Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konow 6. Wollert K. ("Konow H", d.v.s. K från Hedemarkens amt), den föregåendes kusin, politiker - Konow 7. Sten - Konoye, Atsumaro - Konrad, konung af Jerusalem - Konrad hertigar af Lothringen: 1. K. den röde - Konrad hertigar af Lothringen: 2. K., kejsar Henrik IV:s äldre son - Konrad, tyska kejsare. Se Konrad, tyska konungar 2. - Konrad tyska konungar: 1. K. I, hertig af Franken 906 - Konrad tyska konungar: 2. K. II, kallad Saliern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Konoye-Konrad
792
behandling af de unionella spörsmålen på den
s. k. "Skarnouslinjen", enligt hvilket program
särskild utrikesstyrelse för Norge kunde genomföras
omedelbart och utan grundlagsförändringar. I
öfverensstämmelse med den sålunda uttalade meningen
uppträdde han också 1905 (med J. Castbcrg)
mot godkännande af Karlstadskonventioncn. Som
jordbruksminister utvecklade han på olika områden
en af alla erkänd initiativrik och fruktbringande
verksamhet.
7. S t e n K., sonson till K. 3, orientalist, f. 17
apr. 1867 i S. Aurdal (Valdres), filologie kandidat
1891, studerade sedan indisk filologi och tog 1893
doktorsgraden i Halle. Han var några år anställd
vid kungl. biblioteket i Berlin, återvände hem
och var universitetsstipendiat i indisk filologi
1896-99, blef därefter docent och utnämndes 1910
till e. o. professor. Dessförinnan innehade han
några år platsen som epigrafiker vid Archeological
survey of India och ledde som sådan undersökningar
af gamla inskrifter i hela Indien. K. har utgifvit
ftorsk lommekonversationslexikon (1890-91), D as
Säma-mdhänabrahmana. Ein allindisches handbuch
der zauberei (1893), hvartill komma afhandlingar
i "Zeit-schrift der deutschen morgenländischen
gesellschaft", i Kristiania videnskabsselskabs
skrifter, "Journal of the Royal asiatic society",
"Indian antiquary" och "Epigraphia indica",
hvaraf han redigerat bd 9 fr. o. m. h. 4 samt bd
10 h. 1. Dessutom har K. utgifvit Räjacekharas
Karpiiramanjari (en dram på prakrit) i "Harvard
Oriental series" och i 4 band af "Linguistic
survey of India" behandlat ett antal indiska
språk, från de tibetanska dialekterna till de
dravidiska. Jämte K. Fischer redigerade han 1898-99
tidskriften "Ringeren" . och utgaf det officiella
verket om Norge till Parisutställningen 1900.
1-6. O. A. ö. 7. O. A. ö. K. F. J.
Konoye, Atsumaro, furste, japansk politiker,
f. 1862, d. 1904, förvärfvade sig 1890 efter 6 års
universitetsstudier i Tyskland doktorsvärdighet på
afh. Ministerverantworllichkcit in Japan, var 1896
-1903 president i japanska pärskammaren och stiftade
1898 sällskapet To-a-dobun-kai ("östasiatiska
sällskapet på grundvalen af samma skriftsystem"),
som sökte bekämpa Rysslands maktutvidg-ningsförsök
i Mandschuriet och Korea och verka för japanernas
förbrödring med kineser och koreaner genom att
inrätta utaf japaner ledda skolor i Kina och Korea
samt genom understöd åt kinesiska och koreanska
studerande i Japan och utsändande af kunskapare och
anordnande af politiska demonstrationer. Sällskapet
upplöstes på japanska regeringens önskan i dec. 1903
under de diplomatiska förhandlingar, som föregingo
krigsutbrottet mellan Ryssland och Japan. Äfven vid
andra tillfällen råkade den impulsive K. i konflikt
med Itos försiktigare politik. Som ordf. i styrelsen
för adelsskolan i Tokyo främjade K. energiskt
modern vetenskaplig och äfven fysisk uppfostran
af den uppväxande generationen inom hofadeln.
V. S-g.
Konrad, konung af Jerusalem, markgrcfve af Monferrato,
f. antagligen på 1140-talet, d. 28 april 1192 i
Tyrus, utmärkte sig i lombardernas krig emot kejsar
Fredrik I, tog därefter korset och slog 1186 utanför
Konstantinopel en upprorshär samt fick af kejsar Isak
Angelos prinsessan Teodoras hand. Vidare undsatte
han Tyrus emot Saladin 1187 och slöt sig 1189 till
korshären, som belägrade Ptolemais.
1190 äktade han Isabella, yngre dotter till konung
Amalarik I af Jerusalem, på hvars krona han nu gjorde
anspråk med understöd af Filip August af Frankrike,
medan K:s svåger, konung Guido (af Lu-signan), slöt
sig till Rikard Lejonhjärta. Denne medlade i april
1192 ett af tal, som gjorde K. till konung, under det
Guido erhöll Cypern, men strax därpå mördades K. af
assassiner. - Jfr biografi af ligen (1880).
Konrad, hertigar af Lothringen:
1. K. den röd e, frankisk grefve med
stora besittningar i stiften Speier och Worms,
d. 9 aug. 955, erhöll 944 af tyske konungen Otto I
hertigdömet Lothringen i förläning och äktade några
år senare hans dotter Liutgard. 951 åtföljde han sin
svärfader till Italien och kvarlämnades 952 i Pavia
som ståthållare, men ej långt därefter kom han i strid
med Otto, miste sitt hertigdöme och förband sig
954 t. o. m. med magyarerna, som det året framträngde
öfver Rhen. S. å. måste han dock underkasta sig
konungen och stupade i slaget mot magyarerna på
Lechfältet. Med K:s sonsons son Konrad uppsteg
(1024) hans ätt, den s. k. saliska eller frankiska,
på Tysklands tron.
2. K., kejsar Henrik IV:s äldre son, f.
1074, d. 1101 i Florens, fick 1076 af sin
fader Nedre Lothringen som län och kröntes 1087
till faderns efterträdare som tysk konung. Men år
1093 drogo honom påfven Urban II och markgrefvinnan
Matilda af Toscana öfver till kejsarens fiender,
hvarför denne 1098 lät välja sin yngre son, Henrik,
till sin efterträdare.
Konrad, romersk kejsare. Se Konrad, tyska
konungar 2.
Konrad, tyska konungar:
1. K. I, hertig af Frankcn 906, d. 23 dec. 918,
valdes till konung 911, efter den tyska karolingiska
ättens utgång, främst på grund af släktskap med
karolingcrna. Ehuru
ädelmodig, tapper och understödd af biskoparna,
lyckades han dock ej kufva hertigarna af Lothringen,
Sachsen och Bajern, ej heller Schwaben trots
två motståndares afrätt-ning. Samtidigt härjades
Tyskland af magyarerna. Själf barnlös, föreslog
K. på dödsbädden med sin broder Eberhards bifall
till efterträdare sin mäktigaste motståndare, hertig
Henrik af Sachsen. Han ligger begrafven i Fulda. -
Litt.: Stein, "Geschichte des königs K. I" (1872),
och Dummler, "Gcschichte des ostfränkischen reiches",
bd III (2:a uppl. 1888).
2. K. II, kallad S a l i e r n, tysk konung
och romersk kejsare, grundläggaren af det frankiska
1. saliska regenthuset, f. omkr. 990, d. 4 juni 1039
i Utrecht, var sonsons son af hertig Konrad den röde
af Lothringen och Otto I:s dotter Liutgard och valdes
1024 till konung efter Henrik II. Klok och tapper,
viljekraftig och hård, därtill rik, särskildt
genom sitt gifte med Gisela af Schwaben, var
han väl
Konrad I:s sigill.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
