Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korntal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kråka af denna anledning eller vid någon fara
låter höra sitt läte, samlas alla inom hörhåll
varande. Under fortplantningstiden lefva kråkorna
parvis, vid andra tider af året ofta i flock. Sitt bo
bygger kråkan i slutet af mars eller början af april
i höga träd. Gamla bon repareras ofta och användas på
nytt. Underlaget består af torra kvistar, därpå följa
gräs, bastremsor, rötter m. m., så ett lerlager och
innerst ull, hår, borst och andra mjuka saker. Äggen
äro 3 till 6, gröngrå, fläckade med lefverbrunt och
ask-grått. Honan ensam rufvar, men båda föräldrarna
vårda ungarna, som, äfven sedan de lämnat boet, förses
med föda och då ofta äta ur gapet på de gamla. Kråkan
gör mycken nytta genom att förtära döda djurkroppar
och skadliga smådjur, t. ex. sniglar, insekter m. m.,
men den skada hon förorsakar torde nog öfvergå den
nytta hon gör. I trädgårdar och på fälten plundrar
hon flitigt frukt, köksväxter, groende eller mogen
säd o. s. v. För småfåglar, andra smärre ryggradsdjur
och villebrådet är hon ett plågoris, långt svårare än
roffåglarna. Äggen hackar hon sönder och dricker ur
innehållet, sedan hon antingen suttit på lur, tills
den rufvande honan lämnat sitt bo, eller fördrifvit
henne därifrån (hon skyr därvid icke att jaga bort
en så stor fågel som ejder-honan). Ungar af fåglar,
däggdjur o. s. v. äter hon upp efter att ofta ha illa
marterat dem. Fisk snattar hon ifrån fångstredskapen;
höns- och dufbon plundrar hon utan barmhärtighet. För
att motarbeta hennes framfart ha i Sverige flera
hushållningssällskap utfäst premier, och enskilda
personer ha för sina gods följt exemplet. Kråkan
skjutes lätt för en lefvande uf, hvarvid jägaren
döljer sig i en i marken an bragt skjutkoja. Bästa
sättet är dock att uppsöka bona strax efter ungarnas
utkläckande (förstör man äggen, värper honan om),
söka skjuta föräldrarna, då de flyga omkring, och
slå ihjäl ungarna.
Svarta kråkan är svart ofvan, med purpurglans, och
undertill obetydligt stötande i violett; vingarna
och stjärten äro grönaktigt purpurglänsande. På
halsryggen äro fjäderspolarna synliga. Längden
stiger till 46 cm. Svarta kråkan är troligen blott
en lokalform af den grå, med hvilken hon stundom
parar sig. Hon förekommer i en stor del af Europa
och Asien. I Sverige har hon iakttagits endast några
få gånger.
Råkan är svart, med blå och purpuraktig glans,
i synnerhet på hufvudet och halsen, hvilkas
fjäderklädnad är fin och silkeslik och där inga
fjäderspolar äro synliga. Hos äldre exemplar äro
näsborsten och ansiktsfjädrarna af nötta. Längden
utgör 46 cm. eller mera. Arten häckar allmänt i Skåne,
på Öland och Gottland äfvensom på något enda ställe
längre norr ut (t. ex. i Onsala, vid Lidköping och
Omberg) samt visar sig enstaka eller i flock ända
upp i Norrland. Hon finnes äfven i öfriga delar af
Europa (utom i de nordligare) samt inåt Asien till
Afganistan och Kashmir. Hon uppehåller sig helst,
där slättmarker omväxla med löfskogsdungar. Rå-kan
blir, då hon häckar i trädgårdar och parker, ofta
ytterst obehaglig genom sitt skrik samt genom att hon
i hög grad smutsar ned. Endast med stort besvär kan
hon fördrifvas från det ställe, där hon häckat. Väl
förgriper hon sig då och då på något mindre villebråd
och bortplockar säd eller frukt, men den nytta hon
gör torde ersätta detta i mångfaldig
grad. Råkan är nämligen den bästa utrotare af
ollonborrarna och deras larver äfvensom af sniglar
och råttor. Hennes fina luktsinne sätter henne
i stånd att utröna, hvar en larv finnes, och då
borrar hon med näbben i jorden, tills hon träffat på
honörn. Mot vintern flytta många råkor till sydligare
länder och uppträda då massvis, ofta i skaror på
tusentals individer. I södra Europa och i norra
Afrika äro skarorna aldrig så stora som i Tyskland,
enär lämplig föda synes tryta i södern. Råkans kött
ätes understundom.
Korpen (fig. 2) är svart, glänsande i grönt och
purpur; någon gång är den hvit eller gulaktigt
hvit. Längden kan stiga till 70 cm. Korpen förekommer
sparsamt i hela Sverige, såväl inuti landet som vid
Fig. 2. Korp.
kusterna. F. 9. bebor den Europa, norra och mellersta
Asien, Grönland och Nord-Amerika. Den är mycket slug
och försiktig samt ständigt fiende till roffåglar,
som den modigt angriper. Den flyger högt och
uthållande samt sväfvar ofta omkring kretsformigt
högt uppe i luften. Utom sitt vanliga, sträfva skrik
har den ett välljudande, klingande läte, som den
dock sällan låter höra, äfvensom en ganska svag,
gnolande sång. Korparna lefva vanligen parvis,
äfven om vintern, och slå sig icke tillsammans
med andra kråkfåglar. I det hela taget gör den
mera skada än gagn. Unga korpar kunna lätt tämjas
och låta dressera sig till hvarjehanda. Korpen
kan läras att tydligt utsäga ord, skälla, skratta
o. s. v. Det påstås, att den uppnår en mycket hög
ålder, ända till hundra år och därutöfver; säkert är,
att individer anträffats, som varit fullt 70 år gamla.
C. R. S. (L-e.)
Korpulens (af lat. corpus, kropp), med., fetma. 83
Fettsot. - Korpulent, fet och frodig;
alltför fyllig.
Korpus. Se Corpus.
Korpuskel (lat.. corpu’sculum, dim. af corpus, kropp,
substans), liten kropp, smådel. Jfr Corpusculum.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
