Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1455
Lungsot
1456
annan sjukdom, de epidemiska icke undantagna, äfven
då de nå sin största utbredning som farsoter. 1831-70
skördade koleran 340,000 människolif i Preussen,
men samtidigt dogo af tuberkulos 10 gånger
flera. Sjukdomen träffar helst svaga och nedsatta
individer, skördar således jämförelsevis mest den
fattiga befolkningen, och den har därjämte en oneklig
förkärlek för individer, som härstamma från ftisiska
föräldrar. - Ang. lungsotens orsak ha i äldre tider de
mest olika åsikter härskat, tills genom fransmannen
Villemin (1865) klarhet i denna fråga började
vinnas. Han fann, att den sjukliga produkt, som i det
stora flertalet fall af lungsot är den väsentliga,
tuberkeln, då den öfverföres på djur, hos dessa
åstadkommer en utveckling af tuberkler, en tuberkulos,
som oftast leder till djurens död. Från de sålunda
tuberku-lösa djuren kunna tuberkler med samma resultat
öfverföras till andra, från dessa till nya och sålunda
i oändlighet. För tuberkulosens öfverförande finnes
begränsning endast i antalet djur, som för sjukdomen
äro mottagliga. (Alla djurarter äro nämligen icke
lika mottagliga för tuberkulos; experimenten ha
mest utförts på kaniner och marsvin, de senare äro
i eminent hög grad mottagliga för tuberkulos.) Denna
sjukdomsorsakens förmåga att i oändlighet kunna föröka
sig hänvisade med bestämdhet på, att orsaken måste
utgöras af ett lefvande smittämne. Antagligt var
äfven, att detta ämne skulle utgöras af någon art
af de svårt upp-täckbara, ytterligt små organismer,
hörande till klyfsvamparnas (schizomyceternas,
bakteriernas) grupp. Äran af att först (1882) ha
funnit tuberkulosens smittämne, en liten stafbakterie,
Bacillus tuberculosis, tillkommer den tyske forskaren
R. Koch (se Bakteriologi, sp. 728 ff.). Olika organ
inom människan eller hos djur, som äro disponerade
för tuberkulos, äro i olika grad disponerade för
bacillens upptagande. Hos människan är lungan det
ojämförligt mest disponerade organet, och särskildt
äro tungspetsarna lättast tillgängliga. I allmänhet
utvecklar sig därför bacillen i lungspetsarna och
åstadkommer där tuberkler i luftrörens yttersta
förgreningar, sedan den, hvilket torde vara det
vanligaste, genom inandning blifvit införd i
lungorna. Lungsot kan uppkomma äfven därigenom,
att tuberkelbaciller införas i lungan genom blod-
eller lymfkärl. Tuberklerna, som utgöras af små,
i allmänhet, då de äro fullt utvecklade, icke ens
knappnålshufvudstora, ljusgrå, halfgenomskinliga,
nästan runda knottror, äro kärl-lösa. De bestå
bl. a. af hvita blodceller, som till följd af
bacillernas inflammerande verksamhet utvandrat ur
kärlen och lägrat sig kring bacillerna. Till följd
af den genom brist på blodkärl försvårade näringen
ha tuberklerna stor benägenhet att fett-degenerera
och därigenom sönderfalla. Härigenom vålla de
substansförluster, som ständigt ökas genom nya,
i närheten befintliga tuberklers sönderfallande,
hvarigenom småningom i lungorna uppstå hålig-heter,
kavernor, som kunna bli ända till gåsägg-stora och
därutöfver. Under tiden har tuberkulosen på flera
vägar, genom lymfkärlen, blodkärlen och luftrören,
spridt sig till andra delar af lungorna, där de
genomgå samma förvandlingar, småningom åstadkommande
lungans förstöring. Vanligen uppträda bacillerna i
båda lungorna, antingen sam-
tidigt införda eller efter att ha från den ena
lungan öfverförts till den andra. Förstöringen
af lungorna kan nå en sådan utsträckning, innan
döden följer, att knappast Va af dem kan användas
till andning. Under tuberkulosens utveckling lider
lungan äfven på andra sätt: luftrören bli säte
för en kronisk inflammation, och äfven i själfva
lungväf-naden uppträda inflammationer. Från lungorna
sprider sig tuberkulosen i flertalet fall till andra
organ, oftast (i 2/3 af fallens antal) till tarmarna,
därnäst till struphufvudet. - De sjukliga symtom, som
bli en följd af dessa förändringar, äro hufvudsakligen
följande. Sjukdomens första uppträdande är ofta
smygande. Den kan angripa individer af alla olika
konstitutioner. Förr ansåg man, att personer, som egde
en s. k. habitus phthisicus, en ftisisk kroppsbyggnad,
vore speciellt disponerade. Man förstår därmed en svag
och gänglig kropp, som under pubertetsåren ovanligt
hastigt skjutit i höjden och hvars bröstkorg är lång
och platt. De, som ha denna "habitus", ega vanligen
ock ett lätt irritabelt kärlsystem: de rodna och
blekna lätt. Deras nutrition är i regel dålig, så
att de trots god föda hålla sig magra och ha dåligt
utvecklad muskulatur. En farlig omständighet är, att
sjukdomens första symtom ofta äro dels så obetydliga,
dels äfven så mångtydiga, att de icke ådraga sig
uppmärksamhet, förrän den tuberkulösa processen
hunnit en ganska stor utsträckning. Det tidigaste
stadiet karakteriseras af en allmän kraftnedsättning
(trötthet), brist på aptit och afmagring, allt symtom,
som förefinnas vid allehanda sjukdomstillstånd,
t. ex. neurasteni, bleksot (hos unga kvinnor) samt
konvalescens. Vidare uppträder en något oregelbunden,
lindrig och därför ofta förbisedd feber (37,2-38° C.),
speciellt efter starkare kroppsrörelse, samt ofta
nog lindrig nattsvett. Vanligen finnes äfven hosta,
men denna kan vara så obetydlig, att den af den sjuke
själf och hans omgifning förbises. Upphost-ning saknas
mycket ofta. Redan i detta stadium kunna dock vid
noggrann och sakkunnig s. k. fysikalisk undersökning
(perkussion och auskultation etc.) af lungorna
iakttagas objektiva förändringar i dessas lufthalt
etc., hvilka tillåta bestämda diagnostiska slutsatser
(se nedan). Småningom, allteftersom tuberkulosen i
lungväfnåden fortskrider, utveckla sig allvarsammare
symtom. Upphostnin-gen, febern, afmagringen ökas, och
krafterna minskas. Febern uppträder lägre på morgonen,
högre mot natten och är åtföljd af ofta starkt
kraftuttöm-mande nattliga svettningar. Aptitlöshet
och di-gestionsrubbningar såsom diarré och buksmärtor
tillstöta ofta och påskynda aftäringen (ftisen). I
slutet af sjukdomen inta de ofta en viktig plats bland
symtomen och bero på tuberkulos i tarmen. Särdeles
plågsam, genom retande hosta och smärtor äfven
vid sväljning, är tuberkulosen i strupen, som
också ej sällan tillstöter. Mot sjukdomens slut
uppträder ofta ägghvita i urinen. Denna beror på
en kronisk parenkymatös degeneration af njurarna
(stor hvit njure, morbus Brighti), ofta förenad
med s. k. amyloiddegeneration. En annan vanlig
komplikation är lungblödningar (se d. o.), hvilka
uppkomma dels genom blodkärlens anfrätning (arrosion)
af den tuberkulösa nybildningen, dels genom specifika
förändringar i blodkärlen. Under sjukdomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
