Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edvards efterträdare, Edvard II (1307-27). Denne
oduglige furste öfverlämnade makten åt allmänt hatade
gunstlingar (Piers Gaveston, Despenser d. ä. och
d. y.), retade baronerna till flera uppror och blef
till sist genom en af hans egen gemål, Isabella,
ledd resning tvungen att afsäga sig tronen, hvarefter
han grymt aflifvades (sept. 1327). Hans son Edvard
III (1327-77) befriade sig 1330 från sin moders
förmynderskap och upptogs sedan under större delen
af sin regering af krig med Frankrike och dess
bundsförvant Skottland. Som Filip IV:s dotterson
framställde Edvard, sedan dennes ätt 1328 utgått på
manslinjen, enligt fransk rätt fullkomligt ogrundade
arfsanspråk på franska kronan och öfverföll 1339 -
efter att två år förut antagit titeln "Frankrikes
konung" - "usurpatorn" Filip VI af Valois med
krig. Hans angrepp gaf uppslag till det ryktbara
"hundraårskriget" (1339-1453) med Frankrike,
en fejd, som begyntes för att tillfredsställa ett
rent personligt intresse, men som växte ut till
ett nationalkrig af snart sagdt exempellöst omfång
och för sekler befäste hatet mellan fransmän och
engelsmän. Krigets första skede (tiden för Edvards
äldste sons, Svarte prinsens, hjältedater) betecknas
af engelsmännens glänsande framgångar - segrarna
vid Sluys (1340), Crécy (1346) och Poitiers (1356)
samt Calais’ intagande (1347) - och afslutas genom
freden i Bretigny (1360). Edvard nedlade anspråken på
franska kronan, men behöll med full suveränitet sina
eröfringar i Frankrike, nämligen Guienne, Gascogne,
Poitou, Saintonge, Angoumois, Ponthieu och Calais. Då
fransmännen förnyade kriget (1368), återtog Edvard
titeln konung af Frankrike, men förlorade i kriget
alla sina besittningar på kontinenten, utom Calais. De
långvariga krigen alstrade ständiga penningbehof
och bragte därigenom kronan i allt större beroende
af parlamentet, hvilket först under Edvards tid
började sammanträda på två kamrar, öfverhuset och
underhuset. Underhusets rätt att bevilja skatter,
att deltaga i lagstiftningen och att ställa kronans
ministrar till ansvar - engelska författningens
viktigaste grundsatser - vann under denna tid i
stadga. I synnerhet de sista åren af Edvards regering,
då en af konungens yngre söner, hertig Johan
af Lancaster (John of Gaunt), stödd på de mäktige
baronerna, var den egentligen styrande, utmärktes af
en framgångsrik folklig parlamentsopposition, ledd
af ingen mindre än prinsen af Wales, Svarte prinsen
("det goda parlamentet", 1376). Mot slutet af Edvards
regering verkade den, till en del på grund af sitt
franskhat, påfvefientlige reformatorn John Wyclif,
d. 1384. (Påfvarna stodo på den tiden, "babyloniska
fångenskapens" tid, i beroende af Frankrike.) Under
Edvards långa regering genomgick E. en djupgående
social omhvälfning, sammanhängande med stadslifvets
raska uppblomstring och de rubbningar i jordbruket,
som blefvo en följd dels af den i E. särskildt
våldsamma "svarta dödens" härjningar (1348) och dels
af den lagstiftning (Statute of labourers, 1349),
hvarigenom parlamentet i de store jordegarnas intresse
sökte nedpressa landtarbetarnas löner. Edvard III:s
efterträdare, Rikard II (1377-99), Svarte prinsens
son, fick en stormig regering. Endast med svårighet
kufvades 1381 Wat Tylers uppror, en farlig resning
af förtryckta lifegna bönder och af Wyclifs läror
påverkade, för kommunistiska jämlikhetsidéer svärmande
handtverkare. Sedan utbröto hätska partistrider,
under hvilka än den ena, än den andra maktlystna
gruppen använde parlamentet som verktyg för sina
planer. Rikard måste 1386 öfverlämna regeringen på ett
år till ett regentskapsråd, hölls sedan i beroende af
rådet till 1389, förde därefter själf en någorlunda
konstitutionell regering till 1397, men förföll under
sina sista regeringsår till hämndlysten despotism
och störtades 1399 af sin kusin Henrik af Lancaster,
son till hertig Johan af Lancaster (se ofvan). Efter
Rikards tvungna tronafsägelse erkände parlamentet
Henrik som arfvinge till tronen med förbigående af
den unge earlen af March, som enligt gällande arfsrätt
hade bättre tronanspråk, enär han var dotterson till
Edvard II:s andre son Lionel, medan Henrik var son
till Lionels yngre broder Johan. I medvetande om sina
arfsanspråks tvistighet åberopade Henrik också mindre
parlamentets val än sin förmenta härstamning från
Henrik III:s äldste son (han härstammade nämligen
på mödernet från denne konungs andre son Edmund,
hvilken en fullständigt oriktig sägen ville göra
äldre än Edvard I). Redan under Rikard II hade
konungahusets medlemmar stått hvarandra efter krona
och lif - dennes farbror, hertig Tomas af Gloucester,
var den, som 1386 ryckte till sig regeringstyglarna
och dog 1397 i fängelse, som det påstods afdagatagen
på Rikards befallning - och med huset Lancasters
tronbestigning genom usurpation inleddes den
period af vilda arfföljdskrig, som under 1400-talet
skulle skaka E. Redan Henrik IV (1399-1413) hade att
bekämpa sammansvärjningar till förmån för Rikard II -
hvilken han 1400 torde ha låtit döda i fängelset -
samt flera uppror, dels af walesarna (som för en
tid gjorde sig själfständiga under Owen Glendower),
dels af den med earlen af March besläktade mäktiga
familjen Percy. Han sökte sitt stöd hos prästerskapet
och anställde på dess begäran grymma förföljelser
(de första kättarbålen i E.) mot lollarderna,
Wyclifs anhängare. Hans son Henrik V (1413-22),
en af E:s största statsmän och krigare, återupptog
1415 med energi kampen mot Frankrike, som vid denna
tid sönderslets af inbördeskrig (strider mellan det
burgundiska och det orleanska partiet). Kort innan
sin härfärd till Frankrike undertryckte Henrik en
sammansvärjning till förmån för earlen af March
och lät bland deltagarna afrätta dennes svåger,
earlen af Cambridge, som var son till Edvard III:s
yngste son, hertig Edmund af York. Det tyckes ha
varit Henriks föresats att, om än icke alla förut
engelska områden kunde återvinnas, till hvad pris som
helst söka återeröfra åtminstone Normandie. Efter
engelsmännens strålande seger vid Azincourt (25
okt. 1415) och intagandet af Rouen (jan. 1419)
följde också detta lands fullständiga eröfring. Under
tiden växte Henriks planer med den tilltagande inre
söndringen i Frankrike. Det burgundiska partiet och
Karl VI:s gemål, Isabella, slöto sig till Henrik och
erkände honom, genom fördraget i Troyes (1420), i den
svagsinte Karl VI:s namn för denne konungs arfvinge
till franska kronan. Henrik V dog redan 1422 under
kampen mot Frankrikes verklige dauphin (kronprins),
sedan han från denne eröfrat nästan hela Frankrike
n. om Loire. S. å. dog äfven Karl VI. Henriks knappt
årsgamle son, Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
