Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 239-240 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fariséer, Gamla testamentet, Messias, Mosaism,
Profetia och Synagoga. Jfr G. Klein, ”Den första
kristna katekesen”.
G. K—n.

Judepiga, zool. Se Lerskäddsläktet.

Judesuggan, konsth. Svinet är enligt den mosaiska
lagen ett orent djur. Redan i gamla testamentet
har judens motvilja mot svinkött gifvit anledning
till hån, som han sedan alltjämt utsatts för
ända in i våra dagar. Mot medeltidens slut
tog sig detta hån ett uttryck i bild, som kan
benämnas ”judesuggan”: mosaiska trosbekännare,
karakteriserade af sina spetsiga hattar, suga en
suggas spenar. Innebörden synes klar: att begabba
judarna genom att sätta dem i en nära och grotesk
förbindelse med det, som för dem betydde höjden
af orenhet. Motivet har emellertid erhållit
mycket utförliga litterära kommentarer. 1) Som
afbildning af ett straff, som borde öfvergått
judarna. I ett fastlagsspel af Hans Rosenblüt
(”Ein spil von dem herzogen von Burgund”)
skildras judesuggan utförligt som den högsta
tänkbara straffart för judar, som åtföljt den
falske Messias eller Antikrist. Skildringen är
tydligt inspirerad af existerande bilder eller
träsnitt. 2) Som skyddsmedel mot judarna. En
senare åsikt menar, att medeltiden anbragte
judesuggan öfver sådana städers portar,
där judarna icke fingo komma in, på kyrkors
exteriörer för att afskräcka judarna från att
gå in o. d. Detta utvecklas bl. a. i en skrift
tryckt i Wittenberg 1596 (se Brandt, ”Der dom
zu Magdeburg”, 1863, sid. 51). Ingen af dessa
förklaringar är dock antaglig. Motivets uppkomst
är alltjämt oklar; möjligen har det i rent yttre
måtto sitt ursprung från någon missförstådd
Romulus- och Remusbild. Judesuggan förekommer
mest i Tyskland, på kyrkor och rådhus som relief
från 1200-talet, i träsnitt äfven på 1400-talet,
senare mera sällsynt i antisemitiska skrifter. I
Sverige finnes en i sin art monumental judesugga
(se fig.) på en af konsolerna i Uppsala
domkyrkas koromgång, från 1300-talet. Äfven
på en kalkmålning i Husby-Sjutolfts kyrka
i Uppland — från slutet af 1400-talet —
finnes en judesugga. En äldre värdigare
stridsbild mot judendomen var Synagogan
(se Ecclesia). Jfr J. Roosval, ”Legender och
symboler i Upsala domkyrkas koromgång” (1908).
J. R.

Judesugga på en konsol i Uppsala domkyrkas koromgång.

Județ [-dets], rum., förvaltningsområde, län.

Judetyska (ty. judendeutsch), ett blandspråk af
medeltida upprinnelse, hvilket skapades under
judeförföljelserna, då tyska judar togo sin
tillflykt till östra Europa. Där sökte de ifrigt
bevara det högtyska språket, som emellertid
naturligtvis uppblandades med en mängd andra
beståndsdelar. Den häraf uppkomna dialekten
bibehölls äfven af dem,
som under senare tider flyttade västerut,
och förekommer nu ej blott i Ryssland, Polen,
Ungern och på Balkanhalfön, utan äfven i
Tyskland, England och Amerika. Beståndsdelarna
i språket äro 1) rent hebreiska, 2) blandformer
af hebreiskt och tyskt, 3) ålderdomliga eller
förändrade tyska samt 4) ord af främmande
ursprung. Redan från midten af 1500-talet
började en litteratur på judetyska att uppkomma,
väsentligen af religiöst uppbyggliga eller
pedagogiska skrifter. Mot slutet af 1700-talet
började denna litteratur att tyna af, och först
de sista årtiondena ha sett en återuppblomstring;
nu finnas både tidningar och en rätt omfattande
litteratur af såväl öfversättningar som
originalarbeten. Se Grünbaum i ”Die judische
literatur”, III (1896), Wiener, ”The history of
yiddish literature in the nineteenth century”
(1899), och J. Gerzon, ”Die jüdisch-deutsche
sprache” (1902). Jfr Ladino.

Judetörne, bot. Se Zizyphus.

Judex (lat.; plur. judices),
domare. I äldsta tider skola konsulerna i Rom ha
kallats judices. Vanligen betecknade ordet där en
domare i civil- eller kriminalmål. Domarna hade
att afgöra själfva tvistefrågan. Förhandlingarna
inför dem (in judicio) föregingos i privatmål
af sådana inför en öfverhetsperson (in jure),
hvilken därefter utvalde domare, en eller några
få (tre till fem). I (svårare) brottmål dömde
i äldre tider folket, men senare upprättades
särskilda domstolar (quæstiones) för vissa
förbrytelser. I dessa domstolar, för hvilka en
pretor var ordf., i somliga fall en s. k. iudex
quæstionis, tjänstgjorde domare, som till
ett visst antal för hvarje särskildt tillfälle
uttogos bland de samhällsmedlemmar, hvilka hade
rätt att döma. Länge voro endast senatorerna
berättigade att blifva domare i publika, liksom
i privata mål, men C. Gracchus genomdref en lag,
som fråntog senaten företrädesrätten härutinnan
och bestämde, att domarna skulle tagas af
riddarklassen. Under Sulla återfingo
senatorerna rätten att vara domare; men år 70
f. Kr. stiftades på tillskyndelse af pretorn
L. Aurelius Cotta en ny lag, enligt hvilken
domare skulle tagas bland senatorer, riddare
och tribuni ærarii, hvilka synas ha varit en
särskild klass medborgare med något
lägre census (uppskattad förmögenhet)
än riddarna. Hvarje år upprättades af
stadspretorn en lista (album) på domare. Från
denna togos domare vid särskilda tillfällen,
troligen genom lottdragning. Under
kejsartiden ändrades rättskipningen, och
överhetspersonerna själfva blefvo småningom
domare, med biträde af aflönade bisittare.
R. Tdh.

J. ad quem (näml. appellatur), lat.,
öfverdomaren, till hvilken det vädjas. — J. a quo,
lat., underdomaren, från hvilken vad sker. —
J. curiæ (se Curia), lat., den egentliga titeln
på justitieministern i Ungern före införandet
af 1848 års författning. Benämningen har
nu öfvergått till att beteckna allenast en
hofsyssla, och dess innehafvare utöfvar ej
längre något inflytande på rättsväsendet. —
J. nemo potest esse in

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>