Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etik - Etikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den plikt, och såsom ett moment i det sedliga
ändamålet, ett vunnet resultat såsom pliktens
omedelbara verkan, godt verk (opus morale), eller,
såvidt det outeblifliga resultatet faller inom
viljan själf och är en dennas benägenhet att gå
vidare på sedlighetens väg, god sed. Nödvändigheten
och vikten af att vid en betraktelse af sedligheten
fasthålla dessa synpunkter äro först framhållna af
Schleiermacher. - 2. Den sedliga verksamheten är en
praktisk verksamhet (viljeverksamhet). Det är för
all sådan verksamhet väsentligt att vara ledd af en
afsikt (motiv) och syfta till denna afsikts utförande
i ett material. Den sedliga verksamheten måste till
följd däraf betraktas såväl ur afsiktens som äfven
ur utförandets synpunkt. Det är förut nämndt, att
den sedliga afsikten måste ha sin grund i den sanna
eller absoluta verkligheten och, närmare bestämdt,
omedelbart i människans eget sanna väsen. Detta finner
man, om man besinnar, att den uppträder med anspråk
på ovillkorlig giltighet. Att betrakta sedligheten
ur afsiktens synpunkt är därför, åtminstone från
rationell ståndpunkt, att göra sig reda för hvad den
är såsom förnuftig. Ehuruväl det är afsiktens renhet,
som gör handlingen till sedlig, kan dock utförandet
omöjligen vara likgiltigt. Det är nämligen väsentligt
för en afsikt, att den afser något; och en sträfvan
hän emot dettas förverkligande kan, där afsikten är
en verklig afsikt och ej en mer eller mindre from
önskan, aldrig saknas, låt vara att det åsyftade
resultatets vinnande i det yttre kan till följd af
mellankommande yttre hinder uteblifva. Men det är i
sinnligheten som afsikten skall utföras. Att betrakta
sedligheten ur utförandets synpunkt är således att
betrakta den såsom sinnlig, d. v. s. såsom en form
af det sinnliga lifvet, och göra sig reda för, huru
beskaffad denna af sedligheten bestämda form af detta
lif är till skillnad från andra former af detsamma. -
3. Det sedliga lifvet är ändtligen en specifik form
af det förnuftiga viljelifvet. Det organiska samband,
i hvilket det till följd däraf står med andra former
af sådant lif, rätten och religionen, är redan
påpekadt. Vid en redogörelse för sedligheten måste
man naturligtvis taga hänsyn äfven därtill och göra
sig reda för, hvad sedligheten är just i och genom
detta samband. Detta sker genom en redogörelse för
människans plikter såsom samhällsmedlem (sedlighetens
socialitetsmoment) och såsom medlem i Guds rike,
d. v. s. den specifika form hennes plikter erhålla
därigenom, att hon, såsom sedlig, tillika är religiös
eller lefver ett evigt lif i Gud (sedlighetens
religiositetsmoment). I intetdera fallet lämnar man
etikens råmärken. Det är nämligen ej fråga om, huru
det mänskliga samhället bör vara, ej heller om, huru
Gud genom sin nåd hos människan är verksam till hennes
förnyelse och helgelse, utan om, hvad människan, såsom
sedlig, bör göra till följd däraf, att hon tillhör
samhället och är föremål för Guds nådeverksamhet. Men
å andra sidan är dock sedligheten ett uttryck för
människans eget förnuft, hvilket jämväl är ett
väsen i egentlig bemärkelse. Det är då gifvet,
att man vid en etisk framställning äfven kan och
bör fästa sig vid, hvad sedligheten är just ur denna
synpunkt, hvarvid man för tillfället kan bortse från
allt, som är en följd däraf, att människoförnuftet
bestämmes af andra förnuftiga väsenden (sedlighetens
individualitetsmoment). Förhållandena till
Gud och medmänniskor måste väl äfven här tagas i
betraktande, men endast såvidt dessa tänkas såsom
individer vid sidan af människan, ej såsom högre
enheter, i hvilka hon ingår och hvilka bestämmande
ingripa i hennes lif. - Om de ensidigheter och
förvändheter, till hvilka man vid betraktelsen af
det sedliga lifvet ledes genom förbiseende af någon
eller några bland de nu nämnda synpunkterna, därom
bär etikens historia vittnesbörd.
Den etiska vetenskapens historiskt gifna former kunna
indelas ur trenne hufvudsakliga synpunkter. 1. Med
afseende på det sedliga motivets art: eudemonism,
enligt hvilken detta motiv är sinnligt och sålunda
endast till sin form skildt från det osedliga motivet,
och rationalism, enligt hvilken det är osinnligt,
och följaktligen en bestämd artskillnad förefinnes
emellan sedlighet och osedlighet, rätt och orätt
i moralisk bemärkelse. Eudemonismen hvilar på den
förutsättningen, att människan är endast sinnligt
bestämd; rationalismen åter antager, att hon i någon
mening och i något afseende kan vara osinnligt
bestämd. (Se Eudemonism och
Rationalism.) 2. Med afseende på sättet, hvarpå det sedliga
ändamålet anses skola vinnas i och genom sedlig
verksamhet: negativ etik, enligt hvilken den sedliga
verksamheten går ut endast på undanröjandet af hinder
för detta ändamål, och sedlighetens kraf följaktligen
alltjämt innebär fordran på försakelse, samt positiv
etik, enligt hvilken ändamålet skall genom den sedliga
verksamheten äfven positivt befordras. Den negativa
rationalismen särskildt hvilar på det antagandet,
att sinnligheten, såsom till väsendet något för
människoförnuftet yttre och främmande, ej till
detta förnuft kan stå i något annat förhållande än
det att vara ett hinder för dess själfständighet,
hvilket bör aflägsnas. Den positiva etiken däremot
har insett, att sinnligheten är till sitt innersta
väsen ensartad med förnuftet, är förnuftet i en
lägre form, hvarigenom möjligheten är gifven att i
sedligheten se ett sinnlighetens omdanande till organ
och medel för förnuftet. De synpunkter, hvilka ofvan
angifvits såsom väsentliga för hvarje betraktelse
af sedligheten, som gör anspråk på uttömmande
fullständighet, kunna endast på positivt rationell
ståndpunkt fasthållas, såväl i sin själfständiga
ställning i förhållande till hvarandra som i sitt
inbördes sammanhang. Dock sakna dessa synpunkter ej
betydelse äfven på lägre ståndpunkt. 3. Med afseende
på läran om viljans frihet: determinism, som förnekar
denna frihet, och indeterminism, som antager den. (Jfr
Determinism.)
Om etik i teol. mening se Moralteologi.
L. H. Å.
Etikens historia, vetenskapen om den etiska
vetenskapens utveckling, begynner med
Sokrates (d. 399 f. Kr.), hvilken ock därför blifvit
kallad "etikens fader". Före hans tid gjordes icke
de etiska frågorna till föremål för vetenskaplig
behandling, dels emedan den dåtida filosofien,
såsom rent och oreflekteradt realistisk, saknade
alla förutsättningar för en praktisk filosofi, dels
emedan grekernas allmänna sedlighetsmedvetande då
ännu hvilade på den naiva tron på de fäderneärfda
sederna och gudarnas vilja såsom ofelbara uttryck
af det rätta och följaktligen ej kände behofvet af
kritiskt vetenskapliga undersökningar rörande dessa
frågor. Först sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
