Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myndighetsålder - Myndling. Se Förmyndare - Mynheer, Mijnheer [mejnhér] holl. - Münnich, Burkhard Christoph von,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Myndighetsåldern höjdes nämligen enligt regel till 21
år (England och äfven Nord-Amerika; Sachsen;
Sverige, 1721). Den nyare rätten företer en mängd
mäklingsförsök mellan dessa olika anordningar och
åldersbestämmelser. I det hela synes det romerska
systemet härvid alltmera mista anhängare och
utsikterna tilltaga för en allmän fastställelse af 21
år som myndighetsålder (Frankrike 1791; Norge 1869;
Tyskland 1875; Schweiz 1881; Danmark 1911; äfvenledes
Belgien, Italien och Ryssland). Undantagsvis förekomma
dock fortfarande andra åldersbestämmelser. Ej
heller är det romerska kuratelet i fortsättning
af förmynderskap alldeles försvunnet ur den moderna
rätten. - Förenämnda regler ha närmast sin tillämpning
på män. Ända till den senare perioden af det romerska
kejsardömet stodo enligt den romerska rätten de
kvinnor, som ej befunno sig i sina fäders eller
mäns makt och skydd, städse under förmynderskap,
ehuru de med uppnådd pubertet eller, senare,
efter upphörd minderårighet själfva kunde öfvertaga
förvaltningen af sin egendom. Äfven i germansk rätt
synas kvinnorna urspr, ha, oberoende af sin ålder,
behandlats som omyndiga. Änkor åtnjöto dock särskilda
friheter och hade redan enligt våra landskapslagar i
det mesta samma rättskapacitet som myndiga män. Men
äfven ogifta kvinnor ha förr eller senare kommit i
delaktighet af en liknande förmån. Stundom ha därvid
visserligen särskilda förbehåll uppställts, såsom
hos oss exempelvis ansökan att bli myndigförklarad
(före k. förordn. 15 juni 1858), en därpå utgående
anmälan (före k. förordn. 16 nov. 1863) eller en
högre ålder (före lagen 5 juli 1884: 25 år). Men
numera råder i allmänhet full likställighet mellan
könen i dessa afseenden. Särskildt är myndighetsåldern
för dem enahanda (i Danmark lag 1857, i Norge 1863,
i Sverige 1884 och i Finland 1898). - Då den äldre
myndighetsåldern betecknade öfvergången från brist på
all handlingsförmåga till dess fullständiga motsats,
gäller detta däremot ej den yngre, mera framskjutna
myndighetsåldern. En viss rättslig förmåga uppstår
redan dessförinnan. Som exempel från den svenska
rätten må följande anföras. Efter fyllda 15 år eger
hvar och en att råda öfver hvad han själf förvärfvat
och kan höras som vittne inför domstol, och efter
uppnådda 17 år må kvinna träda i äktenskap, fastän
visserligen endast med samtycke af giftoman, så framt
hon är omyndig och icke förut varit gift. Den, som
är under 21 år, har äfven full testationshabilitet,
därest hon är eller förut varit gift. I ett par fall
kan t. o. m. full myndighet uppstå före den vanliga
myndighetsåldern. 1734 års lag (Ärfda B. kap. 19 § 3)
stadgar nämligen ovillkorligt, att änka råde öfver sig
och sitt gods. Än vidare har, i öfverensstämmelse med
hvad äfven annorstädes förordnats, myndighetsåldern
för konung, tronföljare och den senares honom
i tronföljden närmast stående bröstarfvingen af
politisk hänsyn satts lägre än den vanliga, nämligen
till 18 år (Regeringsformen § 41). Hvad eljest
beträffar utöfvandet af politiska rättigheter och
beklädandet af statsämbeten, ha afvikelserna från
den vanliga myndighetsåldern skett i den motsatta
riktningen. Sålunda fordras enligt svensk rätt ända
till 35 år för valbarhet till riksdagens Första
kammare samt 25 för att väljas till
kommunal- eller stadsfullmäktig, led. i kommunalnämnd
och ordf. eller vice ordf. i kommunalstämma och för
att utöfva domarämbete eller nämndemansbefattning,
medan valrätt och valbarhet till Andra kammaren
inträder med kalenderåret närmast efter det, hvarunder
fyllts 24 år. Dylika åldersbestämmelser förekomma ofta
under benämningen politisk myndighetsålder. På detta
vis talar man äfven om en kriminell myndighetsålder,
nämligen den ålder, efter hvilken verkligt straff
må kunna ådömas någon - enligt svensk lag regelrätt
15 års ålder, dock att för den, som ej fyllt 18 år,
svårare straff än skall och än må nedsättas samt
lindrigare kan ersättas med insättning på allmän
uppfostringsanstalt (Straffl. 5: 1-3). Det torde vara
alldeles riktigt att i berörda åldersbestämmelser se
utbrytningar från den civila myndighetsåldern. Ty ej
blott på det civila, utan äfven på det politiska och
kriminella området vanns urspr. med uppnådd myndighet
rättslig handlingsförmåga med däraf följande rätt och
förpliktelse. Under den sociala utvecklingens fortgång
har dock, såsom af det föregående synes, denna enhet
icke kommit att upprätthållas. Uttrycken myndighet
och myndighetsålder ha härvid företrädesvis fått sin
användning med afseende på civilrättsliga förhållanden
och beteckna således numera egentligen inträdandet
af förmågan att företaga rättshandlingar af
privaträttslig beskaffenhet. I annan mening användas
de endast i en öfverförd betydelse. Se Minderårig
och Omyndig. Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt", IV,
s. 14-21. A. W.
Myndling. Se Förmyndare.
Mynheer, Mijnheer [mejnher], holl., min herre, herr (=
fr. monsieur]; skämtsam beteckning för en (förnämlig)
holländare.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
