Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ealdorman (se d. o.), förde ordet. Där valdes
bl. a. konung (cyning l. king); hans makt växte eller
skapades genom behofvet af stark militär ledning
i den hårda striden mot britterna samt genom flera
stammars sammanslutning till ett rike. Valet stannade
inom samma familj, och kronan fick därför utseende
af att gå i arf. Småningom nedsjönk ealdormanen
till en kunglig ämbetsman. Inom det angelsaxiska
samhället funnos såväl fria män som trälar, de
senare förmodligen dels afkomlingar af i krig tagna
brittiska fångar, dels män, som för brott dömts
förlustiga sin frimansrätt. Alla fria män egde icke
samma anseende och inflytande; man skilde mellan eorl
(jfr modern eng. earl, sv. jarl) och ceorl (modern
eng. churl). Eorlerna bildade ett slags bördsadel,
som emellertid småningom trängdes i skuggan af
en tjänstemannaadel, thegns (sv. tignarmännen),
hvilken fick sitt anseende från den höge herre -
konungen eller någon annan - hvars män den var. Han
sades "ha dem i sitt bröd" och kallades därför deras
hlaford ("brödgifvare", modern eng. lord). Redan på
600-talet miste många ceorls sin fulla frihet genom
att inträda i underordningsförhållande till någon
rik jordegande granne, hvilken de då kallade sin
"hlaford". Inskränkningen i de mindre jordegarnas
personliga frihet tilltog betydligt mot slutet af
det angelsaxiska rikets tillvaro, hvarvid särskildt
det större behof af skydd, som danskarnas härfärder
framkallade, starkt påskyndade denna utveckling, som
förberedde det sedan genom den normandiska eröfringen
från kontinenten öfverförda länsväsendet. Det var
också under de danska krigens tryck, som det gamla
folkuppbådet, fyrd, sjönk i betydelse för de bättre
beväpnade skaror konungen och stormännen samlade i sin
personliga tjänst. Gesith var namnet på ett dylikt,
vanligen af thegner bestående följe. Under de danska
krigen börjar man också först få höra talas om befästa
städer eller borgar (burhs); då fulländades också i
samband med det enade rikets konsolidering landets
indelning i grefskap (shires), hvilka motsvara
våra gammalsvenska landskap. Några representera
forna småriken (t. ex. Kent, Essex), andra uppkommo
under Wessex’ stegvis skeende eröfringar från Wales
(t. ex. Cornwall, Devon), det gamla Wessex delades
tidigt i 4 grefskap, och flertalet af grefskapen
i Mercia är uppkalladt efter de fasta platser,
kring hvilka de bildades efter landets återeröfring
från de danske inkräktarna. Grefskapsindelningens
uppkomst hör till de ännu ej helt utredda problemen
i denna tids engelska historia. I hvarje shire
hölls två gånger årligen shire-gemot under ledning
af biskop och ealdorman; detta grefskapsting
kom att motsvara det forna folk-moot, som däraf
ersattes. Hela rikets gemensamma angelägenheter,
t. ex. konungs till- eller afsättande, afgjordes på
en riksförsamling, witenagemot ("de vises möte"),
där konungens witan ("vise män"), höga ämbetsmän och
de störste jordegarna, hade säte och som leder sitt
ursprung tillbaka till delrikenas tid. Arten af de
angelsaxiska jordegendomsförhållandena har varit
föremål för lifliga strider mellan nyare forskare
(se därom Folkland). - På den andliga odlingens område
intogo angelsaxarna efter kristendomens införande en
framstående plats bland medeltidens folk (se Engelska
litteraturen). Litt.: Stubbs,
"The constitutional history of England", I (1874,
6:e uppl. 1897), F. Purlitz, "König und witenagemot
bei den angelsachsen" (1892), Maitland, "Domesday
and beyond" (1897), och Pollock, "English law before
the norman conquest" (i "Law quarterly review",
1898). Om skandinaverna i England se Worsaae, "Minder
om de danske og nordmændene i England, Skotland og
Irland" (1851) och "Den danske erobring af England cg
Normandiet" (1863), samt Steenstrup, "Normannerne"
(4 bd, 1876-82).
E. under de normandiske konungarna (1066-
1154). Vilhelm Eröfraren (the conqueror, 1066-87)
vann genom slaget vid Hastings och sin därpå följande
marsch till London endast en tredjedel af E., det
sydöstra hörnet. Han lät dock kröna sig till konung
(dec. 1066) och underlade sig 1068-70 utan svårighet
återstoden af landet. Den normandiska eröfringen
blef af genomgripande betydelse för E., som därigenom
upphörde att vara "en värld för sig" och i stället
kom i nära beröring med kontinentens folk. Det var
föreningen med Normandie, som invecklade det i den
skickelsedigra rivaliteten med Frankrike; det var
eröfringen, företagen under påflig legalisation, som
bragte E:s kyrka i ett förr okändt beroende af Rom. De
normandiske konungarna grundlade med eröfringen en
i början hart när oinskränkt myndighet i sitt rike,
på en tid, då konungamakten i det öfriga Europa var
en skugga. Den normandiska eröfringen blef på intet
sätt så tillintetgörande för de besegrade som den
angelsaxiska varit. Saxarna tyranniserades visserligen
i början af de hårde normandiske baronerna och äfven
af den nya konungamakten, men efter icke så lång
tid sammansmälte nykomlingarnas ättlingar med den
inhemska befolkningen till en engelsk nationalitet,
och franska språket, ehuru ett par århundraden E:s
officiella och kulturspråk, lyckades visserligen
påverka, men aldrig uttränga det angelsaxiska, utan
måste till sist själf ge vika, dock kvarlämnande
spår efter sig (jfr Engelska språket). - Vilhelm
öfverförde till E. kontinentens länsväsen i dess i
Normandie egendomligt utpräglade form. Han undvek
emellertid en af länsväsendets största faror -
statsupplösningen - därigenom, att han tvang E:s alla
länsinnehafvare, vare sig de hade land direkt af
honom eller af hans vasaller, att aflägga trohetsed
till konungen. Med länsväsendet följde den för senare
engelsk rättsåskådning betydelsefulla uppfattningen,
att konungen på visst sätt i sista hand vore egaren
till all landets jord och att all jord därför måste
innehafvas "från honom", med hans samtycke. Hypotesen
om att Vilhelm skulle vid eröfringen ha till kronan
indragit all jord är numera öfvergifven, men visst är,
att han - under föregifvande af att han sedan Edvard
Bekännarens död varit landets laglige konung - företog
omfattande konfiskeringar från dem, som stridt emot
honom, och på så sätt fick tillfälle att med stora
förläningar belöna sina normandiske medhjälpare vid
eröfringsarbetet. Den förvärldsligade engelska kyrkan
organiserades af ärkebiskop Lanfranc (1070-89) efter
de nya reformgrundsatser, som främst representerades
af hans samtida, påfven Gregorius VII. Med hård hand
höll Vilhelm sina baroner i tygeln, och de farligaste
uppror han hade att bekämpa (t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
