Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knif - Knif, Kniflåda, maskint. Se Jaquardmaskinen. - Knifbänsel - Kniffil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190. - Knifsta - Knigge, Adolf Franz Friedrich - Knigt, eng. riddare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
391
Knif-Knight
392
upphettas ånyo till rödvärme, härdas och anlöpes
(se Härdning l och Anlöpa 2), hvarefter gröfre
slipning sker mot stora slipstenar och smärgling
på smärgelskifvor samt polering till sist
följer. Knif-skaftens material utgöres vanligen af
finare träslag, ben, ebonit eller celluloid. Skaftet
förses med borrhål, hvari bladets tånge intryckes,
sedan en smält och småningom stelnande massa
ingjutits. Till bordsknifvar med ihåliga skaft
af metall (nysilfver, järnbleck) göres tången
betydligt kortare och fästes medelst smält tenn
e. d. Äfven göras massiva stål-käft i ett stycke
med bladet och skaft af två trästycken, fästa vid
tången. Om renässanstidens praktstycken af knif
och gaffel i bestick se fig. 2 och Gaffel 1. -
Äfven tälj- 1. slidknifvar ega vid skaftet orörligt
fastsittande blad. - På fällknijmr däremot slutar
bladet ej med en tånge, utan med en kort och kantig
"talong", vridbar kring ett stift, som är nitadt
vid skaftet. Pennknifvarna tillverkas i allmänhet
af plåt och med jämförelsevis enkla förfaringssätt,
enär ansats ej förekommer i dem och bladen ej behof
va göras elastiska. En enkel penn-knifs delar äro
sidoplåtarna, ryggfjädern, nitarna och bladen. Olika
konstruktioner ha tillämpats för ett bekvämt
upptagande af knif bladen. Ofta utrustas pennknifven
med sådana smärre redskap som kork-skruf, sax,
handskknäppare, nagelfil, cigarrsnoppare o. d. Ett
särskildt slags fällknifvar äro rakknif-varna,
hvilka i likhet med kirurgiska knifvar förfärdigas af
renaste stål med hög kolhalt. Kakknif-varna smidas
helst i sänken och erhålla vid slip-ningen konkava
sidoytor, ty eggen måste ha ytterst liten vinkel;
de härdas synnerligen omsorgsfullt. - Hufvudorter
för kniffabrikationen äro i Sverige Eskilstuna, i
England Sheffield (berömdast), Birmingham, Woodstock,
Soho och London, i Tyskland Solingen (berömdast),
Remscheid, Hagen, Suhl och Berlin, i Österrike Steyr,
i Frankrike Långres, Chåtellerault, Rouen och Paris.
2. Arkeol. Under såväl senare delen af den äldre
som under den yngre stenåldern nyttjades i stor
utsträckning knifvar, bildade af flint- eller -
i Södern - obsidianspån. De anträffas i mängd på
stenåldersboplatser, t. ex. i Belgien, Bosnien,
Sverige, men äfven i grafvar. De längsta spånorna
uppnå ända till 20 å 30 cm. i längd. I Norden
förekomma äfven knifvar af skiffer. Knifvar af
koppar känner man från öfvergångstiden mellan sten-
och bronsåldern på Cypern. Under bronsåldern
användes i stor utsträckning knifvar af olika
former. De förekomma talrikt i Schweiz och andra
länders pålbyggnader liksom i grafvar öfverallt
i Europa. Man finner dels vanliga knifvar för
arbete, dels rakknifvar, ofta af halfrund form
eller dubbel-eggade (se bild af dubbele££ad knif i
art. Bronsåldern, sp. 267). En mångfald olika typer
föreligger, hvaribland stora matknifvar med skaft
af brons och svängdt blad. De gamla knifformerna
fortlefva under Hallstatt-tiden (jfr fig. 12 i
art. Hallstatt-tiden), möjligen smyckade med djur-
eller människobilder. Under fortsättningen af
järnåldern bibehåller knifven sin popularitet -
den anträffas i en ofantlig massa grafvar. Bland
laténe-tidens knifvar förekommer en af art,
"krumknifven", som fortlefver in i följande period
och väl har sitt ursprung i bronsålderns och den
äldsta järnålderns halfmånformiga knifvar. Den tycks
ha användts till
läderarbete. Under den senare järnåldern
råder en större enformighet bland kniftyperna.
2. T. J. A.
Knif, Kniflåda, maskint. Se Jacquardmaskinen.
Knifbänsel, sjöv., smäcker lina, fäst vid
en sjömansknif (och vid dess egare) samt
hufvudsakligen afsedd att underlätta detta
vid arbeten i riggen oumbärliga redskaps
användande därstädes äfvensom att förebygga
dess nedfallande "från väders". Se Bänsel.
H. W-l.
Kniffil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190.
Knifsta, socken i Stockholms län, Ärlinghundra
härad. 4,330 har. 1,065 inv. (1909). Annex till
Alsike, Uppsala stift, Ärlinghundra kontrakt.
Knigge, Adolf Franz Friedrich Lud-w i g von,
friherre, tysk skriftställare, f. 1752, d. 1796 som
medlem af Bremens magistrat, inträdde tidigt på
ämbetsmannabanan, vistades vid åtskilliga smärre
tyska hof som kammarjunkare och upp-tågsmakare,
verkade med berömvärdt nit i illuminaternas tjänst
och lefde sedan på olika orter under idkande
af litterärt mångskrifveri för sin utkomst. K:s
mest kända arbete, Uber den umgang mit men-schen
(1788, många uppl. och bearb.; sv. öfv. 1799,
senaste uppl. "Om umgänget med människor" 1897),
vittnar om en vidsträckt erfarenhet af lifvet och
människorna; men den lefnadskonst, hvars grundsatser
och regler däri anbefallas, är så egoistisk, att
bokens och författarens namn snart sagdt blifvit ett
ordspråk. Nyare upplagor har man därför sökt "lämpa
efter senare tiders kraf". K. hopskref äfven flera
romaner, i hvilka han lika långrandigt som ytligt
framställde tidehvarfvets "upplysningsfilosofi";
den längsta var Der roman meines lebens (4 bd,
1781-83; 2:a uppl. 1805) i brefform. I "skälmromanen"
Geschichte Peter Glansens (1783 -85; öfv. 1800) och
den komiska romanen Die reise nach Braunschweig (1792;
2:a, illustr. uppl. 1839; "Resan till Brunswig",
1795) lyckades han bättre. K:s samlade skrifter
utgåfvos i 12 bd 1804 -06. Jfr Goedeke, "Adolf
freiherr v. K." (1844).
Knight [nai’t], eng. (angls. cniht, urspr. gosse,
yngling; vapensven; jfr ty. knecht och sv. knekt),
riddare. Under medeltiden förstods i England med
knight urspr. innehafvaren (direkt från suveränen,
tenens in capite) af ett län af den storlek, att
därför en fullväpnad mans krigstjänst till häst
skulle utgöras (tjänsten kallades knight service
och nämnda länsenhet knight’s fee, på latin servitium
unius militis). Formligen upphäfdes denna medeltida
institution först vid 1660 års restauration;
krigstjänsten hade då sedan länge ersatts af en
penningafgift. Knight blef äfven benämning på
innehafvaren af medeltida riddarvärdighet (se
Riddare), och därifrån härleder sig ordets nutida
användning som rangtitel. – Knight banneret kallades
en riddare, som för någon hjältebragd dubbats
på slagfältet under konungens standar (banneret)
i närvaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
