Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskapslagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af kungamakten lämnadt uppdrag utarbetad af lagmannen
herr Lars Ulfsson och en nämnd, bestående af i
lagsagan jordegande rådsherrar. Dessa utarbetade
ett förslag, som ännu finns bevaradt och som 1325
var föremål för granskning å tingen, hvarvid en del
ändringar beslöts. Lagen stadfästes därefter genom ett
kungligt bref af 10 aug. 1327, hvarvid likväl från
stadfästelse undantogos två kapitel i förslaget, om
kyrkogåfva och testamente, om hvilka enighet å tingen
icke uppnåtts, tydligen på grund af intressemotsatser
mellan kyrkan och lekmännen. Södermannalagen stödjer
sig i stor utsträckning på Upplandslagen. – Dalarna
utgjorde egentligen endast ett väldigt hundare under
den Västmanländska lagsagan. I denna vidsträckta bygd
utbildade sig likväl en särskild rätt, som är bevarad
i en särskild affattning från 1300-talets början,
Dalalagen. Schlyter har visserligen ansett, att
denna lag icke gällt särskildt för Dalarna, utan är
att betrakta som den
äldsta kända affattningen af Västmannalagen, men
denna åsikt har vederlagts af senare författare. I
sin stora lagupplaga har Schlyter betecknat denna
lag som "Äldre Västmannalagen", och den citeras
ofta under denna beteckning äfven af dem, som
i lagen se en Dalalag. Lagen utmärker sig genom
sin friska omedelbara stil, och det är icke utan,
att man märker, att ett visst dalkarlslynne hvilar
öfver det gamla primitiva lifvet i landsändan och
dess rättsliga reglering. – Ganska mycket gemensamt
med den sistnämnda lagen har Västmannalagen,
ofta enligt Schlyters beteckning citerad som
"Yngre Västmannalagen". Den är bevarad i en
affattning från 1300-talets förra del och röjer starkt
inflytande från Upplands- och Södermannalagarna. –
Hälsingland hörde till Upplandslagmannens lagsaga,
men där utbildades dock en särskild rätt. Den
bevarade affattningen häraf, Hälsingelagen,
härstammar från förra hälften af 1300-talet och är
i hög grad påverkad af Upplandslagen. Hälsingelagen
gällde för hela den af svenskar bebyggda delen af
Norrland, och äfven i urkunder från Finland åberopades
"hälsingerätten". – Att äfven Närke och Värmland
haft egna lagar, framgår af källorna, men dessa
landskapslagar ha gått förlorade.
Såsom det föregående gett vid handen, gjorde sig
vid affattningen af de yngre landskapslagarna en
rörelse märkbar i riktning mot en utjämning af
rättsolikheterna mellan de olika landskapen, en
rörelse, som särskildt framträdde genom upptagande
i vidsträckt mån af uppländska rättsregler i andra
svealandskaps rättssystem. En annan företeelse, som
visar, huru den landskapliga afskildheten alltmera
genombrytas, är den alltjämt ökade betydelse, som
rikslagstiftningen årtionde efter årtionde vinner,
och den starkare ställning inom rättskipningen, som
tillerkännes kungadömet. Dessa tecken till det gamla
landskapliga rättssystemets upplösning förebåda den
stora rättsutjämning, som förestod genom landslagens
(se d. o.) antagande.
Närbesläktad med de svenska landskapslagarnas
var den rätt, som gällde i Skåne. Från detta land
föreligga två rättsböcker, härstammande från dess
danska tid. Den ena af dem är liksom de svenska
landskapslagarna författad på modersmålet och känd
 |
Fig. 2. Faksimile af början till konungabalken i Upplandslagen, efter en pergamentshandskrift från förra hälften af 1300-talet (i K. biblioteket, Stockholm). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
