Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en god byggnadssten. Ehuru visserligen
kalkstenshällen mångenstädes ligger nästan
obetäckt, eger allra största delen af ön
ett mer eller mindre tjockt täcke af lösa
jordaflagringar, dels en kalkhaltig, bördig
jökellera, härrörande från den tid, då väldiga
glaciärmassor skredo fram öfver ön, dels sand
af skiljaktig beskaffenhet (på Fårön flygsand),
dels skiktad ishafslera och en yngre lera samt
slutligen torf. Torfven bildar hufvudmassan
i den mängd mossar eller myrar, som äro
spridda inom alla delar af ön och af hvilka
flera, t. ex. Martebo myr och Mäster myr,
ega betydlig storlek. Under torfven träffas
ofta den hvita, af kalk bestående jordart,
som kallas bleke. Åtskilliga myrar äro numera
torrlagda och ha visat sig ganska bördiga. I
kusttrakterna, flerstädes på icke ringa höjd,
träffas stora samlingar rundnötta stenar
(klapper) af mestadels kalksten, jämte grus
upplagda i åsformiga eller Tågformiga vallar,
den ena ofvanför den andra, ett bevis därpå,
att G. vid slutet af och efter istiden, under
ancylus- och litorinatiderna, varit till icke
ringa del betäckt af hafvet. Sjöar, här kallade
"träsk", och vattendrag äro obetydliga. G:s
klimat är mildare än andra länders på samma
latitud. Medeltemperaturen är för hela året
vanligen omkr, + 6° C. På vintern sjunker
temperaturen sällan under -12° C. Ön besväras af
torra somrar. Åskregn förekomma sällan. Inträffar
mot vanligheten ymnigt regn midsommartiden, anses
detta som förebud till ett godt år. Under 10 år
har nederbörden i Visby i medeltal under hvarje
år uppgått till 430 mm. Vegetationen afviker
i mycket från fastlandets. Tallskog förekommer
spridd öfver hela ön, granskog hufvudsakligen
på mellersta delen, rena löfskogar (af björk,
stundom med inblandning af rönn, oxel och asp)
i synnerhet på södra delen, där äfven vackra
löfängar finnas. Al och lönn äro sällsynta,
hägg saknas alldeles, likaså af buskarna hallon,
odon och tibast. Däremot finnes på G. ett träd,
lundalmen (Ulmus campestris), som saknas på
fastlandet. Det milda klimatet är orsaken
till, att många sydländska träd trifvas här,
såsom valnötsträdet, svarta mullbärsträdet,
som bära mogen frukt hvarje år, äkta kastanjen,
gudaträdet (Ailanthus glandulosa), platanen,
Paulownia, Ginkgo, af hvilken i Visby finnes ett
5 m. högt exemplar, m. fl. Öns flora omfattar
öfver 900 arter fanerogamer och ormbunkar och
utmärkes i synnerhet genom rikedom på orkidéer
(31 arter) och andra kalkälskande växter. På
G. finnas omkr. 30 fanerogamer, som saknas
på fastlandet, sydliga arter, som delvis här
befinna sig långt skilda från sitt egentliga
utbredningsområde. Anmärkningsvärda äro äfven
de fjällväxter (s. k. glaciala relikter),
som där ha sin sydgräns, t. ex. Bartschia
alpina och Pinguicula alpina. Dessa växa i
kalkkärren, som hysa äfven andra för dessa
lokaler egendomliga arter (Tofieldia calyculata,
Schoenus nigricans och Juncus obtusiflorus). I
myrarna bildar agen (Cladium mariscus) ofta
stora, täta bestånd. Hvitmossa och mossälskande
växter, såsom rosling, tranbär och kråkbär, äro
sällsynta på Gottland. Mycket karakteristisk
är vidare vegetationen på hällmarkerna, där
många af de arter, som saknas på fastlandet,
växa (Heliantheimim fumana, Adonis vernalis
m. fl.). Slutligen är att märka, att på
G. alldeles saknas många i de sydliga provinserna
af Sveriges fastland allmänt spridda örterna,
såsom Gentiana campestris.
Melandrium rubrum, Pulsatilla vulgaris,
Viola palustris och många andra hygrofila
växter. Litt.: K. Sernander, "Studier öfver den
gotländska vegetationens utvecklingshistoria’
(1894), och K. Johansson, "Hufvuddragen af
Gotlands växttopografi och växtgeografi"
(1897). - På G. har alstrats en fårras (se
Gottlandsfåret), som till följd af
det blida klimatet året om trifves ute i det
fria; om öns egendomliga lilla hästras och
om dess nötkreatursras se Gottlandsrussen
och Gottlandsrasen. Om ock flerstädes är
utbredd en mager sandjord och myllan på sina
ställen är mycket ringa eller t. o. m. ingen,
har dock ön en bördig jordmån; landtbruket är
ock dess hufvudnäring. Att jordbruket ännu ej
uppnått eller ens väsentligen närmat sig den höga
ståndpunkt, som af öns naturliga förmåner kunde
väntas, torde ha sin egentliga orsak i brist på
kapital och arbetskrafter. Stora förhoppningar
om goda sädesskördar ha visserligen frammanat
de omfattande myrodlingarna, men resultatet
har hittills icke motsvarat förväntningarna,
och utförda försök visa, att de torrlagda
myrarna skola gifva sin säkraste afkastning
som gräsvallar.
Landskapet hade fordom titeln grefskap, men bär
titeln hertigdöme sedan 1859, då en af Oskar II:s
söner, prins Oskar, utnämndes till hertig af
G., en titel, som han afsade sig i sammanhang
med sitt giftermål (1888). - G:s vapen (se fig.,
sp. 20) är i blått fält ett lamm (Agnus dei),
silfver med nimbus, bärande ett korsbaner
(baneret silfver med rödt kors, stången guld,
snören silfver).
Gottlänningen är gästfri, lugn och godmodig
samt kär i sin ö och sitt fosterland, men
vill lefva godt och bo väl, är envis och
misstänksam samt en maklig arbetare. Arbetstiden
för legda arbetare är på G. flera timmar
kortare än i sydliga delarna af fastlandet,
ehuru arbetslönen är högre. Allmänt känd är
gottlänningens håg för hurtiga, från forntiden
kvarlefvande täflingslekar (se därom Folklekar,
sp. 765). Kärleken till sång och spel är allmän
på ön. Folkvisan bevaras och odlas i hvarje
stuga, och de hurtiga gottlandspolskorna utföras
på fiol af firade spelmän vid slåtteröl och
bröllop. Folkdräkt (se d. o. sp. 744 och 751)
saknas. K. S. E. E. G. L-m.
G:s folkspråk (gottländskan, gutniskan) är, jämte
Dalarnas, utan tvifvel Sveriges märkligaste. Det
utgör än i dag, liksom i äldsta tider, en
från andra svenska dialekter skarpt skild
munart, delvis af högst ålderdomligt skaplynne
(särskildt i fråga om ljudförhållandena, mindre
i afseende på böjningen, däri dalmålet är vida
mera fornartadt), men delvis ock (t. ex. i
ordförrådet) i högre grad än något annat svenskt
folkmål förrådande utländskt inflytande, tyskt
och danskt, såsom helt naturligt är på grund
af de historiska förhållandena. Gottländskan
är för öfrigt den enda svenska dialekt, som
egentligen kan sägas ega en historia, liksom den
ensam eger en verklig litteratur. Denna tillhör
Sveriges äldsta litterära minnesmärken. Den form
G:s språk hade under medeltiden kallas vanligen
forngutniska. Källorna för vår kännedom om detta
språk utgöras dels av en mängd (öfver 200)
runinskrifter från tiden omkr. 900 till 1514
(särskildt märkas den på Tjängvidestenen,
intressant för sina afbildningar af ett
fornnordiskt skepp, en åttafotad häst m. m., samt
den på dopfunten från Åkirkeby på Bornholm, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
