Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hyckert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomligt utbildade hår, som icke stå
i förbindelse med kärlsträngarna, utan äro
strödda öfver bladskifvan. Hos dessa hydatoder
eger en aktiv vattenutsöndring rum, beroende
på protoplasmans verksamhet i hydatodcellerna.
H. Hn.
Hydatogen (af grek., hydor, gen. hydatos,
vatten, och genein, födas), geol., i vatten
afsatt sedimentbergart; bergart, som bildats
genom rent kemisk utfällning eller afsättning.
E. E.
Hydatopyrogen (af grek. hydor, gen. hydatos,
vatten, pyr, eld, och genein, födas),
geol., bildad under medverkan af
vatten och smälthetta; säges om en del
eruptiva och rent vulkaniska bergarter.
E. E.
Hyddläger anordnas för trupper, som längre och
särskildt under oblid väderlek skola lägra i
det fria å samma plats. Jfr Lägerhydda.
L. W:son M.
Hyde [ha͡i’d], stad i engelska grefsk. Chester,
6,5 km. n. ö. om Stockport. 32,766
inv. (1901). Stora bommullsmanufakturer,
järngjuterier och maskinverkstäder.
(J. F. N.)
Hyde [ha͡i’d], engelsk släkt. 1. Edward H., earl
af Clarendon, statsman och historieskrifvare,
f. 18 febr. 1609 i Dinton, Wiltshire, d. 8
dec. 1674 i Rouen, blef 1633 advokat i London
och invaldes 1640 först i det "korta" och sedan
i det "långa" parlamentet. Hans åskådning var
ej puritansk, men han slöt sig dock till en
början till parlamentspartiet, upprörd af de
rättskränkningar domarkåren under envåldstiden
tillåtit sig. Mot dessa missbruk uppträdde H. med
mycken skärpa och spelade äfven en framträdande
roll under rättegången mot Strafford, men
parlamentets religionspolitik stötte honom
tillbaka, och han närmade sig från hösten 1641
i hemlighet det kungliga partiet, särskildt
dess dåv. moderate ledare, lord Falkland. Vid
inbördeskrigets utbrott begaf sig H. (juni 1642)
till konungen i York och var i dennes omgifning
den främste förespråkaren för en moderat
politik, fredsunderhandlingar o. s. v. I
febr. 1643 utnämnde Karl honom till
medlem af privy council och i maj s. å. till
skattkammarkansler. Många af konungens svar
på parlamentets manifest äro skrifna af H. Han
afrådde anlitandet af skotsk och fransk hjälp,
men undanträngdes småningom från konungens
gunst utaf hetsigare, af drottningen gynnade
rådgifvare. Han beledsagade 1646 prinsen af
Wales till Scillyöarna och Jersey. Efter Karl
I:s afrättning egnade H. sina tjänster åt
sonen, Karl II, vistades nov. 1649—mars 1651 som
dennes ambassadör vid spanska hofvet och var från
1654 den egentlige ledaren af den landsflyktige
konungens politik. 1658 utnämndes han af denne
till storkansler, i hvilken värdighet han
bekräftades efter restaurationen. I nov. 1660
upphöjdes han till baron Hyde of Hindon och
vid konungens kröning april 1661 till earl
af Clarendon. Kansler för Oxfords universitet
blef han 1660. H. var nu under flera år nära
nog enrådande minister på det inrikespolitiska
området. Han retade emot sig breda folklager
genom sin högkyrkliga ofördragsamhet mot
presbyterianer och dissenters samt misshagade
därigenom äfven konungen, hvilken gynnade krafven
på kyrklig tolerans mot olika bekännelser i hopp
om att därmed bereda katolikerna afsevärda
lättnader. Motgångarna inom utrikespolitiken
skrefvos på H:s räkning, särskildt den
oförmånliga försäljningen af Dunkerque 1662
och den skymfliga freden med holländarna i
Breda 1667, och hans allmänna impopularitet
underlättade hofvets sträfvanden att bli af
med den mäktige och som praktlysten uppkomling
illa sedde ministern. Konungen var trött på
H:s ständiga förebråelser mot honom för
hans sedeslösa lefnadssätt och uppmanade
honom i aug. 1667 att afgå. Då H. vägrade,
blef han af parlamentet anklagad för en mängd
förseelser, bland hvilka några förklarades vara
af högförrädisk natur. Han skrämdes att fly till
Frankrike (29 nov.); detta togs sedan som ett
erkännande af anklagelsernas riktighet, och han
dömdes till ständig landsförvisning. — H. var en
skarpsinnig statsman och älskade sitt land, men
saknade administrativ skicklighet och sinne för
den omskapning samhällslifvet i England faktiskt
genomgått under republikens tid. Han intager som
skriftställare ett mera framstående rum än som
statsman genom sin 1646 påbörjade History of the
Rebellion (3 bd, 1702—04, utg. under uppsikt af
H:s sonson Laurence H.; från originalmanuskriptet
utg. först 1826, af Bandinel; bästa uppl., 6 bd,
1888, af Macray), hvars bästa partier äro den
kort efter händelserna nedskrifna skildringen af
revolutionens första år samt de ur hans 1668—70
skrifna själfbiografi (Life of Edward, earl
of Clarendon, 3 bd, 1761; ny uppl. 1857) tagna
ypperliga personskildringarna (på opartiskhet
gör han ej anspråk), och History of the rebellion
and civil war in Ireland (1720, ny uppl. 1842),
ett försvar för Karl I:s irländska politik. H:s
manuskript och väldiga korrespondens
testamenterades 1753 af hans sonsons son till
Oxfords universitet, som för inkomsten af hans
historia byggde ett nytt universitetstryckeri
(däraf namnet Clarendon press). Ett urval af
hans papper, "State papers collected by Edward,
earl of Clarendon", utgafs i 3 bd 1767—86, och
senare har utkommit "Calendar of Clarendon’s
state papers" (3 bd, 1869—76). Jfr Lister,
"Life and administration of Clarendon" (1838).
2. Anna H., den föregåendes dotter,
gemål till hertigen af York, sedermera Jakob II,
f. 1637, d. 1671, var hofdam hos prinsessan
af Oranien, förlofvades 1659 med Jakob och
förmäldes i hemlighet med honom 3 sept. 1660,
några veckor innan hon gaf lifvet åt sin förste
son. Giftermålet offentliggjordes i dec. s. å.
Anna H. hade med Jakob 8 barn, hvaraf blott
döttrarna Maria och Anna, båda sedermera engelska
drottningar, nådde mogen ålder. Hon öfvergick
1670 till katolska läran.
3. Henry H., 2:e earl af Clarendon, den
föregåendes broder, politiker, f. 1638,
d. 1709, bar 1661—74 titeln lord Cornbury,
var medlem af underhuset och bekämpade där
hofpartiet och kabalen. Hans svåger Jakob
II gjorde honom 1685 till lordlöjtnant på
Irland, men återkallade honom 1687, då H.,
som var strängt högkyrklig, ej tillräckligt
ville favorisera katolikerna. H. ville ej
1689 erkänna Vilhelm och Maria, satt därför
1690 en tid arresterad, men fick sedan draga
sig tillbaka till privatlifvet.
4. Laurence H., earl af Rochester,
den föregåendes broder, f. 1641, d. 1711,
var 1661—81 medlem af underhuset,
användes af Karl II 1676 som ambassadör till
Polen och 1677—78 som fredsmedlare i Nijmegen
och upphöjdes 1681 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
