Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(li-pu), 3) den inre förvaltningen (min-tscheng-pu),
4) finanserna (tu-tschi-pu), 5) kulten
(li-pu), 6) krigsärenden (lu-tschuen-pu), 7)
rättsväsendet (fa-pu), 8) jordbruk, industri
och handel (nung-kung-schang-pu), 9) kolonierna
(lydländerna, li-fan-pu), 10) hofvet (nei-wu-pu),
11) kejserliga arkiven (tsong-jen-pu), 12)
den allmänna undervisningen (siich-pu) och 13)
kommunikationsväsendet (ju-tschuan-pu); astronomiska
byrån (tschin-tien-tschien); vetenskapsakademien
(han-lin-yan, se Hanlin), för vård af
den klassiska litteraturen censorskollegiet
(tu-tscha-juan), under hvilket lyda censorer
i provinserna, dess medlemmar ha rätt att i
hvarje ärende göra föreställningar hos kejsaren;
kejserliga stallen (luan-i-wei) och revisionsdomstolen
(ta-li-juan). Riksrådet (hui-i-tscheng-wu-tschu),
som sammanträder endast vid vissa tillfällen, består
af statsrådets medlemmar, medlemmarna i "nei-ko"
och ministeriernas presidenter. Det inrättades
1901. Ministerierna äro delade på byråer. Flottan står
under vicekonungarna i Nanking och Tien-tsin, men det
uppges, att ett marindepartement skall bildas. Den
gamla bestämmelsen, att regeringsmyndigheterna
skulle bestå af lika många mandschuer och kineser,
upphäfdes 1901. – K:s första utrikesdepartement
var tsung-li-ya-men, upprättadt 1861, hvilket 1902
ombildades till ofvannämnda "wai-wu-pu". – Alla
civila och militära ämbetsmän, ofta sammanfattade
under benämningen pé-kuan ("de 100 sysslorna"),
tituleras kuang-fu, hvilket ord portugiserna
öfversatte med ordet mandarin (korruption af sanskrit
mantrin, rådgifvare), hvilken benämning alltså icke
är kinesisk. Ämbetsmannahierarkien är delad i 9
rangklasser, hvilka utmärkas genom olika knappar på
hattarna och genom broderier på bröstet. Då de adlas,
tillfaller adelskapet endast deras förfäder; ärftliga
titlar tillkomma endast Kong-fu-tses och kejsarnas
ättlingar, men de senare kunna ej göra anspråk på
statstjänst, om de ej aflagt nödiga examina. De enda
familjer, som i någon mån likna Europas aristokrati,
äro de, hvilka sedan århundraden, son efter fader,
hört till rikets litterärt verksamma. Man må dock ej
tro, att förtjänsten enbart bestämmer de kinesiske
ämbetsmännens utnämning, tvärtom förekommer i K. i
stor skala försäljning af sysslor. Att blifva
provinsguvernör kostar 600,000 à 700,000 kr.;
guvernören utnämnes för 3 år och skall på den
tiden skaffa sig ersättning för dessa utgifter,
medan hans lön är 15,500 kr. Dessutom åligger det
honom att sörja för sina släktingars bästa. I dessa
missförhållanden ligger ett af de största hindren
för K:s ekonomiska utveckling. – 1906 sändes 5
kinesiska kommissarier till Europa (se fig. 4),
för att studera dess förvaltning; enligt telegram
från Schang-hai (febr. 1910) ha dessa förordat, att
England skall vara förebilden beträffande sjöfarten,
Tyskland och Belgien beträffande järnvägsväsendet och
Danmark beträffande post och telegraf. – I sept. 1906
utlofvade kejsaren en folkrepresentation, så snart
folket blefve moget därför, och i dec. 1908 utkom ett
dekret, att riksförsamlingen skall sammanträda 1916.
Lokalförvaltning. Af de 18 provinserna bilda 15
antingen hvar för sig eller förenade med andra
generalguvernement, inalles 8, styrda af tsung-tu,
i Europa kallade vicekonungar. Generalguvernementen
äro Tschi-li och Sz’-tschwan, som hvar för
sig bilda ett sådant, Liang-kiang (prov. Kiang-su,
Ngan-hwéi, Kiang-si), Schen-kan (prov. Schen-si,
Kan-su), Min-tsche (prov. Fu-kien, Tsche-kiang),
Lian-kwang (prov. Kwang-si, Kwang-tung), Jüni-kwe
(prov. Jün-nan, Kwei-tschóu), Hu-kwang eller Liang-hu
(prov. Hu-pe, Hu-nan). De tre prov. Schan-tung,
Schan-si och Ho-nan styras af själfständiga guvernörer
(fu-tai); men äfven i de provinser, som lyda under
en vicekonung, finnas guvernörer. Dessa utöfva såväl
civil som militär myndighet. Hvarje provins delas i
fu (under fut-sun), dessa i tschóu (under tao-tai),
dessa i hien (hsien). Orden "fu", "tschóu" och "hien"
bruka vanligen läggas till det stadsnamn, där områdets
styrelse har sitt säte. De primära kommunerna
(pao och tou) äro till antalet 50 à 70 i hvarje
hien. Dessutom delas provinsen i militärdistrikt
(ting), hvarjämte vissa stammar af den icke kinesiska
urbefolkningen bilda autonoma distrikt (tu-fu,
tu-tschóu och tu-se). Peking, hufvudstaden, står under
en särskild militär förvaltning, hvars jurisdiktion
omfattar äfven den närmaste trakten. Guvernörerna,
som ha alltför små truppstyrkor för att upprätthålla
sin myndighet gentemot det talrika folket, måste taga
hänsyn till dess åsikter. Väl fördrager detta mycket,
men när dess tålamod är slut, samlas befolkningen
till möten och beslutar att förjaga styresmannen. Man
skickar honom en deputation för att meddela beslutet,
en palankin med präktig eskort medföljer, och
mandarinen har ingen annan utväg än att böja sig
för folkets vilja. I byarna råder full kommunal
själfständighet, familjefäderna välja en ordf., som
utan ersättning sköter byns angelägenheter. I städerna
gruppera sig familjerna på samma sätt kvartersvis;
familjefäderna i hvarje kvarter bilda ett kommunalråd
med vald ordf. (pao-tsching) och utse alla kommunala
ämbetsmän. Ordförandena i dessa kvarterstämmor
välja bland sig ombud för stadens gemensamma
angelägenheter. Äfven vid sidan af de statsämbetsmän,
som finnas i hvarje "fu", "tschóu" eller "hien",
stå folkvalda råd, som höras i alla frågor af någon
betydelse. – En förbättring af lokalförvaltningen
står på dagordningen och är utlofvad af kejsaren.
Rättskipning. K:s strafflag (tat-sing) är mycket grym
och lämnar fritt spelrum åt mandarinernas godtycke,
hvilka just som domare äro mest fruktade. Tortyr af
olika slag användes för att framkalla bekännelse,
äfven af vittnen. Hårdt bestraffas icke blott
juridiska brott, utan äfven brott mot moral och
pietet. Domen afkunnas (fig. 6) efter en summarisk
undersökning, advokater förekomma icke. För mindre
brott är prygel (10–100 slag med bambu eller rotting)
det vanligaste straffet, för svårare deportation,
förvisning till aflägsna provinser, hårdt slafarbete
och döden på olika sätt. Halshuggning är det
vanligaste afrättningssättet, men äfven andra
förekomma. Dödsstraffet skall dock bekräftas af
stora rådet (kiun-ki-tschu). Under revolutioner
och inbördes krig få provinsguvernörerna rätt att
bestämma dödsstraff och begagna sig ofta hänsynslöst
af denna rätt. Då Kanton angreps af engelsmännen
1855, berömde sig vicekonungen af att på 7 månader ha
afrättat 70,000 människor. Egendomligt nog får den
dömde anskaffa ställföreträdare för sig; en son får
erbjuda sig att lida straffet för sin fader, men äfven
en främmande kan åtaga sig både tortyr och straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
