kejsarna i Östromerska (Bysantinska)
riket till dettas undergång (1453). Småningom
blef dock stilen mera barbarisk, och från slutet
af 700-talet ersattes de latinska inskrifterna med
grekiska. De bysantinska mynten
(bysantiner), under 1000–1300-talen ofta konkava, slogos i guld
(solidi), silfver och brons och präglades ej endast
i Konstantinopei (Bysans), utan äfven i åtskilliga
områden, som varaktigt eller en kortare tid tillhörde
Östromerska riket, t. ex. Alexandria, Antiokia,
Tessalonika, Rom, Ravenna, Milano, Kartago. –
3. Österländska mynt. De persiske storkonungarna
läto (från omkr. 500 f. Kr.) prägla mynt af guld och
silfver (dareiker l. dariker och sigler). Prägeln,
densamma på båda slagen, visar på ena sidan konungen
skjutande med båge; mynten kallades till följd
däraf i Grekland "bågskyttar" (se Dareik med
fig.). Äfven satraper och lydstater slogo mynt. Om
början af den feniciska myntningen är redan taladt
(sp. 50). Kartagerna slogo mynt först på Sicilien
för att betala sina därvarande trupper; senare blef
Kartago myntningsort. (Jfr myntafbildningar i art.
Fenicien och Kartago.) Judarna präglade mynt
först under makkabéerdömets tid (se Makkabéermynt
med fig.). De stora judiska silfvermynt (gjutna),
med en blomstrande staf och en kalk, som här i
Sverige ofta förekomma i enskilda personers ego,
äro alla falska. Inom Arabien präglades mynt efter
atenskt mönster. De arsacidiske konungarna i Partiska
riket präglade mynt med sin egen och sin stamfaders
bild. Deras efterträdare, sasaniderna, upptogo typer,
som påminna om forntidens persiska gudsdyrkan, och
deras mynt bära inskrifter i pehlevialfabetet. Ännu
längre bort, i Baktrien och i Indien, finna
vi på mynten spår af grekiskt inflytande. –
4. Västerländska mynt. I Spanien visa de iberiska
mynten spår af grekisk och fenicisk inverkan,
senare af romersk. Inskrifterna äro ofta tecknade
med iberiska bokstäfver. Inom Gallien hade den
sydvästra delen, Akvitanien, mynt, som påminna om de
iberiska. Den stora grekiska handelsstaden Massilias
silfvermynt efterbildades visserligen inom det
kringliggande landet, men af största betydelse blefvo
för Gallien konung Filips af Macedonien guldstaterer,
hvilka efterbildades med en fortgående försämring
af typerna. I Britannien präglades mynt, liknande de
galliska. Mest urartade förekomma dessa mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
