Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteraturkritik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Littérature et histoire (1875), Études et glanures
(1880). Hans förnämsta verk är Dictionnaire de
la langue française (1863-72 jämte "Supplément",
1879), en språkhistorisk ordbok, grundad på citat
ur litterära alster från äldsta tider intill våra
dagar. 1897 utgafs L:s skrift Comment j’ai fait mon
diction-naire. 1871 blef L. led. af Franska akademien,
en utmärkelse, som säkerligen långt dessförinnan
hade kommit honom till del - medicinska akademien
hade redan 1856 hedrat honom med sin kallelse -,
om icke hans filosofiska och politiska åsikter hade
väckt oro och motvilja hos flertalet af det vittra
samfundets ledamöter. L. hade nämligen 1840 lärt
känna A. Comte (se d. o.), hvars världsåskådning
djupt tilltalat honom, trogen som han själf var
den antireligiösa och antimonarkiska uppfostran,
som han erhållit i föräldrahemmet. Han uppträdde
som den nya lärans ifrigaste förkämpe i en mängd
uppsatser, bl. a. i "National" (1844 ff.), af
hvilka de förnämsta återfinnas i hans filosofiska
arbeten Analyse raisonnée du cours de philosophie
positive de M. Auguste Comte (1845), Application
de la philosophie positive au gouvernemcnt des
sociétés et en particulier, à la crise actuelle
(1849) och Conservation, révolution et positivisme
(1852). När Comte, mot slutet af sin lefnad, sökte
leda positivismen in på metafysiska vägar, uppstod en
brytning mellan mästaren och lärjungen. L. uppsatte då
"Revue de philosophie positive" (1857) till försvar
för den positivistiska skolan. Själf kunde L. dock
icke undgå att efter hand underkasta sina filosofiska
grundsatser en ompröfning, som hans senare arbeten
visa, t. ex. Auguste Comte et la philosophie positive
(1863; 2:a uppl. 1864) och 2:a uppl. af "Conservation,
révolution et positivisme" (1878). Vid denna tidpunkt
utgaf han ytterligare Paroles de philosophie positive
(1859), La science au point de vue philosophique
(1873), Fragments de philosophie positive et
de sociologie contemporaine (1876). Han hade
personligen deltagit i julirevolutionen (1830) och
hade med hänförelse hälsat 1848 års omhvälfning. Då
han 1871 valdes till folkombud i den franska
nationalförsamlingen och 1875 till senator på
lifstid, hade visserligen många af hans politiska
drömbilder förbleknat, men det oaktadt slöt han sig
med öfvertygelse till den republikanska vänstern inom
kamrarna. I saknad af de egenskaper, som erfordras
för att kunna deltaga i de offentliga förhandlingarna,
försummade han intet tillfälle att i tidningar eller
tidskrifter oförbehållsamt uttala sina politiska
åsikter och att uppträda som den moderata republikens
försvarare. Jfr Sainte-Beuve, "Notice sur Littré,
sa vie et ses travaux" (1863), Caro, "E. L." (i
"Revue des deux mondes" 1882), och Du Saussois,
"L., écrivain et philosophe français" (1883). J.M-r.*
Littrow. 1. Joseph Johann von L., tysk-bömisk
astronom, f. 13 mars 1781 i Bischof-Teinitz, d. 30
nov. 1840, gjorde studier i Prag, blef 1807 direktor
för observatoriet i Krakau, 1810 för observatoriet i
Kazan, 1816 meddirektor för observatoriet i Buda samt
1819, efter Triesneckers död, professor i astronomi
och föreståndare för observatoriet i Wien. 1836
upphöjdes han i österrikiskt adelsstånd. Mer än som
praktisk astronom var L. framstående som astronomisk
skriftställare och lärare. Hans verksamhet i detta
afseende var epokgörande. Bland hans många skrifter
må nämnas hans länge för hvarje
fackman oumbärliga handbok, Theoretische und
praktische astronomie (3 bd, 1821-27) samt hans
Die wunder des himmels (1834-36; "Himmelens under",
1839-41), en populär astronomi, som vunnit den
största spridning och är att betrakta som en af
de bästa i sitt slag. - 2. Karl L u d w i g von
L., den föregåendes son, f. 1811, d. 1877, var
sedan 1831 faderns medhjälpare och efter 1842 hans
efterträdare som direktor för observatoriet i Wien. 1-2. (B-d.)
Lituites (af lat. lituus, krumstaf) Breyn.,
paleont., fossilt släkte, tillhörande
hufvudfotingarnas (cefalopodernas) klass och
fam. Nautilidae. Skalet är i början inrulladt i en
plan spiral, sedermera tangentialt utstående, mer
eller mindre långt utdraget. Inom den spiralformiga
delen af skalet ligga vindningarna hos somliga arter
intill hvarandra; hos andra beröra de hvarandra
icke. Skiljeväggarna äro urglasformade och ligga
tämligen nära hvarandra. Sifonen är belägen i
midten; mynningen är något hopdragen. Arterna
af detta släkte förekomma i silursystemet. B.L-n.*
Liturg (af grek. léiturgos)} gudstjänstledare,
tjänstförrättande präst.
Liturgi (grek. leiturgia) betecknar i det kyrkliga
språket dels sammanfattningen af alla till den
offentliga gudstjänsten hörande handlingar, dels,
i inskränktare betydelse, endast de formulerade
beståndsdelarna af gudstjänsten (motsats till
predikan och fri bön). Om den äldsta kristna kyrkans
gudstjänst, den grekisk-katolska liturgiens, den
romerska mässans och den evangeliska gudstjänstens
egendomliga karaktärsdrag se Kult. Jfr
Kyrkohandbok. - Liturgisk, gudstjänstlig. J.T.B.
Liturgik (se Liturgi), den gren af den praktiska
teologien, som har till föremål den kyrkliga liturgien
l. gudstjänsten och därmed sammanhörande heliga
handlingar, t. ex. dop, konfirmation, prästvigning
m. m. Äfven predikan, som eljest har sin egen teori
i homiletiken (se d. o.), faller som en i
församlingens gudstjänst ingående del inom liturgikens
område. Svenska bidrag till liturgiken ha lämnats
af bl. a. U. L. Ullman, P. Eklund och 0. Quensel. J.T.B.
Liturgiska striden (se Liturgi) kallas de 20-åriga
stridigheter (1574-93) ang. den svenska kyrkans
bekännelse och religionsbruk, som framkallades af
konung Johan III:s försök att tvinga kyrkan intaga
en förmedlande ståndpunkt emellan katolicismen och de
protestantiska meningsriktningarna genom fasthållande
af endast så mycket i lära och kult, som kunde
anses grundadt omedelbart i Guds ord eller de äldste
kyrkofädernas skrifter. Idén om en de olika kristna
kyrkornas sammanslutning på denna grundval hade redan
tidigare framträdt i utlandet och där haft sin mest
framstående målsman i den nederländske teologen
G. Cassander (d. 1566). Johan III hade genom sina
teologiska studier under fängelsetiden på Gripsholm
(1563-67) gjort sig förtrogen med samma tanke, och
han fick i sin sekreterare Petrus Fecht (se denne)
en god medhjälpare vid sträfvandet att återställa
"den första kyrkans apostoliska och katolska
tro". En början gjordes därmed, att konungen vid
en riksdag 1574, trots framkastade betänkligheter,
fastställde åtskilliga jämförelsevis betydelselösa
förhållningsregler rörande gudstjänsten och 1575
förmådde kyrkans främsta män att som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
