Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronobrännerier - Kronoby - Kronobäck 1. Kronoegendom - Kronobäck 2. Kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronoby - Kronobäck
riksrådet grefve N. Bielke, presidenten frih. H. H. Boije,
de ofvannämnde Wrangel och Liljencrants), därefter
landshöfdingarna, som skulle inspektera inrättningarna
och hvarje vecka mottaga inflytande medel. Vid hvarje
kronobränneri funnos en inspektor, en bokhållare,
en brännmästare och lägre betjäning. Trots lättheten
att få brännvin florerade den olofliga bränningen;
ensamt på Ekerön nära Stockholm funnos åtta pannor
i gång, och stora kvantiteter insmugglades hvarje
vecka till hufvudstaden. Allmogens missnöje med att
icke längre få utöfva sin husbehofsbränning ökades
för hvarje dag; äfven bryggarna ansågo sina gamla
rättigheter kränkta. Ett dåligt intryck gjorde det
också, att konungen för egen räkning 1776 anlade ett
bränneri vid Gripsholm, hvaraf vinsten blef hans
personliga tillhörighet. På hösten s. å. började man
utarrendera kronobrännerierna, och på våren 1777
voro de flesta äfven i landsorten utarrenderade
dels mot penningar, dels mot brännvin (i senare
fallet ombestyrdes brännvinsförsäljningen af kronans
tjänstemän). 1776-77 uppfördes 52 kronobrännerier i
olika delar af landet, de flesta i städerna. Kronans
utgifter för deras iståndsättande uppgingo före
1777 års slut till 435,815 rdr sp. (mer än 3 gånger
den beräknade summan). Därtill kommo 90,000 rdr
sp. för spannmålsinköp. Snart visade det sig,
att icke alla arrendatorer kunde fullgöra sina
förbindelser. Afsättningen var nämligen i många
orter mycket trög dels till följd af den olofliga
bränningen, dels emedan arrendatorerna ej kunde täfla
med kronan, som genom kronobetjäningens biträde hade
lättare att afsätta sitt brännvin. Man anställde
därför 1778 riktiga skallgångar efter lönnbrännare;
t. o. m. prästerna skulle förmana sina åhörare att
ej köpa annat brännvin än kronans och efterspana
lönnbrännarna. Men dessa åtgärder hade blott
öfvergående verkan. Allmogen började snart motarbeta
kronobrännerierna, och de stränga förordningar, som
utfärdades, ökade missnöjet. Detta var helt naturligt,
då konungen 1780 förordnade om ofta återkommande
visitationer, anställde spioner och stadgade,
att allmogens under offentligt förvar befintliga
bränneriredskap skulle sönderslås m. m. Länsmännen och
deras biträden drogo omkring och utöfvade verklig
terrorism, väckte folket midt i natten för att
visitera m. m. Det kom understundom till verkliga
bataljer mellan bönderna och kronobetjäningen,
och på vissa orter, t. ex. i Kalmar län, befarade
man ett verkligt bondeuppror. Största skulden
till dessa öfverdrifter hade Wrangel; han måste
emellertid afgå ur direktionen i slutet af 1780,
hvarefter Liljencrants lyckades betydligt mildra
systemet. Äfven i ekonomiskt afseende vidtogos då
några förändringar. Så började man 1781 att lösa
tillbaka arrenderätten. 1787 var hela antalet
brännerier 61 (däraf 11 i Finland), af hvilka 14
voro utarrenderade. Produktionen, som 1778-80 hållit
sig vid 250,000 tnr årlig afverkning, steg 1781, då
kronan hade öfver-tagit konungens stora bränneri vid
Gripsholm, till 300,000 tnr och nådde sin höjdpunkt
1785, då 327,000 tnr brändes, hvilket efter 18 kannor
på tunnan motsvarade nära 6 mill. kannor. Kronans
vinst beräknades 1780 till nära 500,000 rdr sp. Sedan
Wrangel s. å. afgått, började vinsten aftaga till
300-400 tusen rdr sp. årligen, och 1785 var den endast
136,666 rdr. I själfva verket gick affären de sista åren
med förlust, som till sist var
bokförd till 517,295 rdr, ehuru den i verkligheten
var större. Därtill kom, att kronobrännvinsbränningen
i högre grad än något annat bidrog att försvaga
konungens popularitet och därigenom hans politiska
ställning i landet. De moraliska följderna voro än
sorgligare: "å ena sidan den demoralisation, som
under myndigheternas skydd och uppmuntran spreds från
kronans brännerier och lagerställen samt de tusentals
krogar, som utplanterats öfver hela riket utefter de
allmänna färdvägarna, ofta anlagda invid kyrkor för
att fånga den till gudstjänst församlade menigheten;
å andra sidan lönnbränningen med dess styggelser,
lagbrott, spionerier och beslag, hat, hämnd och
våldsamheter, rättegångar och meneder, tusentals
familjer bragta till tiggarstafven, medan husfadern
försonade sitt brott på fästning, och såsom resultatet
af det hela en tillbakagång både i moraliskt, socialt
och ekonomiskt hänseende". Ändtligen fann konungen
för godt att 14 juni 1787 upphäfva kronobrännerierna
och medge, "att brännvinsbränning så till husbehof
som afsalu måtte till nationen upplåtas emot en viss
afgift till K. M:t och kronan". Om denna afgift
underhandlade sedan landshöfdingarna med allmogen
sockenvis, och i allmänhet lyckades regeringen få
de afgifter godkända, som den föreslagit, ehuru i
synnerhet adeln sökte hindra överenskommelserna
dels af sin vanliga oppositionslusta, dels till
följd af den i konstitutionellt afseende betänkliga
åtgärden att skaffa kronan en inkomst genom beslut
på sockenstämmorna. Den nya brännvinsförordning,
som reglerade förhållandena efter kronobränneriernas
afskaffande, utkom 21 jan. 1788, men daterades
20 dec. 1787. Jfr K. T. Odhner, "Sveriges
pol. hist. under konung Gustaf III:s regering", II.
J. F. N.
Kronoby, kustsocken af Pedersöre härad
och Gamlakarleby domsaga, Vasa län,
Finland. Areal 317 kvkm.; befolkningen,
svensk, 3,548 pers. (1908). Konsistoriellt
pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Gamlakarleby
prosteri. Den manliga befolkningen åtnjuter högt
anseende för skicklighet i timmermansyrket och
särskildt såsom skeppsbyggare. Inom socknen
finnes en svensk folkhögskola (samskola).
O. I. (A. G. F.)
Kronobäck. 1. Kronoegendom om 2 mtl tills. med
Kvarntorp (tax.-v. 84,000 kr. 1909) i Kalmar län,
Mönsterås socken, s. om köpingen Mönsterås. Det var
under medeltiden hospital och kloster (se K. 2), sedan
1529 åter hospital, 1568-80 del af ett friherreskap
(se Öresten) och sedermera boställe för chefer
för Kalmar regemente.
2. Kloster i ofvannämnda socken, var urspr. ett
hospital och kallades som sådant hospitalet i Öknabäck
eller i Norrabygd. Som hospital nämnes
det för första gången 1292. På ett möte i Tälje
1479 beslöto emellertid Sten Sture och rikets råd
hospitalets förvandling till ett munkkloster af
Johannitorden och 26 juli 1480 utfärdade de ett
öppet bref om saken. Klostret skulle erhålla alla det
gamla hospitalets privilegier och egodelar, men ock
öfvertaga dess skyldighet att emottaga och vårda de
sjuke från kringliggande härad. Det skulle lyda under
Johannitklostret i Eskilstuna och deltaga i den skatt,
som därifrån erlades till Johannitordens stormästare
på Rhodos. Munkarna skulle ej få till- eller afsätta
prior utan samtycke af konungen eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
