Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leyland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1,500 tibetanska lekmän och omkr. 5,500 tibetanska
kvinnor), men stiger ibland genom tillströmning af
pilgrimer till 80,000. Den består utom af tibetaner
af ett tämligen stort antal kineser samt folk från
Bhutan, Nepal, Ladak och Mongoliet. Ladaki och
några andra främlingar äro muhammedaner, och en
stor del af handeln går genom dem. Nepaleserna
(omkr. 800) äro metallarbetare och i synnerhet
skickliga guldsmeder. De förfärdiga åt templen och
klostren dessa präktiga förgyllda tak, som trotsa
alla väderlekens skiften och äro så utmärkande för
L. Öfrig industri är tillverkning af en mångfald
tyger af den fina tibetanska ullen samt af lerkärl
och träskålar, som hvarje tibetan för med sig. Staden
är icke endast medelpunkten för ett antal stora
klosterinrättningar, som samla studerande och
aspiranter till andliga beställningar från alla
delar af Tibet och Mongoliet, utan äfven en stor
vallfartsort, så att den vimlar af främlingar från
alla delar af Hög-Asien, hvilka komma för att
tillbedja den lefvande Buddha, söka rening från
sina synder och löfte om en lycklig förflyttning af
själen samt föra hem med sig heliga reliker, vigda
rosenkransar m. m. I midten af staden ligga omkring en
öppen saluplats gyalbos, den s. k. konungens i Tibet,
residens samt det stora templet och klostret Jokhang
(stundom kalladt Labrang), hvilket är icke endast
Tibets stora metropolitkloster, helgedom och kyrkliga
centrum, lamaismens S:t Peter och Lateran, utan äfven
regeringens och den civila förvaltningens säte. Andra
kloster inom staden äro Ramo-chhé och Moru,
hvilkas lamaer äro kända för sina magiska konster,
samt Garmakhia, där en gröfre art af besvärjelser och
häxerier öfvas. Något mer än 1 km. v. om staden ligger
på ett berg Potala, Dalai-lamas ryktbara residens
(se Lamaism, fig. 3), en hel grupp af tempel-,
palats- och klosterbyggnader. (Namnet skrifves stundom
efter Huc Buddha-La och öfversättes med "Buddhas
berg", men detta anses vara oriktigt. Potala,
"hamnen", var enligt en buddistisk legend i mer
än hundra generationer det kungliga residenset för
Gautama Buddhas förfäder af Sakya-familjen.) Det
storartade, 1645 byggda palatset Phodang ("röda
palatset") innehåller en mängd präktiga rum,
däribland den med pelare prydda audienssalen med
tronen. Intet land på jorden – icke ens Spanien och
Italien på 1700-talet – har en sådan mängd kloster och
munkar som Tibet. Ensamt i L:s omnejd finnas 30 stora
kloster och en mängd mindre. Bland stora må nämnas 3
i stadens grannskap, hvilka göra anspråk på att vara
grundade af reformatorn Tsongkapa, nämligen Debung
(skrifvet Bras-spungs, "ris-hop"), 9 km. v. om L., där
Dalai-lama en gång om året förklarar den heliga lagen,
mycket besökt af mongoliska studerande, som komma
till L. för att aflägga examen, Sera ("det gyllene"),
5 km. n. om L., i hvars förnämsta tempel förvaras den
berömda "dorje", det heliggörande bronsverktyg (till
formen ungefär liknande en mortelstöt), som enligt
legenden kom genom luften från Indien till Sera och
som vid nyårsfesten bäres i högtidlig procession
till Jokhang och är föremål för en ifrig dyrkan, samt
Galdan, omkr. 40 km. ö. om L., där Tsongkapa lefde
och lärde och där hans kropp ännu påstås vistas frisk
och oförvandlad. I L. residerar en kinesisk guvernör
(amban), som äfven är öfverbefälhafvare
för tibetanska armén; han är förmedlare af
alla förhandlingar mellan Kina och Tibet. Garnisonen
utgöres af 500 kinesiska och 1,000 tibetanska
soldater. Med kringliggande länder drifves liflig
handel, som dock från tibetanernas sida mest är blott
passiv. – L. blef Tibets hufvudstad på 600-talet. Af
stor betydelse för staden blef mongolernas omvändelse
till lamaismen (omkr. 1577), ty därigenom blef L. den
heliga vallfartsort för en stor del af inre Asien,
som det ännu är. Först omkr. midten af 1600-talet
blef det Dalai-lamas residens. I Europas litteratur
omnämnes L. första gången af munken Odorico från
Pordenone (omkr. 1330), som gjorde en resa till
Indien och Kina. 1661 besöktes L. första gången af
européer, näml. af jesuiterna Alb. d’Orville och
J. Gruber, som stannade där omkr. 2 månader (utdrag
ur Grubers reseberättelse finnes i A. Kirchers
"China illustrata", 1667). Kapucinmunken Desideri
vistades där 1716–29, och hans orden hade en ständig
mission där 1741–60, hvars mest betydande medlem var
Orazio della Penna. Kvarlefvorna af dess bibliotek
återskänkte Dalai-lama 1847 till Pius IX. Den förste
europeiske lekmannen i L. var holländaren van de
Putte 1724. 1792 spärrades gränsen mot Indien,
och därefter har L. besökts blott af några få
européer, den engelske läkaren Manning (1811)
och de franske lasaristprästerna Huc och Gabet
(se Huc; 1846). Alla senare försök af europeiska
resande (Bonvalot och prins Henrik af Orléans 1890,
Bower 1891, de Rhins 1893, Littledale 1895, Landor
1897, Sven Hedin m. fl.) att nå L. ha strandat på
tibetanernas vaksamhet. Däremot har det lyckats några
indiska punditer (se d. o.) att komma dit. Nain Singh
vistades där jan. 1866–april 1867 samt 1874, senare
har det besökts af Krishna och Sarat Chandra Das
(1882). 1900–01 vistades där på ryskt uppdrag en
buddistisk buret Tsybikov och 1897–1903 en japan
Eika Kawagutshi. Slutligen ryckte, under kriget
mellan England och Tibet, öfverste Younghusband 3
aug. 1904 in i L. och stannade där till 23 sept. –
Alla dessa resande ha beskrifvit staden, som alltså
är mycket väl känd. Litt.: Huc (se d. o. ), Sarat
Chandra Das, "Journey to L." (1904), Candler,
"The unveiling of L." (1905), Millington, "To L. at
last" (1905), Waddell, "L. and its mysteries with
a record of the expedition of 1903–04" (1905).
(J. F. N.)
Lhassa. Se Lhasa.
L. H. C., förkortning för eng. Lord high chancellor
[lå’d hai’ tʃā’nselə], lordkansler. Se Storbritannien
(Författning).
L’Hér., L’Hérit., vid växtnamn förkortning för
franske botanisten Gharles Louis L’Héritier
(f. 1746, d. 1800).
L’Héritier [leritiē], Ch. L. Se L’Hér.
Lhermitte [lärmi’tt], Léon Augustin, fransk målare,
f. 1844 i Aisne af bondesläkt, är en af bondelifvets
framställare i det samtida måleriet och var på
1880-talet en af friluftsmåleriets vägbrytare. Bland
hans målningar märkas Skördemännens aflöning (1882,
Luxembourgmuseet), Skörden (1884, museet i New York),
Claude Bernard och Sainte-Claire Deville (Sorbonne,
erhöll "Grand prix" 1889, Döden och vedhuggaren
(1893, Luxembourgmuseet), Hallarna (1895, staden
Paris’ galleri), Hos de fattige (Kristus i ett
fattigmanshem, 1905, New
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
