Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krizanic ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1481
Krizanic-Kroatien
1482
mot allmänna värnpliktens införande. Österrike har
utom de äldre fästena Ledenice, Crkvice och Dra-galj
anlagt flera nya befästningar äfvensom vägar; sådana
ha förut nästan alldeles saknats i K. (J. F. N.)
Krizanic [krija’nitj], J ur i j, slavisk författare,
f. 1617 r Kroatien, studerade i Wien, Bologna och
Rom och författade 1656 en skrift om den kyrkliga
söndringen, Bibliotheca Schismalicorvm universa. Under
vistelsen i Florens 1657 fick han genom bekantskap
med de ryska sändebuden Tjemodanov och Postnikov
idén att fara till Ryssland för att verka för den
slaviska enheten. 1659 kom han öfver Lem-berg till
Lill-Ryssland, som han beskref i reseskildringarna
Putno opisanic od Lewowa do Moswki och Besida ko
Czerkasom w osobi Czerkasa upisana. Knappt anländ till
Moskva, blef han 1661 för sin politiska frispråkighet
skickad till Tobolsk, där han i nödtvungen landsflykt
egnade sig åt politiskt författarskap. Hans dels på
latin, dels på kroatiska skrifna Politika utgafs
1859-60 af Bozsonov, De providentia Dei 1860 af
densamme och hans slaviska grammatik af Bodjanskij
1848 samt af Danicié (i "Rad jugoslavenske akademije")
1871. Dessutom författade han en skrift i dopfrågan,
Ob svetom kresöeniju. Efter tsar Alexejs död (1676)
återfick han friheten och återvände till Moskva. Hans
dödsår är okändt; man vet blott, att han icke dog i
Ryssland. I sina högst märkliga skrifter utarbetade
han en hel sam hällslära, höll starkt på det ryska
själf-härskardömet och på den slaviska enhetligheten,
if-rade för ekonomiska reformer, fördömde ryssarnas
"främlingsmani" och svärmade för en försoning mellan
den öster- och västerländska kyrkan på katolsk
grund. En samlad upplaga af K:s skrifter utges af
Historiska föreningen i Moskva. Jfr A. Jensen, "Den
förste store panslavisten" (i "Rysk kulturhistoria",
I, 1908). A-d J.
Krizevci [-jeMsi], ty. Kreutz, ung. Körös,
stad i kroatisk-slavonska komitatet
Belovår-Körös. 4,408 inv. (1900j. Säte för
en grekisk-katolsk biskop. K. var hufvudstad
i det forna komitatet K., som 1886 delades
mellan komitaten Varazdin och Belovår-Körös.
J. F. N.
Krjukov. Se K r e m e n t j u g.
Krka, flod. Se K e r k a.
Krkonose |>nå J e] 1. Krkonosské hory. Se
Riesengebirge.
Krmann, Daniel, superintendent för lutherska kyrkan
i det slovakiska Ungern, f. 1663, d. 1740, uppsökte
Karl XII 1708 i Mohilev för att få understöd åt de
förtryckte protestanterna i Ungern och medföljde
svenska hufvudkvarteret till Bönder. Förutom många
religiösa skrifter på slaviska och latin, utgaf han
1722 en ny förbättrad upplaga af bibeln enligt den
tjechiska öfv. af 1613. Hans intressanta iakttagelser
under fälttåget i Ukrajna föreligga i en i Wiens
hofbibliotek bevarad latinsk handskrift Historia
ablegatinnis Dni superintendentis Danielis Krmann
et Dni Sanutelis Pohorszky ad regem Snecice Caro-lum
XII (utg. 1904 af Ungerska vet. akad. i "Mo-numenta
Hungarise historica", bd 23. Utdrag ur denna dasbok
finnes i A. Jensens monografi "Ma-zepa", 19’09).
A-d J.
Krnow, tjechiska namnet på J ä g e r n d o r f (se
d. o. 2).
Kroaséra (fr. croiser, af croix, kors), korsa, draga
hit och dit, anställa korseld; förädla husdjur genom
att låta raserna blanda sig med hvarandra.
Se vidare Korsning 1.
Kroater (eg. chorvater, bergsbor, af slav. chora
1. göra, berg). 1. En slavisk folkstam, bosatt
hufvudsakligen i Kroatien (se d. o.), men äfven
i Dalmatien, Bosnien och Hercegovina. Kroaterna
bekänna sig till romersk-katolska läran och uppgå
till omkr. 2 mill. personer. - 2. Ett slags lätt,
till stor del oregelbundet rytteri, som under
trettioåriga kriget gjorde de kejserlige stora
tjänster. Det uppsattes icke endast af folk från
Kroatien, utan äfven af ungrare samt fick senare
benämningen husarer. De svenske soldaterna förvrängde
namnet kroat till krabat och betecknade med detta
ord sedermera en vild sälle i allmänhet. Under
sjuåriga kriget (1756-63) fanns i österrikiska armén
under namnet kroater en värf-vad, lätt, som frikår
organiserad infantcritrupp, af hvilken österrikarna
hade stor nytta, särskildt i lilla kriget.
2. C. O. N.
Kroatien (kroat. Hrvatska, ung. Horvát), konungarike i
österrikisk-ungerska monarkien, hvilket med Slavonien
och den förra Kroatisk-slavonska militärgränsen utgör
en del ("kronland") af det ungerska statsområdet. (Se
Kroatien-Slavonien.)
Historia. Det nuv. K. var i äldsta tider bebodt
af de illyriske pannonierna, som besegrades af
Octavianus 35 f. Kr., hvarefter deras land hörde
till romerska prov. Pannonia och vid romerska rikets
delning (395) tillföll Västromerska riket (jfr
Illyrien). 489 intogs det af östgoterna, 535 af
östromerske kejsaren Justinianus, 568 af avarerna
samt 626 af de slaviske kroaterna (chorvaterna,
chrobaterna), hvilkas ättlingar ännu bebo
det. Det kom senare under Karl den stores välde och
fick kristendomen från Rom. Omkr. 900 blef det ett
själfständigt rike, hvars konungar eröfrade dalmatiska
kusten, byggde sig flottor och uppträdde som fruktade
sjöröfvare. Venezia betalte tribut till dem, ända till
dess dogen Peter II Orseolo (omkr. år 1000) eröfrade
Zara vecchia. 1091 eröfrades landet af ungrarna,
som insatte en banus till regent. Med få afbrott
hörde K. sedan till Ungern. Sedan den habsburgske
härskaren i de österrikiska arfländerna Ferdinand
I 1527 blifvit Ungerns konung, upprättades till
värn mot turkarna generalatet Karlstadt, hvartill
sedan kommo generalaten Varaždin, Agram och Kreutz
(den kroatiska militärgränsen), men detta hindrade
ej turkarna att eröfra stora delar af sydöstra
K. (Turkiska K.), så att slutligen blott västra
delen med Zengg, Karlstadt, Agram och Varaždin
tillhörde den habsburgske kejsaren. Men genom freden
i Karlowitz (1699) af stod sultanen allt land v. om
Una till denne. Reformationen inträngde äfven i K.,
men utrotades med våld 1607–10. K., Slavonien och
Dalmatien voro 1767–77 förenade till ett kronland
Illyrien; därefter bildade hvart och ett af dem
ett särskildt konungarike, ehuru militärgränserna
hade sina egna styrelser. 1809–13 hörde området
höger om Sava till Frankrike och bildade de båda
illyriska provinserna Croatie civile och Croatie
militaire. Efter Napoleons fall kom (1814) Dalmatien
till Österrike, K. jämte Slavonien under ungerska
kronan, dock med själfständig förvaltning och eget
språk. När ungrarna omkr. 1840 ville införa ungerskan
som officiellt språk, blefvo kroaterna förbittrade och
grepo 1848 till vapen mot Ungern under ban Jellačič
(se d. o.). Till tack härför skildes K. och Sla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
