Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1247-1248 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammarskjöld, Peder Mikaelsson - Hammarskjöld, Peder Pedersson - Hammarskjöld, Lorenzo (eg. Lars)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(året okändt) i Hammarsebo by i Målilla socken i
Småland, d. 12 april 1646, tjänade sig upp från
trosspojke och ryttare i Johan III:s tjänst till
underbefäl, fick af konungen gården Bröttorp på
Öland och slöt sig till Sigismunds parti. Han
gjorde sig snart känd som lycklig partigängare,
men vardt genom slaget vid Stångebro (1598) fånge
hos hertig Karl och trädde i hans tjänst. 1607
var H. öfverste öfver två småländska ryttarfanor
och erhöll en mängd gårdar i Småland mot att
underhålla ryttare. Därjämte fick han bekräftelse
på besittningen af Bröttorp. En tid låg han med
sina ryttare i Livland, och 1610 vardt han adlad
och erhöll fullmakt som öfverste för svenska
rytteriet på det tåg Anders Larsson till Botila
skulle göra mot Ivangorod. I början af 1611
var han öfverste för allt rytteri i den här,
som var sammandragen i Småland under Krister
Some, och blef på sommaren s. å. ståthållare i
Kalmar, men efterträddes snart af Some. Sedan
Gustaf Adolf s. å. återtagit Öland, vardt H. i
okt. ståthållare och krigsöfverste där. Under
vintern 1612 omintetgjorde han tvenne danskarnas
försök att bemäktiga sig ön, men nödgades
sedermera efter häftiga strider draga sig
tillbaka till Borgholm. Sedan danskarna 11
juni skjutit bresch på murarna, dagtingade
besättningen, och H. måste lofva att ej på
tre år bära vapen mot Danmark, ett löfte,
som H. emellertid ej ansåg sig behöfva hålla,
emedan fienden mot öfverenskommelsen plundrade
besättningen på dess tillhörigheter. Han försökte
därpå med några fartyg återtaga Västervik, men
vardt tillbakaslagen. Efter freden 1613 vardt
han åter ståthållare på Öland för en tid. 1621
var han under H. Wrangels frånvaro ståthållare i
Kalmar och under 1622 en tid åter krigsöfverste
på Öland.

2. Peder Pedersson H., den föregåendes son,
krigare, f. 1616, d. 1671, gick igenom
graderna, blef generaladjutant samt slutligen
öfverste för ett kavalleriregemente 1655 samt
deltog som sådan i Karl X:s polska krig, där han
vardt fången. Han blef 1661 landshöfding öfver
Landskrona, Hälsingborgs och en del af Malmöhus
län samt 1667 i Kalmar län. H. var mycket rik,
men också mycket
mån om sig och var inblandad i flera högadliga
familjers processer.


3. Lorenzo (eg. Lars) H.
(Hammarsköld), ättling i femte led till H. 1,
litteratur- och konsthistoriker, kritiker, f.
7 april 1785 på
Tuna gård i Tuna socken, Kalmar län, d. 15
okt. 1827 i Stockholm. 1801 blef han student i
Uppsala och 1805 filos. kandidat samt disputerade
1806 för graden. Redan dessförinnan hade han
begynt sin författarverksamhet. 1803 hade bland
några studenter, mest östgötar, uppstått ett
sällskap, Vitterhetens vänner (V. V.), hvars
verksamhet i hufvudsaldig mån främjades af
H. Utom honom voro V. G. Lagus, Rääf, Livijn,
Hallström (sedermera biskop) m. fl. deltagare
i detsamma. Mest utpräglade
voro redan då Livijn och H., hvilkas bekantskap
begynt vid denna tid och ledde till en liflig
brefväxling (1803-10; i utdrag offentliggjord
af K. Hjärne i "Dagen före drabbningen",
1882). Det framgår af denna, att H. redan tidigt
befann sig i opposition mot den akademiska
efterklangspoesien och var förtrogen med grekisk,
tysk och äfven äldre svensk poesi; att för
Sverige bli något af hvad Lessing varit för
Tyskland syntes honom som ett framtidsmål. Till
följd af för litet antal betyg måste H. afstå
från att promoveras 1806 och begaf sig i stället
till Stockholm, där han på hösten s. å. inskrefs
som e. o. amanuens i Kungl. biblioteket. 1809
vardt han andre, 1811 förste amanuens där,
promoverades 1812 till filos. magister och erhöll
1826 titeln kungl. bibliotekarie. Flera år var
han äfven notarie i boktryckerisocieteten. Efter
öfverflyttningen till Stockholm vidtog för
H. en period af rastlös produktion, inledd af
Öfversättningar och imitationer efter äldre och
nyare skalder (1806), Försök öfver konsten att
öfversatta poemer, efter Horatius (1807), Försök
till en kritik öfver Fr. Schiller (1808), som
är den nyromantiska kritikens förstlingsskrift
i Sverige, och åtskilliga tidningsuppsatser
af blandadt innehåll. 1809 prisbelöntes
H. af Vet. och vitt.-samhället i Göteborg
för tolkningen af en rapsodi ur Iliaden. Det
vardt H. och hans stockholmsvänner, Agardh och
Askelöf, icke uppsalaromantikerna (Atterbom
m. fl.), som öppnade fälttåget mot den härskande
efterklangslitteraturen i Sverige och "gamla
skolans" lifs- och konståskådning. I den af
Askelöf redigerade tidningen "Polyfern" lämnade
H. såväl positivt upplysande som parodiska
bidrag (berömdast äro de under pseudonymen
Nils Nyberg skrifna Sjökapten Baggfots
papper). Med understöd af Höijer, Berzelius
och Agardh utgaf han tidskriften "Lyceum",
där H. skref viktiga kritiska uppsatser, samt
ensam "Läsning i hvarjehanda" (1810), allt i
afsikt att utbreda hågen för sundare estetiska
åsikter och romantisk poesi. Ett hufvudarbete
i denna strid var Kritiska bref rörande Herr
Cantzlirådet C. G. af Leopolds samlade skrifter
(s. å.), en flytande skrifven stridsskrift mot
den gamle gustavianen, där öfverdrifterna och
den häftiga tonen ej kunna fördunkla intrycket
af skarp kritisk blick och godt litterärt
omdöme. S. å. offentliggjorde han en öfv. af
Fr. Asts "Öfversigt af poesiens historia",
den första allmänna litteraturhistorien på vårt
språk. Svaga voro däremot hans egna litterära
alster, Kärleks-qväden (1811), sorgespelet Prins
Gustaf (1812) och Poetiska studier (1813; se
Atterboms granskning i "Swensk litt.-tidning",
1813-14), ehuru de delvis litteraturhistoriskt
haft betydelse. Balladen Strömkarlen betecknar
sålunda en vändpunkt i vår balladdiktning och är
en af de första dikterna på blandad vers under
1800-talet; H. sökte äfven upplifva sonetten,
terzinen, distikon m. fl. föga nyttjade
strofformer. H. bidrog med en mängd kritiska
artiklar till "Swensk litteratur-tidning",
oftast instruktiva, stundom bittra och skarpa;
särskildt kan framhållas hans uppskattning
af Schack Staffelt. Alltmer bunden af sina
mångsidiga vetenskapliga arbeten, öfvergaf
H. småningom den vittra alstringen, hvars sista
nummer voro berättelsen Helvin och Ellina eller
trohetsprofvet (1817), novellhäftet Sju timmar
på Fitja (1821) och öfversättningen af Reineke
Fuchs (1827) samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>