Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifräddningsväsende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Lifsåskådning-Lifvets vatten
460
gifvit sig till paradiset och af den bevakande
keru-ben fått en kvist (eller tre frön) af
lifsträdet. Under tiden dör Adam, men Set lade hvad
han medfört i den dödes mun, och därur uppväxte
det träd, hvaraf i tidernas längd Kristi kors
togs. Kyrkmålningar framställa denna saga under bilden
af ett stamträd, som dock ibland tankes uppväxa från
Fig. 8. Lifsträdet uppväxt från "Jesse rot", gravyr
från 1500-talet.
Jesse (Isai), Davids fader (fig. 3). I den
fornnordiska mytologien sammansmälter lifsträdet
med världsträdet Yggdrasil (se d. o.); i sägnerna
om detta spela kristna föreställningar in. Namnet
betyder "Odens häst" och har sin förklaring däri,
att Ygg (Oden), sårad af ett spjut, i nio dagar
hängde på en gren af den vindomsusade världsasken. I
England, Skottland och Frankrike har man funnit
bildliga framställningar, som äfven vittna om en
dylik idéförbindelse. I sammanhang med myterna om
lifsträdet stå de judiska, grekiska och germanska
om l i f s-örten, som helår de lefvande och ger
lif åt de döde. Den judiska sägnen förtäljer, att
Salomo sökte och fann en ört, som förlänade frihet
från döden, men att han omöjliggjorde åtkomsten,
då han träffat en man, som ätit af örten och tyngd
af åren ej önskade något högre än att få dö. Bland
den rika litteraturen må anföras Mrs J. H. Philpot,
"The sacred tree" (1897), S. Bugge, "Studier över de
nordiske gude- og heltesagns oprindelse" (1881- 89),
V. Rydberg, "Undersökning i germanisk mytho-logi"
(1886-89), och Wunsche, "Die sägen vom lebensbaum
und lebenswasser" (1905). 3. J-C. Lifsåskådning,
filos., sammanfattningen af någons &siktcr om
människolifvets mål och värde samt de villkor, under
hvilka vi lefva. Man skiljer mellan världsåskådningen
1. världsförklaringen som den teoretiska delen af den
totala verklighetsuppfattningen och lifsåskådningen
som den del däraf, gom mera omedelbart sammanhänger
med vår känsla och vår vilja. Om lifsåskåd-ningen
får vetenskaplig form, blir den religionsfilosofi,
etik och rättsfilosofi eller på grundvalen af
en folkreligion motsvarande teologiska discipliner
(se Teologi). Men för flertalet människor har
lifsåskådningen endast delvis och ofta mycket
medelbart samband med en vetenskaplig bildning. Dess
innehåll beror då till större delen på den personliga
läggningen och den grad af eget tänkande, hvarmed
man till i någon mån sammanhängande åsikter beaktar
sina erfarenheter, sina intryck af andra personer,
af andan i det samhälle, där man lefver, och ens
tillfälliga läsning. Ens förmåga att planmässigt
utföra sitt lifsverk beror i hög grad på, i hvad
mån man lyckas af dessa spridda element bilda en
sammanhängande lifsåskådning. Detta gäller lika
väl om folken, samhällsklasserna och partierna som
om individerna. De på senast antydda sätt uppkomna
lifsåskådningarna äro så obestämda och mångskiftande,
att de svårligen kunna fixeras till något be-gränsadt
antal bestämda typer. Men efter- de huf-vudintressen,
som tryckt sin prägel på lifsåskådningen,
torde man kunna skilja mellan en religiös och en
"världslig" lifsåskådning och efter riktningarna i
känslolifvet dels mellan en egoistisk och en "social"
lifsåskådning, dels mellan en pessimistisk och en
optimistisk lifsåskådning Inom den mera vetenskapliga
etiken ha lifsåskådningarna tagit fastare former
(se Etik). S-e.
Lifträser (Leif t raser), nord. myt. Se Hoddmimers
hult.
Lifvet efter döden. Se Eskatologi.
Lifvet och döden, ett okt. 1815-maj 1816 af
J. K. Askelöf och Klas Livijn utgifvet halfvecko-blad,
där åtskillig litterär satir offentliggjordes,
framför allt öfver de s. k. göterna. Medarbetare
voro bl. a. Lorenzo Hammarsköld, A. Lindeberg, Axel
Nyström och B. J. Törneblad.
Lifvets bok. Se D uchobor t ser, sp. 1001.
Lifvets regel är en term, som i den juridiska
vetenskapen användes för att beteckna det efter
s. k. naturlig kausalitet vanliga eller normala,
det som erfarenhetsmässigt brukar inträffa eller
icke inträffa, vara eller icke vara för handen,
när vissa andra fakta föreligga. Motsättningen till
lifvets regel är rättens regel. Rättsordningen kan
frånkänna eller tillerkänna ifrågavarande fakta
viss juridisk betydelse och därigenom antingen ge
en viss "lifvets regel" den stabilitet och fasthet,
som är för sam-hällslifvets utveckling nödig och som
ytterst förvandlar denna regel till en rättsregel,
d. v. s. gör dess förverkligande nödvändigt, eller
ock modifiera, omforma eller ogilla densamma genom
att till densamma anknyta särskilda rättsföljder,
d. v. s. skapa en ny rättens regel. I åtskilliga
fall måste dock rättens regel själf hänvisa till en
viss lifvets regel som komplement till rättsregeln,
hvilken ej på annat sätt kan komma till rätta med
förhållandet. Rid-
Lifvets vatten. Liksom lifsträdet (se d. o.) kan
förläna lif, kan också i olika religioners berättelser
lifvets vatten göra det (i Joh. 4:5 ff. "lefvande
vatten", hvilket torde böra fattas som en öfv. af
hebr. mc chajjim, lifvets vatten). I de babyloniska
legenderna förekommer det ofta. Adapa blir af den
store guden Anu bjuden på lifvets bröd och lifvets
vatten, men Adapa af slår anbudet och går därigenom
miste om odödligheten. Gudinnan Istar, som råkat i
underjordens våld, bestänkes med lifvets vatten och
kan sedan återvända till öfvervärlden. Ea, hafsdjupets
och vishetens gud, låter sin son Marduk göra under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
