Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ett militäruppror i Aten. 15 sept. 1843. I
spetsen för detta stod öfverste Kalergis,
hvilken tvang konungen att afskeda alla
främmande ämbetsmän, tillsätta en ny ministär
och sammankalla en nationalförsamling
(20 nov.). Denna antog en författning med
två kamrar efter franskt mönster (ehuru
med utsträckt valrätt). Författningen, som
stadfästes 30 mars 1844, medförde dock föga
bot för det onda, ehuruväl landskapskänslan
försvagades till fromma för den gemensamma
nationalkänslan och partistriderna aflöste
de förr periodiskt återkommande upproren. De
främmande sändebudens intriger fortforo,
hofvet sökte återvinna sin förlorade makt genom
bestickningar och liknande medel, oroligheter
och ständiga ministerkriser förekommo,
förvirringen i finanserna fortfor. Därtill
kommo 1847 gränstvister med Turkiet och 1850
öppen brytning med England, som, förbittradt
öfver sitt förlorade inflytande och utsikten
till en rysk dynasti efter den barnlöse Ottos
frånfälle samt afundsjukt öfver den grekiska
skeppsfartens starka utveckling i Medelhafvet,
tog sig anledning af några penningförluster,
som engelska undersåtar skulle ha lidit, men
sedermera visade sig ogrundade, att blockera
G:s hamnar (jan.-febr. 1850) och uppbringa
dess handelsskepp, tills G. gaf efter för detta
missbruk af öfvermakten ("affären Pacifico", se
d. o.). 1850 lyckades man att närmare bestämma
den grekiska synodens ställning till patriarken
i Konstantinopel. Under Krimkriget (1853-56)
sökte grekerna begagna tillfället att vinna
naturliga gränser i n., och många friskaror
inföllo, utan att regeringen hindrade det, på
turkiskt område. Västmakterna gjorde i maj 1854
ett hastigt slut därpå genom att landsätta en
fransk truppstyrka, som kvarstannade till 1857,
i Peiraieus. Redan 1860 hade den popularitet
konungen en tid åtnjöt aflösts af stark misstro,
framför allt då ministären Miaulis bibehöll
sig vid makten genom att på det våldsammaste
sätt inverka på valen. Då konungen 1861 afslog
den till konseljpresident utsedde Kanaris’
fordringar på kamarillans aflägsnande och ett
parlamentariskt systems införande, ökades
spänningen mellan konung och folk. Uppror
utbröto i Nauplia (febr. 1862), Akarnanien
(okt. s. å.) och flerstädes, t. o. m. i
hufvudstaden, och då konungaparet 23 okt. 1862
återkom från en lustresa på Morea, var konungen
redan afsatt och en interimsregering bildad af
Bulgaris, Kanaris och Rufos. Utan ett försök
till motstånd, men protesterande mot hvad
som skett lämnade konungen landet efter att
(24 okt.) ha i en proklamation tagit farväl af
G. och dess folk. I dec. s. å. valde grekerna,
i förhoppning att vinna Joniska öarna, som länge
visat missnöje med det engelska herraväldet,
genom folkomröstning prins Alfred af England,
drottning Viktorias andre son, till konung. Då
skyddsmakterna ej ville gifva sitt bifall till
valet, förklarade sig England villigt att
afstå öarna till G., om det valde en prins,
som vann dess godkännande, samt gaf anvisning på
prins Vilhelm af Danmark, hvilken ock enhälligt
valdes af grekiska nationalförsamlingen, 30 mars
1863. Den slutliga öfverenskommelsen mellan
stormakterna om valet kom dock till stånd först
13 juli s. å.
Den nye konungen, som antog namnet Georg I
(nygrek. Georgios), anlände 30 okt. s. å. till
Aten, och 14 nov. fastställdes genom en mellan
stormakterna ingången traktat Joniska öarnas
afträdande till G., hvarvid de äfven för all
framtid neutraliserades. De öfverlemnades i
maj 1863 till G., och nationalförsamlingen,
förstärkt af öarnas deputerade, företog nu
en granskning af författningen, hvarvid den
kungavalda senaten afskaffades, en förändring,
som 28 nov. s. å. fick kunglig bekräftelse. Under
konung Georgs regering har det parlamentariska
systemet strängt tillämpats, till följd af de
osäkra partiförhållandena framkallande ideliga
ministärförändringar, i synnerhet under de båda
första decennierna (mer än ett 30-tal). De
ha emellertid till största delen hållit sig
inom en tämligen trång krets: på 1860- och
1870-talet Bulgaris, Deligeorgis, Kumunduros,
Trikupis och Zaimis, hvilka flera gånger varit
konseljpresidenter, stundom också medlemmar af
samma ministär, sedermera Trikupis och Delyannis
i tämligen jämn växling med hvarandra, till dess
efter det misslyckade kriget mot Turkiet 1897
ändrade politiska förhållanden börjat förmärkas
och nya män framträdt i förgrunden. De täta
ministärskiftena ha naturligtvis menligt påverkat
statsförvaltningen och framåtskridandet. Trots
finansernas dåliga tillstånd har det varit
klent med sparsamheten i statshushållningen,
och äfven rättssäkerheten har tidtals till
följd af röfvarbandens framfart lämnat mycket
öfrigt att önska. I förvaltningen och vid valen
har tid efter annan mycken korruption kommit
till synes. Emellertid är G:s framåtskridande
omisskännligt både i handel, skeppsfart
och jordbruk, men i synnerhet på det andliga
området, till följd af den allmänna ifvern att
uppnå en högre bildning och enskilda personers
frikostighet. Utrikespolitiken har erhållit sin
prägel af grekernas begär att vinna de nationella
gränserna. Då stamförvanterna på Kreta i maj
1866 gjorde uppror, understödde G. dem med
frivilliga och penningar, men till följd af
stormakternas (särskildt Englands) motstånd mot
öns införlifvande och Turkiets hotelser måste
G. indraga understödet, hvarefter upproret
undertrycktes, 1869. Grekernas förhoppningar
på ett nytt bysantinskt rike fingo ett hårdt
slag, då sultanen 1870, under rysk påtryckning,
gaf sitt samtycke till upprättandet af ett
eget bulgariskt exarkat och därigenom befriade
bulgarerna från det grekiska prästerskapets
herravälde. G. förhöll sig därför också mycket
passivt vid sydslavernas uppror 1875-76, men
ryssarnas krig med Turkiet 1877-78, hvilket
tycktes hota Turkiet med upplösning, kunde icke
undgå att inverka på G:s politik. Grekerna
glömde för stunden alla inre tvister, och i
juni 1877 bildades en nationell ministär af
alla partiernas ledare med den gamle Kanaris i
spetsen. I jan. 1878 besatte grekiska trupper
för en kort tid Tessalien, där uppror utbrutit,
för att skydda invånarna mot de turkiske
soldaternas våldsamheter; men en turkisk
pansarflottas utrustande och de europeiska
makternas uppmaningar framkallade landets
utrymmande, hvarefter upproret undertrycktes
med stor grymhet. Ryssland tillgodosåg ej i
San-Stefano-freden grekernas nationella kraf, men
däremot rådde Berlinkongressen (1878) sultanen
att afstå södra Tessalien och Epirus till G., och
1881 vann G. efter många och långa diplomatiska
förhandlingar en betydlig landutvidgning,
omkr. 13,200 kvkm. med omkr. 390,000 inv., på
Turkiets bekostnad, hvilket naturligtvis stärkte
de nationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
