Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkretum - Konkubin - Konkubinat. Se Konkubin. - Konkurrens, täflan mellan flera, som sträfva att nå samma mål. 1. Nationalek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gramm., substantiv, som benämner ett verkligt, för
sig bestående ting.
Konkubin (lat. concubina, af concu’mbere, lägga sig
tillsammans med någon), kvinna, som sammanlefver
med en man och plägar köttsligt umgänge med honom,
utan att vara gift med honom; frilla. – Konkubinat
(lat. concubinatus), sammanlefnad mellan två
personer af olika kön utan egentligt äktenskap,
sexuell förbindelse på oviss tid. Hos de gamle
romarna under kejsartiden var konkubinat en under
vissa villkor (såsom att båda parterna skulle
vara ogifta) af rätten erkänd förening, fastän
af lägre rang än det egentliga äktenskapet och
icke medförande dettas medborgerliga rättigheter
för kvinnan och barnen. Jfr Dotalsystem,
Familj (sp. 1355), Forsia och Morganatiskt äktenskap.
(C. G. Bj.)
Konkubinat. Se Konkubin.
Konkurrens (fr. concurrence, af lat. concu’rrere, från
skilda håll sammanträffa, sammanlöpa), täflan mellan
flera, som sträfva att nå samma mål. 1. Nationalek.,
inbördes täflan mellan flera säljare af varor eller
tjänster i syfte att vinna afsättning för dessa eller
mellan flera köpare af sådana i syfte att försäkra
sig om behöfliga kvantiteter af desamma. Konkurrens
mellan säljare, hvilken betingas däraf, att hvarje
säljare sträfvar att afsätta hela sitt förråd på
fördelaktigaste sätt, förekommer i allmänhet, när
utbudet eller tillgången är större än efterfrågan
och därvid i synnerhet, då efterfrågan ej är
begränsad till en bestämd kvantitet, utan i stället
afnämarnas köpkraft är begränsad, hvarvid alltså
prisnedsättning medför ökad efterfrågan. Detta fall
inträffar särskildt i fråga om mera umbärliga varor
och lyxartiklar. För att ernå fullständig afsättning
måste då säljarna sänka sina pris. Många säljare,
särskildt producenter, som arbeta under mindre
gynnsamma förhållanden, kunna härvid bli nödgade
att upphöra med sin produktion och bli undanträngda
från marknaden. Är åter efterfrågan begränsad till
en bestämd kvantitet, utöfver hvilken intet behof
gör sig gällande, förekommer säljarkonkurrens
i allmänhet blott vid öfverproduktion och detta
särskildt i fråga om mindre hållbara varor. Följden af
konkurrensen blir då ofta en mycket stark nedsättning
af prisen, hvarvid dock hela det utbjudna förrådet
ej kan vinna afsättning. Äfven i detta fall kan
den tvungna prisnedsättningen bli ödesdiger för en
del säljare. Om sålunda säljarkonkurrens regelbundet
medför en sänkning af prisen, är förhållandet motsatt
vid konkurrens mellan köpare. Köparkonkurrensen,
som betingas däraf, att hvarje köpare sträfvar att
fullständigt täcka sitt behof på fördelaktigaste
sätt, gör sig kraftigast gällande i fråga om mera
nödvändiga lifsförnödenheter. Om af någon anledning
(t. ex. missväxt) tillgången på sådana afsevärdt
minskas, vilja konsumenterna ändock icke eller
blott obetydligt inskränka sitt behof af dessa
nödvändighetsartiklar, utan föredraga att spara i
fråga om mindre nödvändiga varor och foga sig i att
för de förra betala ett allt högre pris, ju knappare
tillgången är. Däremot verkar köparkonkurrensen
betydligt mindre kraftigt vid minskad tillgång på
lyxartiklar och mindre nödvändiga varor, enär, i mån
som priset på sådana varor stiger, antalet köpare
blir allt mindre. För all konkurrens gäller f. ö.,
att den blir skarpare, ju större antalet konkurrenter
är. Om antalet säljare är litet, kunna dessa ofta sammansluta
sig för att få till stånd ett monopol (se d. o.),
hvarvid priset kan drifvas så mycket mer i höjden,
ju mindre umbärlig varan i fråga är. Bland köpmän
förekomma dylika sammanslutningar mindre ofta
och äro i regel af kortvarigt bestånd, hvaremot
producentsammanslutningar äro både oftare förekommande
och varaktigare. Liknande sammanslutningar mellan
köpare i syfte att förhindra en prisstegring eller
ernå en prisnedsättning kunna också förekomma, men
äro mindre vanliga. – Med fri konkurrens förstås
friheten för individen att konkurrera i alla grenar
af ekonomisk verksamhet, d. v. s. frihet i fråga
om förvärf och aftal. Den fria konkurrensen, som
i antiken, bortsedt från slafveriet, varit föga
inskränkt, blef under medeltiden och de första
scklen af nyare tiden (merkantilismens tid)
väsentligen hämmad genom in- och utförselförbud,
skyddstullar, privilegier af olika slag, skråväsen,
pristaxor m. fl. former af handels- och näringstvång,
hvarigenom staten ansåg sig böra ingripa i det
ekonomiska lifvet. Först från midten af 1700-talet
och särskildt under 1800-talet blef fri täflan på
det ekonomiska området allmännare erkänd som en
normal betingelse för det allmänna välståndet. Sedan
sista fjärdedelen af 1800-talet har dock, i fråga
om det internationella varubytet, en återgång till
skyddstullsystemet gjort sig gällande, hvaremot
inom de enskilda länderna den fria konkurrensens
princip allt fortfarande upprätthålles (jfr Frihandel,
Näringsfrihet). Den fria konkurrensen är dock aldrig
absolut fri, utan vissa inskränkningar förekomma
öfverallt, hvilka emellertid äro eller anses vara
gjorda i allmänt intresse. Sådana inskränkningar
äro t. ex. föreskrifter ang. tillverkning
och försäljning af vissa varor (apoteksvaror,
spritvaror, explosiva varor m. fl.), stadganden
ang. vissa former för bedrifvande af viss
förvärfsverksamhet (t. ex. banklagstiftning),
fordran på vissa kvalifikationer för utöfvandet af
vissa samhällsviktiga yrken (t. ex. läkaryrket),
patentväsendet, arbetarskyddslagstiftning
o. s. v. På senare tid synes en viss tendens
till allt längre gående inskränkningar i den fria
konkurrensen göra sig gällande (hos oss t. ex. det
från flera håll framställda krafvet på en revision af
näringsfrihetsförordningen). I det hela har den fria
konkurrensen otvifvelaktigt ett välgörande inflytande,
i det den åvägabringar en normal prisbildning och
tillika verkar som en sporre på de täflande att
anstränga alla sina krafter, hvarvid särskildt
producenterna drifvas att med verkningsfullaste
hjälpmedel och minsta kostnad framställa de bästa
möjliga produkter. Dock har den fria konkurrensen lika
otvifvelaktigt äfven sina skuggsidor. Särskildt om
konkurrenternas antal är stort och täflan dem emellan
därför blir mycket skarp, lida samtliga i densamma
deltagande företagare. De svagaste äro dömda till
undergång, hvilket väl från allmän nationalekonomisk
synpunkt ej kan betraktas som någon förlust, men
betänkligare är, att äfven många solida företagare
kunna drifvas till ruin. En ogynnsam social följd
af en alltför skarp konkurrens särskildt mellan
producenter är, att hos dem anställda arbetare, om
konkurrensen leder till driftens inskränkande eller
nedläggande, plötsligt se sig beröfvade platser
och arbetsförtjänst. En annan svår skuggsida är det
förhållandet, att många företagare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
