Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 7-8 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Johan VI - Johan (ty. Johann) Nepomuk Maria Josef - Johan (ty. Johann) kurfurstar av Sachsen - A. af ernestinska linjen - 1. Johan den ståndaktige - 2. Johan Fredrik den ädelmodige - B. af albertinska linjen - 1. Johan Georg I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yngre son dom Miguel i spetsen för en reaktion,
som ledde till en statskupp i april 1824 med
syfte att afsätta J.; men med engelskt och
franskt understöd tvang denne dom Miguel att
gå i landsflykt (maj s. å.) och återställde den
1823 upphäfda författningen.
1—4, 6. ^{G. W—k.} 5. (^{G. W—k.})


Johan (ty. Johann) Nepomuk Maria Josef, konung af Sachsen,
f. 12 dec. 1801 i Dresden, d. 29 okt. 1873
i Pillnitz, var son af prins Maximilian af
Sachsen och Karolina af Parma. Han gjorde
goda studier i synnerhet i de gamla språkens
litteratur och italienska samt öfversatte från
detta språk, under pseudonymen Philalethes,
Dantes ”Divina commedia” (1839—49, 3 bd, med
kritiska och historiska anmärkningar; sedan
flera uppl.). Därjämte var han från 1821 medlem,
från 1825 vicepresident och 1830—31 president i
finanskollegiet, chef för rikets kommunalgarden
1830—46 och ordf. i statsrådet från 1831; han
hade viktig del i författningen af 1831 och
deltog som led. af första kammaren nitiskt
i landtdagarnas lagstiftande verksamhet
från 1831, till dess 1848 års rörelser för
någon tid aflägsnade honom ur det politiska
lifvet. Efter sin broder Fredrik August II:s död,
9 aug. 1854, uppsteg J. på tronen och egnade
sig outtröttligt åt regeringsärendena. Särskildt
lade han sig vinn om domstols- och lagreformer,
järnvägsnätets utveckling och näringsfrihetens
införande samt vetenskapernas främjande. I
den tyska förbundspolitiken motarbetade
han, med ministern v. Beust vid sin sida,
Preussens planer; han sökte till en början
åstadkomma en närmare sammanslutning
mellan Tysklands stater utom Österrike och
Preussen (”triasidén”), men slöt sig vid
Preussens krigsförklaring sommaren 1866 till
Österrike. Efter Österrikes nederlag inträdde
han i Nordtyska förbundet. Med sin gemål,
Amalia Augusta af Bajern (f. 1801, förmäld 1822,
d. 1877), hade han nio barn, af hvilka sönerna
Albert och Georg följde honom på tronen. — Jfr
v. Falkenstein, ”J., könig von Sachsen” (1878).
(^{G. W—k.})

Johan (ty. Johann), kurfurstar af Sachsen.


A. Af ernestinska linjen: 1. J. den ståndaktige
(J. der beständige), fjärde son till kurfursten
Ernst, f. 30 juni 1468, d. 16 aug. 1532,
styrde jämte sin äldre broder, Fredrik den vise,
från faderns död 1486 ernestinska Sachsen, utom
kurlandet, samt öfvertog 1525 vid broderns död
det hela jämte kurvärdigheten. 1526 bildade
J. i förening med
landtgrefve Filip af Hessen förbundet i Torgau,
genom hvilket de evangeliske sammanslötos till
ett fast parti, bidrog kraftigt till besluten
på riksdagen i Speier s. å. och lät i sitt
land Luther genomföra en ny kyrkoordning,
som togs till förebild i andra områden. På
1529 års riksdag i Speier, där den minnesvärda
protesten utfärdades, stod J. oryggligt fast
vid reformationens sak, likaså på riksdagen
i Augsburg 1530, där han främst undertecknade
”bekännelsen”, och bragte 1531 jämte Filip af
Hessen till stånd det protestantiska förbundet i
Schmalkalden. Genom religionsfreden i Nürnberg
juli 1532 försonade han sig med kejsaren. Med
sin gemål i första giftet, Sofia af Mecklenburg
(d. 1503), hade han sonen Johan Fredrik, som
efterträdde honom. — 2. J. Fredrik den ädelmodige

(J. der grossmüthige), den föregåendes son,
f. 30 juni 1503 i Torgau, d. 3 mars 1554 i
Weimar, ärfde 1532 efter sin fader kurvärdigheten
och erhöll 1535 kejsar Karl V:s stadfästelse å
denna. Ifrig anhängare af reformationen, fördref
han 1542 jämte Filip af Hessen den katolske
hertig Henrik af Braunschweig ur hans land. Vid
schmalkaldiska krigets utbrott 1546 försummade
han tillfället att kasta sig öfver Karl V och
stod overksam vid Donau, medan hans fientlige
frände hertig Morits af Sachsen eröfrade
hans land. Han skyndade att återtaga detta
och bemäktigade sig äfven nästan hela Morits’
område, men angreps 24 april 1547 af kejsaren
och denne vid Mühlberg, där han trots personlig
tapperhet togs till fånga. Han dömdes 10 maj som
rebell till döden och måste genom kapitulationen
i Wittenberg 19 maj till Morits’ förmån afsäga
sig kurfurstendömet; hans söner erhöllo endast
vissa områden i Thüringen. Dödsdomen verkställdes
dock icke, utan J. F. hölls i strängt fängelse
till 1552. Vid universitetets i Jena 300-års
jubelfest, 1858, aftäcktes där hans af Drake
modellerade bronsstaty. Med sin gemål, Sibylla af
Kleve, hade J. F. tre söner. — Jfr biografier af
Rogge (1902) och Mentz (del I, 1903).


B. Af albertinska linjen: 1. <sp>J. Georg I,
kurfurst Kristian I:s andre son, f. 5 mars 1585,
d. 8 okt. 1656, blef 1611 kurfurste efter sin
äldre broder Kristian II:s död. Johan Georg hade
bort vara de evangeliska riksständernas ledare;
men emedan han afundades Pfalz dess politiska
inflytande, misstänkte fränderna af ernestinska
linjen och hatade kalvinismen, närmade han sig
det katolska Österrike samt ådrog sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>