Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet omtalas de för första gången i Härjedalen,
men ännu långt fram på 1700-talet hade de icke
på allvar kommit till fjällen på Ljusnans södra
sida. Som mer eller mindre tillfälliga gäster
uppträda de emellertid på 1700-talet äfven här och
där i Hälsingland och Dalarna, t. o. m. så långt i
s. som i Svärdsjö och Äppelbo. 1881 slutligen erhöll
en lapp tillåtelse att med sina renar uppehålla sig
i Idre i Dalarna (Särna norra kronopark), och där
ha han och hans afkomlingar sedan dess ständigt
vistats. – Samtidigt med denna vandring mot s. på
den svenska sidan ha lapparna också visat sig i allt
sydligare trakter i Norge. Någon riksgräns hindrade
dem icke i deras utbredning, utan från Jämtland och
Härjedalen spridde de sig till angränsande delar af
de nuv. Trondhjemsamten, ibland ända till hafvet. I
senare tid ha de gått ännu längre mot s. i Norge (se
ofvan). – Då bl. a. namnen Piteå, Luleå, Kalix och
Torneå synas vara af lapskt ursprung, får man kanske
antaga, att lappar vistades äfven i kustlandet i dessa
trakter vid tiden för skandinavers och finnars första
ankomst dit, då dessa således upptogo ifrågavarande
älfnamn af lapparna. Redan i en ytterst aflägsen tid
torde emellertid lapparna ha försvunnit därifrån, och
när gamla dokument omkr. midten af 1500-talet börja
sprida mera ljus öfver dessa trakters förhållanden,
synes den östra gränsen för lapparnas område ha
gått ungefär, där Lapplandsgränsen nu går. Denna
senare bestämdes först på 1750-talet, efter noggrann
undersökning af lappars och bönders pretentioner
och häfd. De sydligare lapparnas sed att med sina
renhjordar flytta ända ned till kusten på vintern är
af sent datum. Ett tillbakaträngande af lapparna har
emellertid skett äfven i senare tider så till vida,
som de allra fleste skogslappar försvunnit (om dessas
forna och nuv. utbredning se nedan). – Enligt en
äldre åsikt, företrädd af S. Nilsson, E. G. Geijer
och P. A. Munch m. fl., skulle lapparna ha varit
hela Nordens äldsta befolkning och undanträngts af de
anryckande skandinaverna. Denna hypotes har således
förkastats af den senare forskningen och vederlades
redan af G. v. Düben (1873). Af de s. k. arktiska
stenåldersfynden, som tillskrefvos lapparna och
som anträffas äfven långt ned i södra Sverige,
ville emellertid O. Montelius och O. Rygh (1874)
sluta, att lappar likväl fordom varit mera utbredda
än nu. Denna "arktiska stenålder" kan dock numera
icke vidare sättas i förbindelse med lapparna. –
Fr. o. m. 1898 finnes också ett icke ringa antal
norska Koutokeinolappar i Alaska vid Berings sund,
dit de hämtats af den amerikanska regeringen för att
instruera eskimåerna i renskötsel. Af liknande skäl
fördes 1907-08 några lappar med renar öfver till
Newfoundland och Labrador.
Antropologi. Den lapska typen är något olika i olika
trakter, möjligen beroende på i äldre eller nyare
tid skedd rasblandning. Renast torde måhända de
svensklapske nomaderna, åtminstone de nordligare, ha
bibehållit sig. I Ryssland, där lapparna äro längre,
ljusare och mindre brakycefala, har man att misstänka
inblandning af karelskt och i senare tider ryskt
blod. I Finland och vissa delar af norska Finnmarken
har en mängd finska element kommit till; märkligt är,
att äfven åtskilliga ättlingar af svenska och finska
prästfamiljer där blifvit helt förlapskade (Holmberg,
Högman, Hellander, Tornberg etc.).
I regel äro lapparna småväxta. Kelsiev uppger
från Kolahalfön ett medeltal af för män 155,8 och
för kvinnor 146,2 cm.; bland nomader i Finland
fann Rosberg ett medeltal af 157, resp. 147 cm.,
bland de möjligen med något finskt blod blandade
fiskarlapparna i Enare 160 och 149 cm. och bland de
med både skandinaver och finnar blandade älflapparna
164,5 och 157,6 cm.; prins Roland Bonaparte fann
bland 200 uppmätta individer i Ishafstrakterna
medeltalen 153, resp. 147 cm.; Mantegazza och
Sommier funno i Koutokeino och Karesuando medeltalen
152,4 och 145 cm.; v. Düben, som undersökt lappar
i Lule och Pite lappmarker, ger för männen ett
medeltal af 150 cm. eller något mera. Benen äro
korta i förhållande till bålen och armarna. Händer
och fötter äro små. Muskulaturen är vanligen väl
utvecklad. Hufvudskålen är brakycefal. Kelsiev
ger från Kolahalfön ett indexmedeltal af för
män 83,9 och för kvinnor 82,7; Bonaparte fann i
Ishafstrakterna ett medeltal af 87,63, resp. 86,17;
Mantegazza och Sommier funno talen 87,64 och
87,15; i Malå och angränsande skogslappstrakter
fann Wiklund för 15 män ett medeltal af 84,7;
bland de tämligen fåtaliga lapska kranier, som
mätts, finner man för 10 manliga kranier från Pite,
Lycksele och Åsele lappmarker ett medeltal af 83,5
(v. Düben, Retzius). Underkäken är ofta något svagt
utvecklad. Ansiktet är bredt och kindknotorna mycket
utstående. Munnen är bred. Ögonen äro vanligen ej sneda
(intet "mongolveck"), till färgen mest bruaktiga, på
Kolahalfön likväl öfvervägande gråaktiga. Pannan är
bred. Håret är rakt och groft, för det mesta mörkt,
på Kolahalfön dock blondt. Skäggväxten är vanligen
sparsam. Hudfärgen är ljus med en svagt brunaktig
anstrykning; Kolalapparna äro dock lika ljusa i hyn
som ryssarna. Enligt en vanlig terminologi kan man
föra lapparna till de s. k. mongoloida folken. I
hvilket närmare förhållande de i antropologiskt
afseende stå till öfriga polarfolk eller möjligen
till nu försvunna folkstammar i sydligare trakter,
är emellertid ännu alldeles obekant. – Lapparna
ansättas af samma sjukdomar som andra nordbor;
äfven tuberkulosen är, åtminstone i vissa trakter,
nästan lika spridd i fjällapparnas kåtor som bland
de bofaste. Surögdhet är mycket vanlig, dels till
följd af den ständiga röken i kåtan, dels af de
skarpa vårvindarna och den bländande snön, dels
kanske också på grund af rasanlag. Dödligheten bland
de späda barnen är stor. Å andra sidan ser man också
en hop mycket gamla gubbar och gummor, som i slöhet
framsläpa en bedröflig ålderdom.
Karaktär. Lapparna äro vanligen glada,
vänliga och godmodiga människor, som för det
mesta utmärka sig för snabb uppfattning och stor
liflighet. Umgänget med en mängd olika människor ger
också ofta fjällapparna en viss världsvana. Någon
ståndsskillnad förekommer ej bland dem och är lika
okänd äfven i förhållandet till andra nationer. Den
ofta hörda beskyllningen för misstänksamhet visar
sig, om man kan tala och umgås med dem, ej vara
synnerligen grundad. De äro i allmänhet sparsamma
och försiktiga i affärer. Ärligheten är god; i
åtskilliga trakter är dock rentjufveri ett svårt
ondt. Nykterheten är numera, åtminstone i vårt land,
mycket tillfredsställande, och äfven i öfrigt stå
lapparna i sedligt afseende ganska högt, utan att dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
