Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indrifvande John Hampden (1637) inlade en protest,
som fann gensvar, hos hela nationen, och grymheter
mot puritanerna satte engelsmännens sinnen i
jäsning. Samtidigt därmed fick Karl skottarna
till fiender. Hans okloka försök att påtruga
Skottlands presbyterianer episkopalismen framkallade
dessas förbund (National covenant, febr. 1638)
till religionens försvar. Karl beslöt tvinga dem
med vapenmakt, men behöfde penningar därtill och
sammankallade därför (april 1640) ett parlament
("korta parlamentet"). Detta fordrade upphäfvande af
skeppspenningegärden och en förändring i kyrkoväsendet
samt blef därför strax upplöst. Emellertid
ryckte skottarna i nov. 1640 in i E. Karl
måste då sammankalla ett nytt parlament ("långa
parlamentet", 1640-53), i hvilket det puritanska
elementet var starkt representeradt. Oppositionen,
i underhuset ledd af John Pym, fordrade och fick
Karls förnämste rådgifvares, carlens af Strafford,
hufvud; den genomdref vidare, att Stjärnkammaren,
Höga kommissionen och andra det kungliga enväldets
verktyg afskaffades, att skeppspenningarna och andra
utan parlamentets bifall utskrifna skatter förklarades
olagliga, att parlamentet skulle sammanträda hvart
tredje år o. s. v. Den i religiöst och politiskt
afseende radikala majoriteten i underhuset gick
emellertid längre och började angripa episkopalkyrkan
samt fordra sådana inskränkningar i konungamakten,
som skulle förvandlat den till en skugga. Sedan Karl
genom det misslyckade försöket att häkta fem bland
de häftigaste oppositionsmännen i underhuset (Pym,
Hampden m. fl., jan. 1642) gjort försoningen mellan
kronan och parlamentets flertal omöjlig, skärptes
konflikten hastigt till ett inbördes krig, som utbröt
i aug. s. å. Det kungliga partiet l. kavaljererna
hade i början öfverhand öfver parlamentspartiet
l. rundhufvudena. Men sedan parlamentet slutit förbund
med skottarna (Solemn league and covenant, 1643, som
åsyftade att göra presbyterianismen till gemensam
kyrkoform för de tre rikena) och parlamentets här
reorganiserats under ledning af Oliver Cromwell, ledo
de kunglige flera förkrossande nederlag (särskildt
vid Marston moor 1644 och Naseby 1645). Karl nödgades
fly till skottarna (maj 1646), men utlämnades af dem
till parlamentets ombud (jan. 1647) och kom sedan
(juni s. å.) i händerna på den independentiskt
sinnade hären, hvilken på grund af uteblifven
sold och missnöje med parlamentets presbyterianska
böjelser kommit i öppen konflikt med parlamentet
och nu sökte på egen hand uppnå en uppgörelse med
konungen (Ireton’s demokratiska författningsförslag
Heads of the proposals, juli). Karl intrigerade
på alla håll och förlorade därigenom förtroende
hos alla. Ytterlighetsmännen inom hären framkommo
nu med ett demokratiskt, nästan republikanskt,
författningsförslag (Agreement of the people, okt.),
och oredan ökades, då Karls ränker med skottarna
framkallade ett nytt uppflammande af inbördeskriget
(maj-aug. 1648). Independenthären tog nu saken i egen
hand, "rensade" underhuset från alla rojalistiskt
sinnade medlemmar (Pride’s purge, dec. s. å.) och
genomdref konungens ställande inför en utomordentlig
domstol, hvarpå han efter ett slags rannsakning och
dom afrättades (30 jan. 1649).
Litt.: S. E. Gardiner, "The first two Stuarts
and the puritan revolution" (1875), "History of
E. from the accession of James I to the outbreak
of the civil war" (10 bd, 1883-84), "History of the
great civil war" (3 bd, 1886-94), "The constitutional
documents of the puritan revolution 1628-60" (1890,
2:a uppl. 1899), och "History of the commonwealth and
protectorate" (4 bd, 1894- 1903). En god öfversikt
ger Stavenow, "Den stora engelska revolutionen i
17:e årh:s midt" (1895).
E. republik (1649-60). Efter Karls död afskaffades
konungadömet och öfverhuset; riksstyrelsen
öfverlämnades åt ett af fyratioen ledamöter
bestående "statsråd", och E. förklarades för republik
(Commonwealth of E.). Mot denna sakernas nya ordning
reste sig det kungliga partiet särskildt i Skottland
och Irland med oväntad styrka, men Cromwell förödde
Irland (1649), eröfrade Skottland (1650) och slog
"martyrens" son Karl, som infallit i England,
vid Worccster (1651). Cromwell, stödd på hären,
var nu i verkligheten, men ej till namnet, E:s
herre. Då parlamentet, som genom navigationsakten
(1651) visserligen sökt främja E:s handel, framför
allt på Hollands bekostnad, men därigenom invecklat
landet i krig med denna republik (1652-54), satte
sig emot önskade samhällsförbättringar och sålunda
väckte nationens missnöje, begagnade Cromwell sig
däraf och skingrade med våld kvarlefvorna af
"långa parlamentet" (20 apr. 1653) samt lät 16
dec. s. å. utropa sig till lord-protektor. (Om
E. under hans protektorat, 1653-58, se den
utförliga art. Cromwell 2.) Oliver Cromwell
efterträddes i protektoratet af sin son, Richard
(sept. 1658-apr. 1659). Då denne drog sig tillbaka,
sökte Lambert, Fleetwood m. fl. generaler upprätthålla
arméns välde öfver E. Men engelsmännen voro nu
uttröttade vid militärdespotismen och började längta
efter konungadömet. Den i Skottland kommenderande
general Monk gaf ett uttryck åt flertalets känslor
inom nationen, då han uppträdde mot militärväldet och,
efter att ha besatt London (febr. 1660), förklarade
sig för Karl I:s ofvannämnde son Karl.
Litt.: Gardiners ofvan (sp. 621-622) anförda arbeten,
Brosch, "Oliver C. und die puritanische revolution"
(1886), och under art. Cromwell anförda biografier
öfver protektorn.
Huset Stuart åter regerande (1660-88). En
utomordentlig riksförsamling (convention parliatment)
lät till konung utropa Karl I:s son Karl II (1660-85).
Efter Stuartarnas återuppstigande på tronen l.
Restaurationen (the restoration] igensopades
revolutionens spår. Episkopalkyrkan återställdes,
och dess präster predikade om olagligheten af motstånd
mot konungen (non-resistance). Restaurationen var ett
gemensamt verk af episkopaler och presbyterianer, men
de senare belönades med otack. I det parlament, som
sammanträdde 1661 ("restaurationens långa parlament",
1661-79) hade episkopalerna majoriteten och uteslöto
från municipala tjänster (Corporation act, 1661)
och från prästsysslor (Act of uniformity, 1662)
alla dissenters, såsom nonkonformisterna vid denna
tid började kallas, samt belade med strängt straff
(Conventicle act, 1664) alla dem, som deltogo i
firandet af enskild gudstjänst. Karl, som själf lutade
åt katolicismen, ville, af hänsyn till katolikerna,
bereda dissenters vissa lättnader, men påträffade
segt motstånd hos det högkyrkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
