Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskottsanordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betoningen af syndaförlåtelsens tanke; dess främsta
brister i det atomistiska sätt, hvarpå Kristi
död lösgöres från hans person och hans verk
i öfrigt, och hvarpå hans "förtjänst", såsom
vore den något sakligt, utan att någon inre,
etisk förmedling uppvisas, tankes öfverflyttad
på människorna; öfver hufvud i det abstrakt
juridiskt privaträttsliga betraktelsesättet. I
skarp motsats till Anselm utformade Abailard
(d. 1142) sin försoningslära. Gud har redan
före Kristi död visat sig kunna förlåta
människor deras synder, och efter Anselms
förutsättningar skulle ju mordet på Kristus, den
största af alla synder, kräft en ny och större
satisfaktion. Försonande verkar Kristus fastmer
framför allt därigenom, att den uppenbarelse af
Guds kärlek, som i hans människoblifvande och
hans trofasta arbete in i döden såsom vår lärare
och förebild är gifven, hos oss framkallar en
genkärlek, hvilken af intet kan öfvervinnas och
som bildar grunden för syndaförlåtelsen. Vid
sidan häraf talar visserligen Abailard om
Kristi död såsom en åt Gud gifven lösepenning
och hänvisar särskildt till betydelsen af hans
öfversteprästerliga förbön, men hufvudbetoningen
faller alltigenom på den psykologiska inverkan af
Kristi verk på människorna. Anselm och Abailard
stå sålunda som typiska representanter för de
två huvudriktningarna i försoningsproblemets
historia: den "objektiva" och den "subjektiva"
försoningsteorien. De senare medeltida lärarna
kombinera i allmänhet bådas tankar. Den
berömdaste skolastikern, Tomas från Aquino
(d. 1274), följer väl i vidsträckt grad Anselm,
men den stränga nödvändighet, som denne sökt
uppvisa i Kristi död, inskränker han därhän,
att denna var det lämpligaste medlet för
försoningens verkställande, emedan den var egnad
att uppenbara jämte Guds rättfärdighet också
hans barmhärtighet och så väcka vår genkärlek. En
värdefull tanke infogar Tomas i försoningsläran
genom hänvisningen till det organiska samband,
som består mellan människosläktet och Kristus
såsom den nya mänsklighetens hufvud; häri söker
han grunden till möjligheten af, att Kristi
förtjänst kan komma människorna till godo. Häri
liksom i hans starka betonande af det frivilliga
kärleks- och lydnadsoffret såsom det framför
allt värdefulla i Kristi lidande röjer sig en
sträfvan att öfvervinna det mekaniska draget
i Anselms teori. Det stränga sammanhanget i
denna upplöses än ytterligare i Duns Scotus’
(d. 1308) och hans skolas (scotisternas)
åskådning, i hvilken läran om Guds oinskränkta,
såsom godtycke fattade frihet är den allt
behärskande tanken. Gud kunde förlåtit synden
utan satisfaktion, han kunde ock åstadkommit
denna på oändligt många olika sätt, men sedan
han valt denna väg, kan man på olika grunder
uppvisa den såsom den ändamålsenligaste. –
Reformationen grep, i samband med det fördjupade
synd- och skuldmedvetande, från hvilket den
utgick, med ny energi tillbaka till Anselms
tankar, dock med väsentliga modifikationer. Den
privaträttsliga uppfattningen af förhållandet
mellan människan och Gud träder tillbaka:
satisfaktionens nödvändighet sökes ej i Guds
behof af en upprättelse för sin kränkta ära,
utan i hans rättfärdiga lags oryggliga anspråk
på uppfyllelse; i lidandet framhäfves starkt
dess inre etiska sida och i det att äfven åt
Kristi aktiva uppfyllande af lagens
fordringar, således åt hela hans lif i dess
oupp-lösliga enhet af lidande och gärning,
satisfaktorisk betydelse tillmätes, lösgöres hans död
från sin isolering. I sin slutliga form, sådan
den i hufvuddragen fixerats i Konkordieformeln
och utgestaltats af ortodoxismens dogmatici,
är den lutherska kyrkans lära om försoningen
följande. Den satisfaktion, som Gud i sin
helighet måste kräfva, har han ock själf i sin
kärlek bringat till stånd genom sändandet af
sin son, som ensam, i kraft af den gudomliga
och mänskliga naturens förening i honom till en
person, förmår gifva en tillfyllestgörelse af det
oändliga värde, som här kräfves. Denna omfattar
tvenne stycken: Kristus har å ena sidan i sin
aktiva lydnad (obedientia activa) såsom vår
ställföreträdare fullkomligt uppfyllt lagens
fordringar, hvilka han, såsom lagens herre,
till sin person ej var underkastad, och å andra
sidan i sin passiva lydnad (obedientia passiva)
ställföreträdande burit det utaf lagen af oss
utkräfda straffet i dess oafkortade stränghet,
ja (visserligen ej extensivt, men intensivt)
i dess evighet. Genom det förra har han gjort
det möjligt för Gud att betrakta oss, hvilka
hans rättfärdighet af nåd och på grund af hans
förbön tillräknas, såsom själfva rättfärdiga;
genom det senare har han åt oss utverkat
skuldens och straffets efterskänkande. – I
grekisk-katolska kyrkan har försoningsläran
väsentligen förblifvit i samma outbildade form
som i den gamla kyrkan. Från romersk-katolska
kyrkans lära, som i hufvudsak följer Tomas
från Aquino och slutgiltigt fastställdes
på Tridentinska mötet (1545–63), skiljer sig
lutherska kyrkans framför allt därigenom, att i
den förra människans egna förtjänster inträda som
bidragande orsak till frälsningen: genom Kristi
förtjänst borttagas skulden och straffet helt
och hållet endast för arfsynden och före dopet
begångna verksynder; i afseende på de öfriga
upphäfves endast deras eviga straff, hvaremot de
timliga måste godtgöras genom människans egna
satisfaktioner (jfr Bot). Reformerta kyrkans
lära öfverensstämmer i de flesta enskilda punkter
med den lutherska, men genom den stränghet,
hvarmed den förra genomför predestinationsläran,
får det hela en något annan vändning: Kristi
satisfaktion fattas ej på lutherska kyrkans
sätt såsom den egentliga, verkande orsaken
till frälsningen, utan mera blott som den form,
hvarigenom denna, som af evighet står fast för de
utkorade, tillegnas dessa; nödvändig var den,
emedan de utkorade utan en sådan manifestation
af den gudomliga rättfärdigheten skulle saknat
den vissa underpanten på sin frälsning. –
De anmärkningar, som under olika tider
riktats mot själfva grundtanken i den kyrkliga
försoningsläran, ha redan i socinianismen och
arminianismen vunnit en klassisk formulering. Gud
såsom den gode och kärleksfulle behöfver
ingen satisfaktion för att förlåta synderna;
satisfaktion och syndaförlåtelse äro hvarandra
uteslutande begrepp: har satisfaktion gifvits,
kan man ej tala om förlåtelse; skuld och
förtjänst är något rent personligt, som ej kan
såsom saker öfverflyttas från den ene till
den andre o. s. v. Den moderatare riktningen,
arminianismen, söker ännu åt Jesu död vindicera
betydelsen af ett offer, nödvändigt ej för
satisfaktionens skull, men väl, såsom särskildt
H. Grotius (1583–1645) utfört, såsom ett
"straffexempel" för att för människan uppenbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
