Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gabelentz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
537
Gadaba-Gaddsteklar
038
ska medelklassens lif, aktuella förhållanden
och typer, utan att göra anspråk på att tränga
djupare ned i karaktärsskildring eller skärpa
satiren till allvarlig tendens. De mest kända
äro Et stridspunkt (1888). Fælles sag (1889; "En
för bägge och bägge för en", s. å.). En advarsel
(1890; "En varning", 1891), Et sölvbryllup (1890;
"Silverbröllopet", 1893), Tro som guld (1893;
"Trogen som guld", 1894), Rört vande (1895),
Aabent visir (1898) och Den mystiske arv (1906).
E. Ebg.
Gadaba, kolarisk folkstam
i Jeypore i Främre Indien.
E. N-d.
Gadames. Se Ghadames.
Gadara, namn på förmodligen två skilda städer
i Palestina ö. om Jordan. 1. Den ena låg vid
det nuv. ruinstället Mukës, omkr. 5 km. s. om
floden Jarmuk (s. ö. om sjön Gennesaret). Den
omtalas första gången på Pompejus’ tid, hörde
till Dekapolis, var en hellenistisk stad och
medelpunkten för ett område, som sträckte sig
ända till Gennesaret (jfr "gadarenernas land"
Matt. 8: 28). Bland de märkliga ruinerna, som i
nyare tid upptäckts af Seetzen, finnas lämningar
efter en teater, tempel, kyrka m. fl. En stor
samling grafvar ö. om den gamla staden bevarar
ännu det gamla namnet (Djedür). En timmes väg
n. om staden, i Jarmuks floddal, lågo de varma
källor, El-hammi, som bidrogo att göra G. så
berömdt. - 2. Ett annat G. uppgifves af Joséfos
såsom hufvudstad i Peréen; det torde ha
motsvarat det nuv. Es-Salt, där några källor
ännu bevara det gamla namnet (Djadür).
E. S-e.
Gadd (lat. acüleus), zool. Se Gaddsteklar.
Gadd, Hemming, biskop och statsman. Se Gadh, H.
Gadd, Per Adrian, ekonomisk skriftställare,
f. 12 april 1727 i Birkkala socken i Finland,
d. 11 aug. 1797 i Åbo, förordnades 1750 till
docent i naturalhistoria och ekonomi vid Åbo
universitet samt utnämndes 1755 till inspektör
för salpctersjuderierna i Åbo och Björneborgs
län. 1756 blef han "provincial-schäfer", erhöll
s. å. titel af ekonomidirektör, förordnades
1758 till e. o. professor i kemi, fysik och
ekonomi samt 1761 till ord. professor i kemi vid
Åbo universitet. - G. var en af de ifrigaste
representanterna för frihetstidens ekonomiska
sträfvanden. Han lämnade icke något tillfälle
obegagnadt, då han trodde sig kunna finna någon
fördel för sitt land. För honom var vetenskapen
en nyttans tjänarinna, som endast i den mån den
hade en rent praktisk tillämpning förtjänade
att bearbetas och uppodlas. Bland G:s många
större och mindre skrifter må nämnas Försök
till en oeconomisk beskrifning öfver Satakunda
häraders norra del (1751), Försök till en
systematisk inledning i svenska landtskötseln
(1773-77) och Undersökning om Nylands och
Tavastehus län {1789). Jfr 0. E. A. Hjelt,
"Naturalhistoriens studium vid Åbo universitet"
(i Sv. litt.-sällsk:s i Finland skrifter).
M. G. S.
Gadd, Hemming, militär, f. i Harlösa, Skåne,
6 nov. 1837, ingick 1857 som underofficer vid
Norra skånska infanteriregementet, där han
påföljande året vann officersbefordran. Efter
att ha genomgått Högre artilleriläroverket på
Marieberg blef han generalstabsofficer och nådde
1880 majors grad i Generalstaben. 1883 utnämndes
han till öfverstelöjtnant och
chef för Krigshögskolan, vid hvilken han hade
verkat som lärare sedan 1879, flyttades 1886 till
chefsplatsen för Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition och 1888 till samma
befattning vid Andra lifgrenadjärregementet
med öfverstes grad, hvarifrån han 1892
öfvergick till Svea lifgarde. Han blef
s. å. generalmajor, 1896 chef för Fjärde
arméfördelningen och 1902 generallöjtnant. Vid
afskedstagandet i nov. 1905 hugnades han med
generals grad. G. är ordförande i Gymnastiska
centralinstitutets direktion (sedan 1894), i
Krigshofrätten (sedan 1903) och i Direktionen
öfver arméns pensionskassa (sedan 1905). Sedan
1880 är han led. af Krigsvet.akademien.
C. O. N.
Gaddi, florentinsk målarsläkt under
1300-talet. 1. Gaddo G. lefde i slutet
af 1200-talet och början af 1300-talet. Af
honom är sannolikt en del af mosaikerna på
den gamla fasaden af S. Maria Maggiore i Rom
(samtliga dessa mosaiker tillskrifvas honom af
Vasari). - 2. Taddeo G., den föregåendes son,
f. omkr. 1300, d. 1366. Hans förnämsta bevarade
verk äro några fragment af skåpdörrar från
sakristian i S. Croce i Florens med målade bilder
ur N. T. och den helige Franciscus’ legend,
befintliga dels i Kaiser-Friedrich-museet
i Berlin, dels i akademien i Florens,
vidare ett litet flygelaltare med madonnan,
Kristi födelse och korsfästelsen (från
1334) i Kaiser-Friedrich-museet i Berlin,
en madonna (från 1355) i akademien i Siena,
freskomålningar med ämnen ur Marias lif m. m. i
Cappella Baroncelli i S. Croce i Florens. -
Taddeo G. tillhörde (från 1332-38) kretsen
af Giottos närmaste lärjungar och fullföljde
mästarens traditioner med en viss manierism
i formgif ningen, men med utprägladt sinne
för det dekorativa. - 3. Angelo G., den
föregåendes son, d. 1396, lärjunge af fadern,
af Giovanni da Milano och Jacopo da Casentino,
var verksam i Florens, en kort tid i Prato. Af
hans verk äro att nämna en madonna i akademien
i Florens och en i Kaiser-Friedrich-museet i
Berlin, freskomålningar, det heliga korsets
legend i S. Croce i Florens, Marias lif i
domkyrkan i Prato. Jfr 0. Sirén, "Giotto" (1906),
där förteckning på öfrig litteratur lämnas.
A. L. R.
Gaddlösa bin. Se Meliponinæ.
Gaddsteklar, Aculeata, zool., underordning af
steklarnas ordning bland insekterna. Namnet
antyder det för gruppen mest utmärkande,
nämligen tillvaron af en gadd, som dock ej är
något annat än en ombildning af det hos såväl
andra steklar som flera andra insektgrupper
förekommande äggläggningsröret, i de fall
nämligen då detta är bildadt af bihang till de
två näst sista buklederna. Gadden tillkommer
således endast honorna, medan hannarna däremot
äro obeväpnade. Den tjänstgör på samma gång
som hjälpmedel vid äggets placering och som
vapen. Till skillnad från förhållandet hos
flertalet andra steklar är den i hvilande
tillstånd indragen i kroppen. Den anlägges
nämligen på larvens 11:e och 12:e leder,
hvilka under utvecklingens lopp jämte den 13:e
(den sista) instjälpas i kroppen och hos den
fullbildade stekeln bilda ett slags "kloak". Dess
hufvudsakliga delar äro: två spetsiga, sällan
med hullingar försedda stickborst, som glida
i en ränna, hvarigenom deras rörelser regleras
och erhålla stadga, det hela omgifvet af några
mera svagt kitiniserade delar, som bilda en
gaddslida; vidare ett par i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
