Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1227-1228 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kastlekar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kägelspel och slungkastning. Att kasta bumerang
har äfven brukats som idrottsöfning i vårt land
(se Bumerang).

Ett typiskt kastspel är curling, ett skotskt
idrottsspel, som infördes i Sverige 1852,
då Bohuslänska curlingklubben bildades i
Uddevalla, och äfven har visats vid Nordiska
spelen i Stockholm, men aldrig har vunnit någon
allmännare utbredninghär. Curling spelas på isen med runda stenar,
försedda med järnhandtag, och uppgiften är
att från en viss kastgräns slunga i väg dessa
stenar så, att de glida utefter isen och hamna
inom 7 ringar med en fots mellanrum, alltså
14 fots diameter. Deltagarna delas i två lag,
som spela från hvar sin sida af en minst 28 m.,
högst 38 m, lång bana, i hvardera ändan försedd
med ofvannämnda i isen ritade ringar samt
fotstöd vid kastgränsen och på en sjättedel
af banans längd en "hoggräns", öfver hvilken
stenarna måste passera (se fig. 1). Hvarje sten,
som ej öfverskrider hoggränsen, kallas "hog" och
borttages från banan. Lagen spela med lika antal
deltagare på båda sidor af banan, och uppgiften
är dels att placera egna stenar så nära ringarnas
centrum som möjligt, dels att, när en motspelare
lyckats placera en sten i centrum, slå ut honom
samt äfven att, när en medspelare nått centrum,
placera sina stenar i skyddande läge framför, så
att motspelarna hindras att slå bort honom. Visst
antal kast få göras, och en mycket invecklad
poängberäkning tillämpas. Spelarna ha äfven
rättighet att med kvastar sopa framför stenarna
när de glida på isen, detta för att underlätta
deras framglidande, om så behöfves.

Fig. 1. Ena. ändan af en curlingbana.

Pipispelet är baseradt på det gottländska
varpaspelets idé och har för omkr. 40 år sedan
uppfunnits på en badort vid västkusten samt
brukades rätt mycket på sommarställen äfven
i Stockholmstrakten, där det tillvann sig
stor popularitet. Det är nu nästan alldeles
bortglömdt. Spelet sker emot tre käglor af olika
storlek, den högsta af omkr. 50-55 cm. höjd och
10 cm. bredd, hvilka ställas på så stort afstånd
sinsemellan, att de, då de bilda front, kunna slå
omkull hvarandra inom en i sanden uppritad oval
ring, som framför och bakom käglorna har en radie
af 45 cm., men på flyglarna buktar sig blott 15
cm. utanför flygelkäglorna. Utanför denna inre
ring drages sedan på 60 cm. afstånd en yttre
ring. Den största käglan är "kungen", den andra
"drottningen" och den tredje och minsta "pipi",
olyckskäglan, som renderar 10 poäng i afdrag,
om den träffas. Som kastvapen användas flata 5-
eller 6-kantiga stenar, 3 cm. tjocka och med en
decimeters diameter. De spelande delas i lag, och
spelet sker på en plan med 12-18 meters afstånd
mellan parterna och deras käglor. "Kungen"
är försedd med en krona, och uppgiften är att
slå af denna, hvilket ger 50 poäng, eller också
att genom vissa reglementerade träffar småningom
nå 50 poäng. Det är att märka, att afdrag göres
för träff på "pipi" eller om stenen stannar utan
träff utanför ringarna.

Fig. 2. Kastskivans hållande.

Äfven skifkastning påminner om varpa , men
härstammar från England. Uppgiften är att med en
kastskifva träffa en på 18 meters håll i marken
nedslagen målpinne. Deltagarna delas äfven här i
lag emot hvarandra. Kastskifvan l. kastringen
är af järn och liknar foten på ett vinglas,
hvari ett rundt hål i midten blifvit gjordt
och sålunda bildar en ring, hvars innerkant
är tjockare än ytterkanten och hvars undersida
är antingen alldeles flat eller något konkav,
hvaremot öfversidan skall vara konvex (se fig. 2).
Den växlar i vikt och storlek efter de
spelandes styrka, men får under inga villkor
öfverstiga 20 cm. i genomskärning. Kastet
utföres såsom vid varpaspelet. De olika lagens
träffar eller deras skifvors afstånd från
målpinnen är afgörande.


Slungkastning öfvades rätt mycket af pojkar för
ett 20-tal år sedan, och man kastade både mot mål
och på längd. Slungorna förfärdigades af läder,
och rätt stor färdighet uppnåddes af en del.

fig. 3. Kastet i trisslagning.

Trisslagning är en gammal svensk folklek. som
mycket allmänt öfvades på landsbygden för
ett 20-tal år sedan; numera ser man den mera
sällan. Den har utträngts af modernare idrotter,
såsom fotbollspel m. m. Som spelbana användes en jämn
landsväg eller ett fält, som i så fall får
begränsas åt sidorna. Banans längd är 150-200
m., och deltagarna delas i två lika starka
lag. Uppgiften är att drifva en trätrissa (af
masurbjörk), 17-18 cm. i diameter, linsformig,
i midten 4 (och vid kanterna 2 1/2) cm. tjock,
genom motståndarnas mål, som markeras med en
linje på marken. Trissan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>