Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Färgbad. Se Färgning.
Färgblindhet (Daltonism,
Dyskromatopsi o. s. v.), en hos många personer
förekommande egendomlighet i färgsinnet.
Färgblindheten är vanligen medfödd, men
förekommer äfven som förvärfvad eller som
ett symtom af vissa sjukdomar eller abnorma
tillstånd (hysteri, hypnotism, tobaks- och
alkoholförgiftning o. s. v.). Själf är den
aldrig någon sjukdom, som föranleder att söka
läkarhjälp. Den färgblinde är tvärtom vanligen
länge själf okunnig om denna sin abnormitet,
hvilken merendels röjes först genom någon
tillfällighet eller genom direkt därpå riktad
undersökning. Namnet "färgblindhet" kan blifva
vilseledande, om man tolkar dess betydelse så,
att de färgblinde icke alls skulle se någon färg.
I regel se de nämligen, liksom hvarje annan
människa, färger, fastän de se dem på ett helt
annat sätt och efter ett enklare, ofullkomligare
system. Namnet färgblindhet är uppkommet
ur och får sin förklaring i sammanhang med
färgteorierna.
Färgteorierna l. teorierna för färgsinnet äro
många. De uppställa alla vissa grundfärger, af
hvilka alla andra färger äro sammansatta. All
färg är en subjektiv förnimmelse, hvilken
förutsätter ett motsvarande organ i synapparaten,
som sättes i verksamhet genom inverkan af yttre
ljus. Olika färger förutsätta således olika
organ, som olika påverkas af olika slags ljus. Om
endast ett slags organ för ljusuppfattning
funnes, så skulle ingen uppfattning af olika
ljussorter (färger) komma i fråga, utan allt
ljus synas ofärgadt (hvitt). Såsom grundfärger
(och däremot svarande organ) kan man nu antaga
antingen lika många, som det finnes olika
ljussorter i det synbara solspektrum, eller ock
kan man inskränka sig till det minsta antal,
som förslår att förklara färgsinnets fenomen. Så
uppställas t. ex. för det normala färgsinnet
af Hunt fem grundfärger, nämligen rödt, gult,
grönt, blått och violett; af Hering fyra,
af hvilka två och två sinsemellan äro på ett
särskildt sätt förbundna till s. k. motfärger,
nämligen rödt och grönt samt gult och
blått {om man hit räknar äfven svart och hvitt,
hvilka Hering också betraktar såsom färger i
egentlig mening, blir antalet af hans grundfärger
sex); af Thomas Young endast tre, nämligen rödt,
grönt och violett. Enligt dessa teorier betyder
färgblindhet ung. detsamma som blindhet för en
eller flera af grundfärgerna eller (hvilket är
detsamma) frånvaro af eller okänslighet hos
ett eller flera af de organ, med hvilka de
särskilda grundfärgerna uppfattas. Med detta
antagande låta färgblindhetens företeelser rätt
väl förklara sig, om också ingen af teorierna
kan bevisas vara fullt riktig. Af alla teorier
räkna Youngs och Herings det största antalet
anhängare. Den förstnämnda är i praktiskt
hänseende mest användbar.
Färgblindhetens olika arter måste - sedan man
afräknat den totala färgblindheten, hvarmed
förstås oförmågan att uppfatta någon som helst
färg, i hvilket fall således endast förmågan att
skilja ljus och mörker (hvitt och svart) återstår
- vara jämt lika många som grundfärgerna hos det
normala färgsinnet. Youngs teori fordrar således
tre arter, nämligen rödblindhet, grönblindhet och
violettblindhet. Herings teori uppställer väl
fyra grundfärger, men som två och två af dessa
alltid följas åt, så fordrar teorien endast två
arter, nämligen rödgrönblindhet och blågulblindhet. Liksom
båda teorierna ha sina stora förtjänster, så
passa ock de båda artindelningarna hvar och en
på sitt sätt in med verkligheten. Dock visar
sig företrädet därvid ligga öfvervägande på
Youngska teoriens sida. I hvarje fall kunna de
färgblinde ha endast två grundfärger, och man
har med säkerhet kunnat öfvertyga sig, att detta
verkligen är förhållandet. Att omedelbart bedöma,
huru de färgblinde subjektivt se färgerna, är
naturligtvis icke möjligt. För att bilda sig en
föreställning därom, har man nödgats inskränka
sig till att, med det normala färgsinnet som
måttstock, iakttaga de färgblindes därifrån
afvikande förhållande till färgerna samt af detta
draga sina slutsatser. Man har därvid funnit,
att de, på ett för hvarje art kännetecknande
sätt, regelbundet med hvarandra förväxla en
del färger, som för det normala ögat förete sig
himmelsvidt olika. Så förväxla de violettblinde
rödt, orange och gult med hvarandra, hvilket
måste betyda, att de subjektivt uppfatta de
motsvarande ljussorterna såsom en och samma
färg. Däremot skilja de denna färggrupp skarpt
och säkert från grönt och blått, hvilka de åter
sinsemellan förväxla och följaktligen måste
se såsom en och samma färg. Violett ljus se
de däremot icke alls såsom färg. Det synes
dem svart. En violettblind skiljer således
endast mellan två färger, och till endera af dem
hänför han hvarje färg i naturen. Ett motsvarande
förhållande eger ock rum med de rödblinde och de
grönblinde, fastän dessa skarpt skilja sig från
de violettblinde däruti, att de gruppera sina
färger och följaktligen begå sina förväxlingar
på ett helt annat sätt. Båda likna hvarandra
och skilja sig från de violettblinde däruti,
att de å ena sidan förväxla antingen rödt,
orange, gult och grönt med hvarandra eller
ock blått och violett med hvarandra, men å
andra sidan skarpt skilja den ena färggruppen
från den andra. De hänföra således alla färger
till endast två grupper, m. a. o. de se endast
två färger i naturen. Om således den objektiva
iakttagelsen kunnat visa, att de färgblinde se
endast två färger och således till dem hänföra
alla ljussorter, så följer däraf icke omedelbart,
hvilka deras två färger äro. Om en person
förväxlar rödt, gult och grönt med hvarandra,
så vet man däraf endast, att han ser dem såsom
en och samma färg; men huru denna färg ser ut för
hans öga, därom vet man i första hand intet. Den
kan förete sig såsom den normalt seendes rödt,
eller såsom grönt, eller såsom gult, eller
ock såsom någon annan färg. Med ledning af
teori och erfarenhet hade man kommit till den
slutliga föreställningen, att den rödblindes
och den grönblindes två grundfärger skulle vara
gult och blått samt den violettblindes rödt och
grönt. Riktigheten däraf i hufvudsak har också
bekräftats och bevisats genom de undersökningar,
som man anställt på ensidigt färgblinda, eller
sådana, som ha ett normalt och ett färgblindt
öga. Dessa kunna nämligen omedelbart jämföra
det färgblinda ögats färgförnimmelser med det
normalas och utgöra således den kombination,
utan hvilken det skulle förblifva för alltid
omöjligt att få veta, huru de färgblinde
subjektivt uppfatta färgerna. Resultatet af de
nämnda undersökningarna är af stor betydelse
för teorien. De visa, att beskaffenheten af de
färgblindes subjektiva förnimmelse väl passar
in med Herings teori, men sken-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
