Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Le Poittevin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
227
Leptura-Lera
228
maxima luccolis. Ingendera af dessa
båda arter har man hittills lyckats renodla.
G. H.
- Leptura, zool. Se L e p tu r in se,
Lepturi na3, zool., en af de underafdelningar,
i hvilka fam. Långhorningar bland skalbaggarna
indelas. Genom den rundade omkretsen af ögonen,
som sakna inbuktning på insidan, samt genom det
baktill halsformigt afsmalnande hufvudet skilja sig
hithörande arter från de öfriga afdelningarna. I
Sverige ha anträffats omkr. 40 arter, fördelade på
10 släkten. Bland dem må nämnas blombockarna,
tillhörande släktena Oxymirus, Pachyia, Gaurotes
och Leptura (se fig.), långsträckta skalbaggar,
6-20 mm. långa, med bakåt afsmalnande kropp, långa
antenner och ben, vanligen svarta med gula, bruna
eller röda täckvingar, som stundom äro prydda med
tvärband eller andra teckningar. Många arter äro
vanliga på blommor i synnerhet af korgväxternas, de
rosblommiga växternas samt de flockblommiga växternas
familjer. Trädlöpar-
En blombocksart, Leptura armata, med larv.
(Nät. storl.)
na 1. barrträdsbockarna af släktet Stenocorus
(1. Rhagium) äro gröfre byggda, med kortare
antenner och bakåt föga afsmalnande kropp, sidotagg på
mellankroppcn samt vanligen gult tilthuriga täckvingår
med nakna svarta fläckar. De 14-24 mm. långa
arterna träffas vanligen på stubbar i barrskog, men
besöka äfven blommor. Lepturinernas larver lefva
i trästubbar. G. A-z.
Le’ptus autumnälis, zool., ett litet rödgul t djur
af klassen A cnrince. Det är den könlösa 6-fotade
larven af en Trornbidiiim och är icke fullt 0,3
mm. lång. Den förekommer särdeles talrikt i västliga
och mellersta Frankrike på säd, krusbärsbuskar m
m. och kallas där ron (jet; i Tyskland kallas dbd
ernlemilbe. Den öfverföres stundom på människan,
särskildt under juli-augusti på benen på personer,
som syssla mycket ute i trädgårdarna med afplockamle
af krusbär, bönor o. d. Med sina mundelar suga de sig
fast i huden, och vid noggrann observation kan man.se
dem som små röda punkter. Do förorsaka klåda och
sveda, någon gång allmänt erytem eller nässelutslag
med feber (fr. fiévre (h grain). De aflägsnas med
varma såptvättningar, pcnibalsnm, bensin eller ,5
proc. fenollösning. L. .Mbg,
Leptynit, pelrngr., synonym, förr stundom använd
benämning för de bergarter, som inom Tyskland gå
under namn af granulit. E. E.
Le’pus, zool. Se Hardjur. - Lepus c-u-niculus. Se
Kaninen.
Le Puy [la pui], Le Puy-en-Velay. Se Puy, Le.
Lequeitio [lekéYtiå], stad i spanska prov. Vizcaya,
vid Vizcayaviken. 3,944 inv. (1900). Navigationsskola,
fiske och skeppsbyggeri. Hafsbad.
_ J. F. N,
Lequesne flokän], Eugene Louis, fransk skulptör,
f. 1815 i Paris, d. 1887, var advokat, innan han
1841 blef Pradiers lärjunge. 1844 fick han romerska
priset och reste till Italien. Hans mästerverk är en
Dansande faun (1850, Luxembourgträd-gårdcn). Till
hans bästa verk höra bl. a. de efter Pradicrs död
(1852) utförda Vicloriafigurerna omkring Napoleons
graf i Invaliddomen. L. utförde goda porträttbyster
och statyer (Saint-Arnaud i Versailles).
(G-g N.)
Lera. 1. Geol., petrogr., en i vått tillstånd
knådbar, i torrt tillstånd mer eller mindre
fast sammanhängande, lättrepad, af stoftfina
partiklar bestående, stundom affärgande massa,
som har jordartadt eller tätt "brott", häftar vid
tungan och vid fuktning af ger den karakteristiska
s. k. lerlukten. Lerorna insuga begärligt vatten,
ofta ända till 60–70 proc. af sin vikt. Men sedan de
fullt mättat sig därmed, genomsläppes intet vidare:
de äro hvad man kallar ogenomsläppande för vatten. Det
finnes många olika slag af lera. Hufvudbeståndsdelen
i dem alla är dock kiselsyrad lerjord.
– Lera är urspr., eller i första hand, produkten af
åtskilliga minerals, hufvudsakligen fältspaters,
vittring, men har uppstått äfven genom en
rent mekanisk sönderdelning af förutvarande
lerhaltiga bergarter, t. ex. lerskiffor, lerig
kalksten. Flerstädes träffas leran på samma
plats, där vittringen försiggått; men i de flesta
fall ha beståndsdelarna genom rinnande vattens
inverkan blifvit utslammade samt förda till
sjöar och haf, där de sedermera afsatt sig till
ofta ganska vidt utbredda och mäktiga aflagringar.
Leror träffas därför som verkliga lager inom nästan
alla geologiska perioders bildningar. – Leran är
dels tämligen ren, dels i högre eller lägre grad
utblandad med andra ämnen, såsom järnockra, kolsyrad
kalk och talk, kol, sand, glimmerfjäll m. m.
Genom dessa inblandningar antar den olika färg samt
får skiljaktig fysisk beskaffenhet. Man finner
således lera af hvit, gul, brun, röd, grå, blågrå,
gröngrå och svart färg samt mer eller mindre plastisk,
mer eller mindre vattenuppsupande, af högre eller
lägre eldfasthetsgrad o. s. v.
– Lerorna benämnas dels efter sin ålder och sitt
läge inom de geologiska lagersystemen, dels
efter vissa lokaliteter, där de förekomma, dels
efter de fossila lämningar de stundom innesluta,
t. ex. triaslera (keuperlera), liaslera, wealdenlera,
glacial- och postglaciallera, oxford-, london-
och kimmeridgelera, opalinus-, cyprina, yoldia- och
ancyluslera, dels efter det sätt, på hvilket de
bildats, t. ex. moränlera (krosstenslera),
ishafslera, sötvattenslera och svämlera,
dels också hänsyfta namnen på deras egenskaper
eller användbarhet eller färg, t. ex. eldfast lera,
bituminös lera, järnlera, saltlera, jäslera (se d.
o.), porslinslera (kaolin), krukmakarlera,
valklera, piplera, åkerlera, svartlera och
blålera. – Eldfast lera är af grå eller
gråsvart färg, "bränner sig" hvit eller ljusgul
och uthärdar, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
