Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 809-810 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erinaceidæ - Erinaceus - Erineum - Eringerrasen - Eringertal - Eringsboda - Erinna - Erinnyer - Erinran - Erinring - Erinringsmedalj - Erinyer l. Erinnyer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

palearktiska, afrikanska och orientaliska regionerna
lefvande arterna är den i Europa allmännast
förekommande igelkotten (E. europæus) den högst
utbildade: den är större (kroppslängd 29 cm.) än
öfriga arter, den främsta kindtanden i öfverkäken
utvecklas stundom till hörntand, ryggkotornas
antal är större o. s. v. Denna arts utbredning är
synnerligen vidsträckt: från det västliga Europa till Amur, i s. från
Italien till Kaukasus; dessutom i Kina och Palestina;
i nordlig riktning finnes den i Ryssland till 61°,
i Sverige till 64° n. br. Igelkotten lifnär sig af
maskar, blötdjur, insekter, kall- och varmblodiga
ryggradsdjur; smärre fåglar, fågelungar och fågelägg
blifva ofta hans byte. Vegetabilisk föda tyckes han
förtära endast undantagsvis. Mycket anmärkningsvärd
är igelkottens immunitet för huggormens gift, som af
flera vederhäftiga iakttagare fastslagits. Igelkotten
är mest i rörelse i skymningen och under natten,
medan den under dagen håller sig dold under buskar,
häckar o. d. Dessutom kunna igelkottarna till
skydd för sig själfva och sina ungar gräfva
hålor i jorden med två ingångar och inlägga
i dem en bäddning af mjuka växtdelar. Under
vintertiden ligger igelkotten i djup dvala i ett
väl ombonadt läger, ofta under trädrötter. Under
sommaren framföder honan, enligt uppgift, 4-10
ungar; dessa äro vid födelsen hvita och nästan
nakna med helt små, ej framträdande taggar. Litt.:
V. Leche, "Entwicklungsgeschichte des zahnsystems der
säugethiere. II. Theil. Phylogenie. Die familie der
Erinaceidæ" (1902).

Igelkotten (Erinaceus europæus).

L-e.

Erinaceus, Igelkottsläktet, zool. Se
Erinaceidæ.

Erineum, bot. Se Gallbildning.

Eringerrasen, husdjurssk., förekommer i Val d’Hérens
(ty. Eringertal), en dal i schweiziska kantonen
Valais, för hvars branta betesmarker den visat sig
vara mycket lämplig. Fullvuxna kor väga 250–300
kg. (lefvande vikt) och mäta omkr. 117 cm. i
mankhöjd. Färgen är kastanjebrun, än mörkare, än
ljusare med brungul ring kring mulen och rödaktig
ål längs ryggen. Rasen är föremål för förädling,
hvarvid man söker få fram mjölkegenskaperna, utan
att därför ställa gödförmågan i skuggan. Hittills har
rasen äfven lämnat goda dragdjur. H. F.

Eringertal, ty., dal i Schweiz. Se Hérens.

Eringsboda, socken i Blekinge län, Medelsta
härad. 12,455 har. 2,527 inv. (1906). Annex till
Tving, Lunds stift, Medelsta kontrakt.

Erinna (grek. Ἤριννα), forngrekisk skaldinna,
lefde omkr. 600 f. Kr. och var samtida med
Sapfo, till hvilken hon stod i förtroligt
vänskapsförhållande. Såsom hennes födelseort uppgifves
dels någon af öarna
Telos, Tenos eller Rhodos, dels staden Teos i
Jonien. Hon dog vid nitton års ålder. Bland hennes
dikter berömmes i synnerhet Elaka’te (sländan),
ett episkt skaldestycke omfattande ung. 300 verser,
af hvilka numera återstå blott obetydliga fragment af
tvifvelaktig äkthet. Hon författade äfven epigram,
af hvilka några (sannolikt äkta) finnas i behåll.
A. M. A.

Erinnyer. Se Erinyer.

Erinran, krigsv. Erinran om krigsmans förpliktelser
infördes i svenska krigsmakten 1887 i stället för
den förut och annorstädes använda
krigsmannaeden. Åt hvar och en, som inträder vid krigsmakten, skall
af regementschef eller annan befälhafvare meddelas
erinran, hvilket sker med en viss högtidlighet inför
blottad fana. C. O. N.

Erinring, psyk., ett minne l. en reproducerad
föreställning (se Minne), som igenkännes, så att man
vet om, att föreställningen i fråga ej är ny. I sin
omedelbara form beror detta igenkännande därpå, att en
reproducerad förnimmelse, till följd af att den förut
af oss erfarits, eger en egendomlig beskaffenhet,
som Höffding kallat "Bekendthedskvalitet". Medelbart
fullständigas erinringen genom att på grund af
idéassociation (se d. o.) de förnimmelser, som vid
den ursprungliga uppfattningen voro samtida eller
närmast föregingo eller efterföljde, återkallas i
minnet och den enskilda minnesbilden därigenom så att
säga insattes i sin ram och sålunda fattas såsom del
af en situation eller ett förlopp i det förflutna.
S-e.

Erinringsmedalj. Se Krigsmedalj.

Erinyer l. Erinnyer (grek. Ἐρινύες),
grek. myt., urtidsgudomligheter, till sin natursida
besläktade med harpyjor och gorgoner och liksom
dessa troligen från början betecknande de åskdigra
ovädersmolnen. Efter hand fingo de en mera etisk
betydelse såsom den hämnande vedergällningens
gudamakter. Enligt Hesiodos äro de döttrar af Uranos
och Jorden. Hos de tragiske skalderna sägas de vara
födda af Natten eller af Jorden och det nattliga
mörkret. Erinyernas antal är hos de äldste författarna
obestämdt. Homeros omtalar stundom en, stundom flera
erinyer, utan att namngifva eller individualisera
dem. Först på Euripides’ tid fixerades antalet till
tre, och under den alexandrinska tiden tillkommo de på
deras verksamhet och sinnelag syftande namnen Tisifone
(blodshämnarinna), Alekto (outtröttlig) och
Megaira (afundsam, fientlig). Erinyerna äro å ena
sidan det skuldbelastade samvetets dunkla makter,
men ha å andra sidan äfven en mera objektiv betydelse
såsom representerande den i tingens och människornas
egen natur grundade orubbliga världsordningen,
betraktad såsom en öfver människorna stående, hämnande
rättfärdighet. Deras verksamhet, som uteslutande är
riktad på det ondas förföljande och bestraffande,
reflekteras dock därvid på dem själfva och gör dem
till ondskefulla, af gudar och människor afskydda
demoner, hvilka stundom själfmant egga människorna
till öfvermod och synd för att därigenom störta dem
i fördärfvet. Hvarje förbrytelse mot naturens eller
samfundslifvets eviga grundlagar frammanar erinyernas
hämnd, i synnerhet blodskulden, framför allt om
denna tillika innebär kränkning af familjebandets
helgd; men äfven allmänt mänskliga förhållanden,
t. ex. edens och gästvänskapens heliga plikter,
stå under deras skydd. Från det mörka Erebosdjupet,
där de ha sitt hemvist, uppstiga de för att likt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>