Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karpdammar - Karpell - Karpen - Karpfiskar - Karpholit - Karpid - Karpinski, Franciszek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till lekdamm. I denna, som ej behöfver vara
större än 5 à 10 ar och som ej gärna får ha
större djup än 1/2 à 3/4 m., insättas strax
före leken, som i Skåne vanligen inträffar
under senare hälften af maj vid 17 à 20° C. i
vattnet, en honkarp och två hankarpar. För
att så mycket möjligt är hindra rom- och
yngelfiender – vissa roffiskar, grodor, större
vatteninsekter m. fl. – att fortplanta sig i
karpens lekdammar, och på det att dessas botten
må bättre uppvärmas och blifva friare från
skadliga gaser, hållas lekdammarna torra till
kort före karparnas insättande och den så godt
som omedelbart därpå följande leken. Af en stor
honkarp fås vid en och samma lek 100,000 yngel
eller t. o. m. däröfver. Rommen kläckes snart,
och redan en knapp vecka därefter affiskas
lekdammen med fina tyllhåfvar, om den ej har
direkt aflopp till annan damm, dit ynglet skall
flyttas. För att få tillräcklig näring måste det
nämligen redan nu insättas i en betydligt större
damm eller i flera dammar, de första sträck-
eller tillväxtdammarna. Äro dessa dammar af
medelgod beskaffenhet, anses 100,000 yngel
i dem behöfva ett utrymme af omkr. 3 har,
men om de ej äro större, får karpynglet åter
efter omkr. 4 veckor flyttas till sträckdammen
eller -dammarna af andra ordningen, och då
bör ej gärna mindre än 1 har beräknas för
1,000 à 1,100 fiskar. På så sätt erhållas i
Tyskland redan första hösten unga karpar af
omkr. 1/8 kg. vikt och ända till 1/2 kg. vikt,
om ynglet i andra sträckdammen får dubbelt så
stort utrymme som det nämnda. Från sistnämnda
damm flyttas karparna till öfvervintringsdamm
och följande vår till en tredje sträckdamm,
där 400 à 800 st. kunna sättas på 1 har. Nästa
höst få dessa karpar en vikt af 1/2 à 1 kg. och
komma då åter i vinterdamm. Följande vår flyttas
de till de s. k. hufvuddammarna, då 200 à 400
komma på hvarje har, om dammarna äro något så när
goda. Hösten därpå eller vid omkr. 2 1/2 års ålder
äro karparna, som sagdt, i mellersta Europa redan
saluvuxna. Hufvuddammarna utfiskas vanligen
i okt. – Liksom lekdammarna böra äfven alla
sträck- eller tillväxtdammar vara grunda. Tid
efter annan bör man låta äfven dessa dammar
stå torra för att öka deras produktionsförmåga
af de små vattendjur (vattenloppor och andra
hinnkräftor, mygglarver m. fl.), hvaraf karpen
hufvudsakligast lefver. Vanligt är också
att för samma ändamål upplöja, gödsla och
beså dammbottnen med hafre, vicker eller andra
foderväxter. Vintertiden ligga i regel alla andra
dammar än öfvervintringsdammarna torra. Dessa
senare behöfva ej vara stora, då åtminstone
den vuxna karpen ej äter under den kallare
årstiden. Däremot måste öfvervintringsdammarna
vara 2 à 4 m. djupa, ha fast botten och rinnande
vatten. Ungkarp har man emellertid under senaste
år äfven börjat hålla öfver vintern i något
större och näringsrika dammar. Ganska vanligt
är, att man söker befordra karpens tillväxt i
dammar genom direkt utfodring, hvartill användes
billigare kött, äfven af fisk, lupiner, ärter,
potatis, mäsk o. s. v. Såväl kött som baljväxter
och potatis kokas helst före utfodringen.
Karpdammar kunna med fördel anläggas endast på
sådana lokaler, där de kunna åstadkommas genom
uppdämningar; att gräfva sådana skulle erfordra
alldeles för stora kostnader. Dammarnas
godhet beror dels af tillflödena, dels och
i synnerhet af bottnens beskaffenhet. Botten
af sand och mager lera är dålig, torfbotten,
som ej för mycket besväras af humussyra,
samt i synnerhet humusblandad lerbotten
fördelaktig. Dammarna måste vara försedda med
aflopp, så att de kunna fullständigt aftappas,
hvilket är alldeles nödvändigt, bl. a. för att
kunna fullständigt uppfiska karparna. Härför
äro dammarna, som böra grunda upp mycket
sakta mot kanterna, försedda med diken, hvilka
sammanlöpa mot det djupaste stället invid den
vall, där afloppet är anordnadt. Detta utgöres i
de flesta fall af en s. k. munk, d. v. s. en af
bräder gjord trumma, hvars ena, slutna del går ut
horisontellt genom vallens botten. Munkens andra,
från den nämnda delens inre ända uppstående del
har den in mot dammen vända sidan öppen, dock så
att den tillslutes med i två falsar inskjutbara
brädlappar. Alltefter som dessa undan för undan
borttagas öfverifrån, sjunker dammens vatten,
öfverst insättes i st. f. brädlapp ett galler
af metalltrådsduk. Affiskningen sker under
senhösten. Karpen försäljes vanligen i lefvande,
alltid i färskt tillstånd. Den är härdig vid
transport. För att så fullständigt som möjligt
få den i karpdammarna befintliga fisknäringen
utnyttjad och på samma gång få bort med karpen
om näringen konkurrerande eller för honom eljest
skadliga vattendjur, såsom grodor, ödlor, vissa
större vatteninsekter, spigg och andra småfiskar,
hvaribland äfven karpyngel i hufvuddammarna,
där den större karpen kan ha lekt, brukar man
bland den jämförelsevis större karpen insätta
gös, smärre gäddor eller andra fiskar, under
senare år äfven regnbågsforeller. Dessa fiskar
blifva snart säljbara och öka inkomsten af
karpdammarna. – Många kvarndammar, märgel- eller
torfgrafvar, i byar eller betesmarker belägna,
för kreaturens vattning afsedda dammar och andra
dylika vatten kunna användas äfven för karp,
synnerligast om de kunna aftappas eller om de
ha så jämn botten, att de kunna noga affiskas
med not. Många sådana dammar äro mycket rika på
näring för karpen. Numera anses det i Tyskland
vara lämpligast att i dessa dammar på våren
insätta "tvåsomriga" (2 år gamla) ungkarpar
och affiska dessa närmaste höst, då de bruka
ha mer än fördubblats i vikt och vara fullt
saluvuxna. Af den rikhaltiga litteraturen om
karpdammar och karpodling må nämnas C. Nicklas,
"Lehrbuch der teichwirtschaft" (2:a uppl. 1898),
och F. Susta, "Die ernährung des karpfens und
seiner teichgenossen" (2:a uppl. 1905).
F. T-m.
Karpell (af grek. karpos, frukt), bot.,
fruktblad. Som karpeller betecknade man förr
dels baljkapslarna hos Ranunculaceæ m. fl.,
dels nötterna hos Ranunculaceæ och Rosaceæ.
G. L-m.
Karpen, zool. Se Karpsläktet.
Karpfiskar, zool. Se Cyprinider. – Om det
till fam. hörande elritssläktet och dess
svenska representant, elritsan l. alkufvan,
se Elritssläktet.
Karpholit, miner. Se Karfolit.
Karpid (af grek. karpos, frukt), bot.,
fruktblad.
Karpinski, Franciszek, polsk poet, f. 1741,
d. 1825, på sin tid mycket populär genom
nationella idyller och visor, som förskaffade
honom namnet "hjärtats skald". Den första
samlingen, Zabawki wierszem i proza, utkom
1780. Bäst anses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
