Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 247-248 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klemens 10. K. VII (1523-34) hette eg. Giulio Medici - Klemens 11. K. VIII (1592-1605), af florentinsk släkt - Klemens 12. K. IX (1667-69), f. 28 jan 1600 - Klemens 13. K. X (1670-76), f. 1590 i Rom - Klemens 14. K. XI (1700-21), f. 1649 - Klemens 15. K. XII (1730-40) - Klemens 16. K. XIII (1758-69) - Klemens 17. K. XIV (1769-74)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slöts dock fred, och K. återfick Kyrkostaten. Genom
freden i Barcelona (29 juni 1529) lofvade Karl sin
hjälp till Medicéernas återinsättande i Florens,
och 24 febr. 1530 krönte K. i Bologna Karl till
kejsare. Äfven gentemot protestantismen var K:s
politik föga framgångsrik; dess anhängare segrade
i de nordiska länderna och vunno stora framgångar i
Tyskland, England och Frankrike, t. o. m. i Italien
och Spanien. På Karls önskningar om ett allmänt
kyrkomöte hade K., ehuru motvilligt, tvungits att
ingå, men lyckades under allehanda förevändningar
förhala sammankallandet däraf. Ett nytt närmande
till Frans I, besegladt genom Henriks af Orléans
förmälning med påfvens brorsdotter Katarina af
Medici (27 okt. 1533), stärkte ytterligare K:s
afvoghet mot konsilieplanerna. Genom sin af hänsyn
till Karl V betingade afvisande hållning i Henrik
VIII:s skilsmässosak framkallade K. dennes brytning
med Rom 1534. K. afled 25 sept. s. å.

11. K. VIII (1592–1605), af florentinsk släkt,
hette egentligen Ippolito Aldobrandini
(f. 1536) samt var kardinal, då han 30
jan. 1592 valdes till påfve gentemot det spanska
inflytandet. Som påfve arbetade han på att återvinna
kurians själfständighet gentemot den spanska politiken
och närmade sig fördenskull Frankrike. K. indrog
1598 hertigdömet Ferrara som ledigt län. 1592 lät
han utgifva en upplaga af "Vulgata". Han afled 5
mars 1605.
Uppgiften att han förgiftats af jesuiterna är icke
trovärdig.

12. K. IX (1667–69), f. 28 jan. 1600, d. 9 dec.
1669, hette eg. Guilio Rospigliosi
och var från Pistoja, blef 1657 kardinal och
valdes 20 juni 1667 till påfve som det franska
partiets kandidat. K. sökte bringa reda i de af
företrädaren tilltrasslade påfliga finanserna. För
att ena de kristne furstarna att bispringa Venezia
i dess kamp mot turkarna medverkade han till freden
i Aachen 1668. I samförstånd med Ludvig XIV
åvägabragte K. äfven, att den jansenistiska
striden bilades (pax clementina).

13. K. X (1670–76), f. 1590 i Rom, d. där 1676, bar
eg. namnet Emilio Altieri och valdes 29 april 1670,
åttioårig, till påfve efter fem månaders
partikamp i konklaven. Under hans pontifikat fördes
styrelsen faktiskt af kardinal Paluzzi, som med Ludvig
XIV började striden om regalierätten (d. v. s. rätten
att under biskopliga vakanser bortgifva lediga
prebenden och njuta inkomsterna af stiften).

14. K. XI (1700–21), f. 1649, hette eg. Giovanni
Francesco Albani och var kardinal, då han 23 nov. 1700
valdes till påfve. K:s politik betecknar ett
närmande till Frankrike, och under det spanska
tronföljdskriget stod han på Bourbonernas sida,
tills han 1709 tvangs att erkänna deras motståndare
ärkehertig Karl som konung af Spanien. I Rom
uppmuntrade K. vetenskaper och konster

Klemens XI.

och förvärfvade bl. a. åt Vatikanbiblioteket en rik
samling orientaliska manuskript. K. afled 19 mars
1721. Hans porträtt se fig. här nedan.

15. K. XII (1730–40), f. 1652, d. 1740,
hette Lorenzo Corsini och var 78 år
gammal, då han 12 juli 1730 uppsteg på S:t
Peters stol. K. sökte 1731 utan framgång
göra gällande kurians gamla höghetsanspråk
på Parma och Piacenza. Lika förgäfves sökte han 1739
med Kyrkostaten införlifva San Marino. I stället
fick han öfverallt bevittna påfvemaktens nedgång.
Om de påfliga finansernas ordnande och staden Roms
förskönande har han dock inlagt förtjänster.

16. K. XIII (1758–69), venezianare till börden,
f. 7 mars 1693, hette eg. Carlo Rezzonico. Kardinal
sedan 20 dec. 1757, valdes han 6 juli 1758 till påfve.
Personligen en from man, var han en varm vän och
gynnare af jesuitorden, som under hans pontifikat
utdrefs ur Frankrike, Portugal, Spanien, Neapel och
Sicilien, och sökte genom ett kraftigt inskridande
bringa densamma hjälp. K:s uppträdande mot
hertigen af Parma framkallade häftiga motåtgärder
från de bourbonske furstarnas sida: Frankrike
besatte Avignon och Venaissin, Sicilien, Benevent
och Pontecorvo. Just då krisen nått sin höjdpunkt,
afled K. af slag natten till 3 febr. 1769.

17. K. XIV (1769–74), f. 31 okt. 1705, hette
eg. Lorenzo Ganganelli, blef 1759 kardinal och valdes
efter tre månaders sedisvakans 19 maj 1769 till påfve
som den franske konungens kandidat. Han var lärd och
konstälskande, men hade ringa
framgång i sin sträfvan att bringa ordning i
Kyrkostatens finanser; hans misstrogenhet och
själfrådighet skaffade honom många ovänner. Hela
hans pontifikat fylldes af strider rörande
jesuitordens upphäfvande. K., som ingalunda var
blind för jesuiternas användbarhet för den påfliga
politikens syften, sökte först uppskjuta frågans
afgörande. Småningom gaf han efter för makternas
påtryckning. 1772 stängdes Collegium romanum
samt jesuiternas institutioner i Kyrkostaten, och
21 juli 1773 underskref K. det breve, Dominus ac
redemptor noster, hvarigenom förordnades om ordens
upphäfvande. Åtgärden mottogs af de flesta makter
med tillfredsställelse. Avignon och Venaissin,
Benevento och Pontecorvo återställdes i april 1774
till kurian. K. dog emellertid redan 22 sept. 1774,
enligt några uppgifter förgiftad af jesuiterna,
enligt andra af rädsla för ett sådant öde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>