Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 1. K. I den store, f. 288 e. kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utropades han af hären till "augustus" (öfverkejsare),
men blef af Galerius motvilligt erkänd som
"cæsar". Han ådagalade då sin krigiska duglighet
genom att tillbakaslå frankerna och alemannerna. K:s
välde omfattade dock blott Gallien med Spanien och
Britannien.
 |
Konstantin den store. Antik marmorstaty i förhallen
till kyrkan S. Giovanni in Laterano, Rom. |
Uti Italien upphäfde sig Maxentius till härskare,
och dennes fader, den gamle Maximianus, återtog
kejsartiteln. Den sistnämnde förmälde sin dotter
Fausta med K., men sökte snart taga makten från magen,
som slutligen lät röja honom ur vägen. K. hyste
sannolikt redan då planer på väldet öfver det hela,
men afvaktade i stillhet och under klok förberedelse
utvecklingen af händelserna. Efter Galerius’ död
(311) var riket deladt emellan 4 kejsare: Licinius,
Maximinas Daza (i Asien och Egypten), Maxentius och
K. Krig utbröt snart emellan de båda senare. Med stor
skicklighet fördt af K., afgjordes detta krig genom
slaget nära Milviska bron, ofvanför Rom, 312, där
Maxentius fann döden. K. hade därefter en sammankomst
i Milano med Licinius, som gifte sig med hans syster
Konstantia (d. 327). Sedan Maximinus blifvit slagen
och gått hädan (313), voro Licinius och K. ensamma
kejsare. En strid emellan dem, 314, i hvilken K:s
duglighet och lycka skaffade honom nya segrar,
bilades visserligen genom ett fredsslut, men det
var tydligt, att i längden väldet ej kunde fortfara
att vara deladt. År 1323, enligt annan uppgift 324,
förnyades kriget, och K. blef åter segrare samt till
följd däraf allena kejsare. (Till ära för K. såsom
segrare öfver Maxentius och Licinius läto senaten
och romerska folket uppföra den s. k. Konstantins
triumfbåge i Rom; se afbildning å pl. VII till
art. Byggnadskonsten.) Licinius skonades i början på
Konstantias förböner, men blef redan följande året
afrättad. K. regerade sedan ostörd till sin död. Hans
styrelse under tiden från 323 var mest riktad på de
inre förhållandena;
ett tilltänkt fälttåg mot perserna hann K. icke
sätta i verket. I det inre däremot genomförde han
flera förändringar; de viktigaste äro kristendomens
upptagande till statsreligion, förvaltningens ordnande
och residensets förläggande till Konstantinopel.
K:s förhållande till kristendomen har varit föremål
för olika omdömen. Man har sökt bevekelsegrunden
till att han gynnade densamma än i hans religiösa
öfvertygelse, än åter i en slug statskonst. Efter
all sannolikhet var det i förstone K:s afsikt
att åstadkomma ett slags sammansmältning emellan
den hedniska religionen och den kristna, hvars
stora betydelse den klarsynte statsmannen ingalunda
underkände. K. synes själf ha egnat sin dyrkan åt "den
högste guden", ett slags världsmakt, till hvilken han
bad om seger och lycka, och en säker hjälpare mot de
af fienderna åkallade hedniska demonerna. Enligt en
berättelse skall han aftonen före slagot mot Maxentius
ha på himmelen ofvanför den nedgående solen sett ett
strålande kors med grekisk inskrift: "Vinn seger genom
detta!", samt om natten i en drömsyn af Kristus ha
fått befallning att begagna korsets tecken. Därefter
skall han ha låtit förfärdiga korsfanan (labărum)
med Kristi monogram. Denna berättelses enskildheter
äro tvifvel underkastade, hvaremot det är ganska
sannolikt, att K. på sitt baner låtit anbringa samma
tcckon, som han onligt en annan uppgift lät inrista
på sina krigares sköldar,
helst som monogrammet [symbol] synes ha varit ett
segertecken, hvilket krigshären gärna hyllade utan
närmare undersökning af den nya gudomsmaktens
väsen och förhållande till de gamla. Huru som
helst genomdref han 313 ett edikt till förmån
för kristendomen; ediktet påbjöd fullständig
religionsfrihet och erkände på samma gång de kristna
församlingarna samt gaf dem rättighet att besitta
egendom och att åtorfå hvad de under förföljelserna
förlorat. Licinius deltog i utfärdandet af ediktet,
men icke Maximinus. 313–323 sökte K. på grundvalen
af ediktet låta de båda religionerna förenas; men
alltmera klarnade hans blick för kristendomens
företrädesställning, och efter sin seger 323
förklarade han i ett edikt till Österlandets
folk de kristnes gud för att vara den ende sanne
guden. Hedendomen blef därefter endast tolererad,
och kejsaren visade på mångfaldiga sätt, bl. a. genom
deltagande i kyrkomöten, t. ex. i det arianfientliga
mötet i Nicæa 325, sitt intresse för den kristna
kyrkan samt sökte häfda den världsliga maktens
inflytande genom den. Dock lät han icke döpa sig
förrän i de sista dagarna af sitt lif, och ett
noggrant betraktande af hans handlingar ådagalägger,
att den kristna läran ingalunda hade trängt till
hans väsens kärna. Om hans föregifna förläning
af vidtgående privilegier till påfven och Roms
prästerskap se Konstantinska donationen.
I afseende på förvaltningen af riket fullföljde
K. Diocletianus’ system, om ock dettas fullbordande i
själfva verket skedde något senare. Riket delades
slutligen i 4 s. k. prefekturer: Orienten, Illyricum
(Grekland, Macedonien, Mesien), Italien (med
Donauländerna och Afrika) samt Gallien (med Spanien
och Britannien); prefekturerna delades i tillsammans
13 dioceser och 116 provinser. Prefekterna hade
blott civil myndighet; befälet i krig tillhörde 2
öfverfältherrar (magistri) samt underfältherrar
(comites, duces). Det pretorianska gardet
upphäfdes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:51:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbn/0442.html
