Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liberalium artium magister ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
357
Libertus -Libonotus
tider äfven sonsöner) stod senaten öppen. De voro
utestängda jämväl från krigstjänsten; endast i tider
af nöd och fara utskrefvos de. Vanligen uppges,
att de efter bundsförvantkriget (91-88 f. Kr.j fingo
göra tjänst i legionerna, men under Augustus synas
de endast undantagsvis ha utskrifvits.
De frigifnes privaträttsliga ställning skilde sig
från de fribornes (ingenui). Icke ens deras barn (i
.äldre tider barnbarn) fingo bära den gyllene kapseln,
som var tecknet till friborenhet. Äktenskap mellan en
friboren och en frigifven eller en sådans barn var i
början förbjudet, men senare ändrades förhållandet;
dock fingo hvarken senatorer eller deras söner äkta
frigifna. I förhållande till sin förre husbonde hade
den frigifne vissa skyldigheter, närmast jämförliga
med en klients till hans patronus. Husbonden hade
bland andra rättigheter den att taga arf efter en
frigifven, som afled utan bröstarfvingar och utan
testamente; en frigifven slafvinna (liberta) fick
ej göra testamente utan husbonden-förmyndarens
tillåtelse. I praxis visste emellertid de
frigifne att vinna stort inflytande hos sina
f. d. husbönder. Exempel härpå förekomma ofta. Så hade
Sullas frigifne Chrysogonus mycket att säga hos sin
patronus. Ännu vanligare och mera i ögonen fallande
var ett sådant förhållande under kejsartiden. De
s. k. liberti cæsaris besörjde inom det kejserliga
huset förrättningar, hvilka från början ansågos icke
tillhöra friborna, och i sammanhang därmed fingo
de äfven förvalta kejsarens enskilda kassa samt
sköta kabinetts- och kansligöromål. På detta sätt
till-vallade sig djärfva och förslagna frigifna
under svaga kejsare ett öfvermäktigt inflytande
på alla ärenden, och ehuru de voro utestängda från
statsämbetena, ledde de i själfva verket ofta det
hela. förföljde sina ovänner, gynnade smickrare
och skaffade sig framför allt själfva ofantliga
rikedomar. Mest bekanta bland sådana äro Pallas,
Narcissus och Polybius (under kejsar Claudius)
samt kejsar Domitianus’ kabinettssekreterare
Claudius Etruscus och Abascantius.
R. Tdh.
Libertus, lat. Se L i b e r t i n u s.
Liberty [l^beti], eng., lätt sidensatäng, hvaraf
förfärdigas blusar och damkläder.
Liberty party [IFbeti pä’ti], eng., "frihetspartiet",
politiskt parti i Nord-Amerikas förenta stater mod
ncgcrslafveriots bekämpande som mål. Partiet bildades
i april 1840 i Albany i samband med en schism rörande
organisation och taktik bland aboli-tionisterna
(se Abolitionister och G a r r i-son, W. L.). Det
uppsatte till kandidat vid presidentvalet s. å. James
G. Birncy (se d. o.), utan att vare sig då eller
1844 kring hans namn lyckas samla något afsevärdt
röstetal. Sin egentliga utbredning hade partiet i de
nordvästra staterna, men lyckades oj ens där ernå
något större politiskt inflytande, fast det afstod
från att angripa slafveriets fortbestånd i do enskilda
staterna och koncentrerade sig på att motverka dess
utbredande. På partikon ventet i Buffalo (okt.-nov-
1847) nominerade partiet till presidentkandidat
John P. Hale (se d. o.), men afstod våren därpå från
själfständig politisk verksamhet och anslöt sig nära
till frce-soil-partiet (se Frocsoilcrs). En återstod
af egen partiorganisation egde dock bestånd ännu några
år framåt. Liberty partys ledande syften upptogos
och fördes till seger af det 1854 organiserade
republikanska
partiet. Jfr T. C. Smith, "History of the libcrty and
frec soil partics in the northwest" (1897). V. S-g.
Libertypress [sv. uttal: libä’rti-], boklr. Se
Tryckpress.
Liberty-ön [li;boti-]. Se Bedloes-ön.
Liberum arbFtrium, lat., fri vilja; fritt val;
godtycke. Se Vilja.
" Liberum ve’to (af lat. liber, fri, och ve’to,
jag förbjuder) kallades i det forna riket Polen
den åt en hvar af riksdagens valda medlemmar
förbehållna rätten att i egenskap af ett genom
instruktioner bundet landskapsombud inlägga sin
gensaga (nie pozica-lam, "jag tillåter det icke")
mot ett misshagligt riksdagsbeslut och därigenom
upprifva icke blott detta, utan ock själfva riksdagen
cch allt, som a densamma uträttats. Förutsättningarna
för detta rättsinstitut lågo dels i den urgamla (äfven
på många andra håll länge som fiktion fasthållna)
föreställningen om offentliga beslut som enhälligt
fattade, dels i föreställningen om hvarje riksdags
"konstitutioner" som en odelbar enhet. Att riksdagen
under partiernas fejder sprängdes utan resultat,
var alltsedan 1500-talet intet ovanligt i Polen, men
i fullt utbildadt skick framträdde den genom liberum
veto legaliserade anarkien först i kristiderna under
Johan Kasimirs regering. Redan riksdagen 1639 hade
visserligen sprängts genom en enskild protest mot
yrkandet, att den skulle förlängas utöfver den
lag-bestämda tiden, men den senare traditionen
utpekade med förkärlek landtbådet (riksdagsmannen)
Sicin-skis protest vid riksdagen 1652 som det
första typiska liberum veto. Under den fortsatta
samhälls-upplösningen mångfaldigades exemplen,
men det bör erinras, att ett enskildt landtbåds
protest mången gång efter påtryckningar återtogs
eller rent af ignorerades, om den icke stöddes af
ett verkligt parti, som ville framkalla riksdagens
sprängning. Bland de rcformsträfvandcn, som spåras
under Polens sista själf ständighetstid, framträdde
också tidigt nog krafvet på afskaffande af liberum
veto, och det vann redan 1764 och 1768 så till vida
gehör, som majoritetsbeslut infördes åtminstone
för vissa (företrädesvis ekonomiska) ärenden. Men
föreställningen om liborum veto som en oföryttcrlig
frihetsgaranti fast-hölls dock i det längsta af den
polska adeln: protesträttens fullständiga slopande
genom 1791 års författning blef en alltför sen reform.
H. A-t.
Li’ber veritätis, lat. Se E a r l o m, E., och G c
1-léc, Cl.
Libethenit. miner., ett basiskt kopparfosfat
(4 Cu O, Po O- . Ho 0) i rombiska, glänsande,
mörkgröna kristaller från Libctlien,
Xischni Tagil. Ul-lersreuth o. s. v.
A. Hn<r.
Libhaber. Se L i e b h a b e r.
Libitina var hos de gamle romarna
begrafnings-gudinnan. Hon uppges i allmänhet ha
varit identisk med Lubentina. nöjets gudinna, eller
Venus. Uppfattningen af Venus som begrafnings- eller
dödsgudinna antagcs ha berott på den i naturreligioner
förekommande sammanställningen af lifvet i yppig
blomstring och dess motsats, döden. T L:s helgedom
förvarades bcgrafningsrcdskap. och för hvarje död
skulle en penning hembäras gudinnan. R. Tdh.
Libmanan. stad i södra delen af ön Luzon bland
Filippinerna, 18 km. n. v. om Xueva Cåceres, ej långt
från S. Miguel-vikcn. 17,416 inv. (1903).
Libo’notus, lat. (grek. Libo’notos, af libs. se
cl. o.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
