Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulspruta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Kulspruta
220
inan och tyskar under deras kolonialkrig. Den visade
sig där vara ett synnerligen effektivt vapen, och
förtroendet för kulsprutan har därefter i samband
med de snabbt skeende tekniska förbättringarna
återvunnits. Den automatiska kulsprutan är konstruerad
efter samma principer som det automatiska geväret
(jfr Handeldvapen), och vapnets omladdning
efter hvarje skott ombesörjes fördenskull med
blixtsnabb hastighet af mekanismen själf till
följd af krutgasens tryck. Skytten har endast att
rikta samt att, så länge eldgifningen skall pågå,
hålla fingret på af tryckaren, så att denna är
tillbakaförd. Patrontillförseln sker vanligen
därigenom, att patronerna, 30 -250 till antalet,
äro uppträdda på ett böjligt stålband, hvilket från
sidan införes i mekanismens s. k. matarinrättning
och därefter för hvarje skott skjutes en patronbredd
åt sidan, så att ständigt en ny patron befinner
sig i pipans förlängning, då mekanismen slutes. Den
automatiska kulsprutan uppnår, om det endast gäller
en kortvarig eldgifning, 500 ä 600 skott i minuten;
vid längre eldgifning reduceras eldhastigheten något
på grund af de uppehåll, som måste göras för ombyte
af patronband och för riktningens justerande. En
olägenhet vid den automatiska kulsprutan är, att
pipan på grund af den hastiga eldgifningen blir
starkt upphettad, så att särskilda medel måste
tillgripas för dess afkyl-ning. Det mest effektiva
afkylningsmedlet är vatten. Vid flertalet kulsprutor
omges fördenskull pipan af en s. k. vattenmantel,
rymmande 3 ä 4 1. vatten, hvilket under skjutningen
snart bringas i kokning och förgasas. Då den härvid
uppkomna vattenångan vid kall väderlek omedelbart
kondenseras och lätt röjer kulsprutans plats, har vid
nyare kulsprutor vidtagits den åtgärden, att ångan
bortledes genom en kautschukslang, hvarigenom den kan
inledas i en vattenreservoar, i snö, bland buskar
e. d. Nytt vatten skall under pågående skjutning
kunna påfyllas på vattenmanteln. Vid ett mindre antal
kulsprutor saknas vattenafkylning, och pipan har vid
dessa i stället gjorts mycket tjock, så att större
värmemängd erfordras för dess upphettning. Dessa
kulsprutor kunna emellertid ej uthärda mer än 1,000
skott i omedelbar följd, förrän elden till följd af
pipans upphettning måste inställas. De mest bemärkta
bland de automatiska kulsprutorna äro f. n.: a)
med vatten-
ning och fast pipa (oreglad mekanism): S c h w a r
z-löses, som nyligen införts i Österrike-Ungern i
st. f. Maxims; c) utan vattenafkylning och med fast
Fig. 6. Maxims kulspruta (på hjulförsedd
sllitlavett).
afkylning och rekyler ande pipa: Maxims (fig. 6),
hvilken antagits i de flesta länder, P e r-inos,
som nyligen antagits i Italien i st. f. Maxims;
svenske ingenjören E. K j e 11 m a n s, hvilken ännu
är under försök; b) med vattenafkyl-
Fig. 7. Hotchkiss’ kulspruta.
pipa (reglad mekanism): Hotchkiss’ (fig. 7 och 8),
som antagits i Sverige, Norge, Frankrike, Belgien
och Japan, men i några af dessa länder nu håller på
att öfverges, förnämligast på grund af det
Fig. 8. Hotchkiss’ kulspruta i eldgifning.
bristfälliga afkylningssystemet. Den automatiska
kulsprutan har öfverallt samma kaliber som
infanterigeväret och använder dess ammunition;
den anses på grund af sin snabbskjutningsförmåga
vara i eldkraft jämställd med omkr. 75 vanliga
gevär. Kulsprutan väger 15 å 25 kg. och hvilar
vanligen i en tre- eller fyrfotlavett af ungefär
samma vikt; under eldgifning handhafves den af 3 å
4 man. Kulspruta och lavett kunna lätt skiljas åt,
och hvar-dera bäres därvid af en man. Vid längre
transporter, då bärning skulle bli för tröttsam för
manskapet, lastas kulsprutan med lavett på ett fordon
eller en packhäst. - Åsikterna om kulsprutevapnets
rätta karaktär och stridsvärde ha på senare tid
betydligt förändrats. Man betraktade det förr som
ett artillerivapen, och därmed sammanhängde ock
dess felaktiga användning under 1870-71 års krig,
där kulsprutebatterierna ingingo i artilleriet. På
senare tid har man fått ögonen öppna för det faktum,
att kulsprutan i själfva verket är ett gevär med det
vafiliga infanterigevärets ammunition, skottvidd,
genomträngningsförmåga m. m., ehuru det på grund
af, den högt uppdrifna eldhastigheten måste göras
sa tungt, att det kräfver lavett och flera mans
servis. Man anser därför numera, att kulsprutevapnet
ej har något med artilleriet att skaffa; det bör i
främsta rummet införas vid infanteriet och kavalleriet
för att stärka dessa truppslags eldkraft, eller ock
bör det utgöra ett själfständigt truppslag. I nästan
alla länder ha numera smärre kulspruteförband, s. k. k
u 1-sprutebatterier, införts vid såväl infanteriet
som kavalleriet, vid det förra 4 ä 6 kulsprutor
per reg:te eller 2 per bataljon, vid det senare 4
kulsprutor per reg:te eller 8 per brigad. Under rysk-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
