Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 213-214 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klarinett - Klarissinnor, nunneorden. Se Klara (den heliga) - Klarskinn, kem. tekn. Se Klara 1. - Klarslipning. Se Glasfabrikation, sp. 1280. - Klart skepp l. Klart skepp till drabbning, sjöv. Se Drabbning. - Klarälfven - Klase, bot. Se Blomställning. - Klason, Johan Peter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

virtuosmässiga behandling. Det egnar sig för både orkester- och
solospel; särskildt kunna på få andra instrument
crescendo och diminuendo åstadkommas med samma
fullkomlighet och relativa lätthet, hvarför
uttrycksfulla kantilenor gärna anförtros åt detsamma,
i synnerhet för återgifvande af idylliska naturintryck
och romantisk glans. För att undvika blåsandet i
tonarter, som ligga alltför fjärran från instrumentets
naturtoner, konstruerar man klarinetter i olika
storlekar och stämningar. De vanligaste arterna äro:
B-klarinetten, klingande en hel ton djupare, och
A-klarinetten, en liten ters djupare än de noteras
(b dur skrifves alltså för B-klarinetten som c dur,
f dur som g dur o. s. v.). Mindre bruklig är numera
C-klarinetten, i orkesterstämning och med tonerna
ljudande så, som de äro skrifna. C-klarinetten
klingar klarast, men något skarp; A-klarinetten och
B-klarinetten ha en fullare och mjukare klang, den
förra möjligen en något mörkare klang än den senare. I
militärmusiken brukas äfven högre stämningar än c
(numera endast i ess), och dessa instrument spela
där violinernas roll. (Wagner begagnar D-klarinett
i "Valkyrian" och Eich. Strauss Ess-klarinett i
"Salome".) Särskilda arter äro altklarinett,
med stämning en kvint lägre

Fig. 2. Basklarinett.

än den vanliga klarinetten, basklarinett
(fig. 2), en oktav lägre än den vanliga, har särdeles
vacker ton och användes af Wagner samt af alla moderna
orkesterkompositörer, och bassetthorn (se d. o.). –
Klarinetten skall ha uppfunnits af J. C. Denner (se
d. o.) i Nürnberg på 1690-talet och hade urspr. blott
7 tonhål samt a- och b-klaff. Förbättringar gjordes
af Stadier, Iwan Müller, Klosé, Heckel m. fl. I
nyaste tid har äfven det böhmska klaffsystemet
funnit användning på klarinetten, äfvenså Sax’
cylindriska borrningsmetod. Bohms system erbjuder
bl. a. de företrädena, att vissa förut omöjliga
heltonsdrillar nu med lätthet kunna utföras, samt att
alla toner gå ut lika klara och med samma styrka. De
bästa moderna klarinetter tillverkas af Buffet,
Crampon & komp. i Paris. – Först i senare hälften
af 1700-talet kom klarinetten till heders bland
tonsättarna. Bach och Händel använde den aldrig,
Haydn ganska sparsamt. Först Mozart skref rikligare
för densamma, både solistiskt och symfoniskt, och
bland tonsättare, som sedan med förkärlek användt
den, märkas Weber, Beethoven, Mendelssohn, Spohr,
Rossini och (i kammarmusik) Brahms. Berömda virtuoser
voro bl. a. Lefèvre, Blatt, Bärmann (far och son),
Iwan Müller, Mühlfeld och svensken (finnen) Crusell
samt F. Sjöberg och J. G. Kjellberg. Klarinettskolor
ha utgifvits af Bärmann d. y., I. Müller, Klosé,
Cavallini och Kroepsch (etyder) m. fl. Jfr Altenburg,
"Die klarinette" (1904). Om klarinetten i svensk
folkmusik se Spelmanstäflingar.
– 2. (Fr. clarionet), ett klarinettartadt 8-fots rörverk
i orgeln.

^{A. L.} (^{E. F–t.})

Klarissinnor, nunneorden. Se Klara (den heliga).

Klarskinn, kem. tekn. Se Klara 1.

Klarslipning. Se Glasfabrikation, sp. 1280.

Klart skepp l. Klart skepp till drabbning, sjöv. Se Drabbning.

Klarälfven, Värmlands hufvudflod, eg. namnet på en del
af Göta älfs (se d. o.) öfre lopp. Älfven upprinner
ur källor på Näsfjället på gränsen mellan Härjedalen
och Dalarna samt flyter först mot. n. v. genom sjön
Rogen (omkr. 800 m. ö. h.), in i Norge till sjön
Fämund (670 m. ö. h.), som upptager en stor mängd
vattendrag från kringliggande fjäll. Efter utloppet
ur Fämund kallas den redan där vattenrika floden en
kort sträcka Glötelven, flyter genom Istersjön
och därefter med hastigt lopp mot s. och s. ö. under
namn af Fämunds- och nedanför Engersjöns
utlopp Trysilselven genom Norges fjällbygd samt
infaller, sedan den upptagit Tändan från Tandsjön i
Dalarna, vid Sandkälleforsen (146 m. ö. h.) i Norra
Finnskoga socken af Värmland. Inom detta landskap
bibehåller floden till en början sydöstlig riktning,
hvilken emellertid för det nedre loppet öfvergår
till sydlig. Under en lång sträcka benämnes floden
än Storälfven, än Dalbyälfven, under det
den med stridt lopp genomströmmar öfre Värmlands i
allmänhet ödsliga och dystra, om ock delvis vackra
skogstrakter. Inom kort blir dock floden lugnare
samt kan på långa sträckor befaras med båtar och
smärre farkoster. Framför allt nyttjas den dock till
flottning af skogsalster, för hvilken forsarna och
vattenfallen icke lägga hinder i vägen. Också äro
dessa senare icke synnerligen stora, helst älfvens
hela sänkning från Sandkälleforsen är endast 102 m. De
mest bekanta vattenfallen äro Skogaforsen samt fallen
vid Munkfors, Dejefors och Forshaga. Älfdalen,
i norra Värmland smal och omgifven af vilda
skogshöjder, vidgar sig längre mot s. och erbjuder
i mellersta delen af landskapet flerstädes ganska
fängslande taflor. Floden är i den nedersta delen af
sitt lopp, genom ett flackt, välodladt slättland,
lugn och majestätisk. Ofvanför Karlstad delar sig
floden omkring Tingvallaön i två utloppsarmar, hvilka
ytterligare grena sig i flera smärre, sålunda bildande
ett icke obetydligt deltaland. Älfvens bifloder
i Värmland äro visserligen många, men ingen är af
större betydenhet. De största äro, från n. räknadt,
på vänstra sidan: Tåsan från Tisjön i Dalarna, Likan,
Femtån, Halgån, Åråsälfven, som tillför K. vatten
från ett stort område (Glimsjön, Storsjön, Ovien,
Nain och Bredsjön i Dalarna samt Mussjön, Knon,
Busjön, Storsjön, Degelunden, Grässjön, Kådasjön
m. fl. i Värmland), slutligen Örtensjöarnas aflopp,
och på högra sidan: Varan och Höljån från Norge,
Skoga- eller Grunnaälfven, som är aflopp för Gröcken,
Grängen, Busjön m. fl., samt Vistens och Hyens korta
afloppsåar. Vattendragets hela längd från källorna
på fjällen till Vänern är omkr. 450 km., hvaraf 190
km. i Norge. Flodområdet utgör 11,870 kvkm., hvaraf
5,400 inom Norge. Betraktas K. som öfre loppet af
Göta älf (se d. o.), är hela vattendragets längd
706 km. och flodområdet 48,160 kvkm.

^{A. G.}*

Klase, bot. Se Blomställning.

Klason, Johan Peter, kemist, f. 4 april 1848 i Årstad,
Hallands län, blef student i Lund 1868, filos. doktor
och docent i organisk kemi 1874

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>