Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialekt och på prosa. Den förnämste af denna tids
författare och grundläggaren af den engelska prosan
var konung Alfred själf (849-901), rikets räddare
från vikingarnas öfvervåld, som öfversatte Orosius’
världshistoria, Bedas kyrkohistoria, Boethius’
"Om filosofiens tröst" m. fl. Han fann äfven
efterföljare: AEthelwold, biskop af Winchester,
lät sammanskrifva de s. k. Blickling homilies (971),
och benediktinmunken AElfric (d. omkr. 1006)
öfversatte delar af gamla testamentet (äldsta engelska
bibelöfversättningen) och författade predikningar
på för sin tid utmärkt engelska. Till den äldsta
engelska prosan hör äfven The english chronicle,
ett stort samlingsverk (omfattande tiden 60 f. Kr.-
1154), som uppstått ur flera äldre munk-annaler och
sannolikt samarbetats under konung Alfreds regering,
troligen under dennes medverkan, samt fortsattes
ända fram till konung Stefans död (1154).
II. Från den normandiska eröfringen 1066 till 1500.
1066 eröfrades England af normanderna. De tre följande
århundradena voro fyllda af strider mellan dem och
angelsaxarna. Därför dröjde det länge, innan de båda
språken - franska och angelsaxiska - blandades med
hvarandra, hvilket började först under Johan utan land
(1199-1216). 1258 följde Henrik III:s proklamation
på de två språken, som vittnar om, att engelskan
åter började erhålla ett visst anseende. Emellertid
var franskan officiellt språk ända fram till Rikard
III:s tid (1483-85).
1) Vi kunna inom denna period urskilja flera
underafdelningar. Den första är öfvergångstiden fram
till proklamationen på de två språken (1258). Under
denna tid är litteraturen obetydlig på grund af
stridigheterna mellan de olika folkelementen, och
den är splittrad på tre språk: latin, franska och
engelska. Hela detta skede är emellertid af stor
betydelse, ty det förbereder den rika blomstring,
som sedan följde. Mest betydande är den latinska
litteraturen. Det var här som ärkebiskopen Anselm
af Canterbury (1033-1109) skref sina epokgörande
teologiska arbeten; Alexander Neckham var sin
tids störste polyhistor, John of Salisbury en af
medeltidens lärdaste män; Galfred af Monmouth
(d. 1154) afslutade 1147 sin "Historia regum
Britanniae", hvilken gjorde Artursagorna populära
på båda sidor om Kanalen och därigenom inledde
de bretonska kärleksromanernas välde. Josephs af
Exeter poetiska behandling af Trojasagan vittnade
om, huru högt man redan nått i latinets form
eller användning. Hela denna latinska litteratur,
den förnämsta i något land före den italienska
renässansen, nådde sin höjdpunkt under Henrik II
(1154-89). - Å andra sidan bevarade de normandiske
baronerna alltjämt kärleken till hemlandets franska
litteratur, och vid deras hof uppstod en rik fransk
litteratur på den nya dialekten, som talades i
England, anglonormandiska språket (se d. o.). Det
äldsta bevarade manuskriptet af Rolandssången
föreligger på denna dialekt, och det var i England,
som Robert Wace skref sin Brutusroman och Marie de
France sina lais och fabler o. s. v., dikter, som
tillhöra den fornfranska litteraturens intressantaste
produkter. Den angelsaxiska litteraturen hade redan
varit i nedgående före normandernas inträngande. Det
är klart, att den skulle sjunka ännu mera under
främlingsherraväldet. Det var hufvudsakligen för kyrkliga
ändamål, som landets gamla språk användes. Helt
upphörde emellertid aldrig litteraturen på det. Den
gammalengelska krönikan fördes fram till 1154. Det
finnes predikningar från 1120. Det s. k. Poema
morale, en botpredikan på vers, skrefs omkr. 1170
och bildade en hel skola. I början af 1200-talet
försiggick ett uppsving, som redan förebådade, att
den angelsaxiska litteraturen skulle segra öfver
den främmande. Då skref prästen Layamon sin
Brutusroman, den första Arturromanen på engelskt
språk, hvilken i poetisk kraft står närmare det
gammalengelska eposet än någon annan medeltida
engelsk dikt. Från samma tid stamma äfven Ormulum
(se d. o.), en serie versifierade predikningar,
skrifven af munken Orm, samt The ancren riwle
(Anakoreternas regel, 1220), utgörande ett rättesnöre
för unga nunnors klosterlif. Småningom gjorde sig
den franska litteraturens inflytande gällande på
denna angelsaxiska litteratur. Detta framträder icke
minst på det metriska området, i det att stafrimmet
förlorar sin betydelse och ersattes med slutrimmet;
tendensen går mot accentuerad och staf-velseräknande
vers.
2) Från midten af 1200-talet (1258) till midten
af 1300-talet (slaget vid Crécy 1346) kunna vi
räkna en andra underafdelning i denna period,
den s. k. normandiska. Det uppstår nämligen då
åter en ny episk litteratur i England, men ämnena
i denna äro icke nationella, utan lånade från den
franska epiken, hvilken nu förelåg färdig och
nästan utblommad. Nu bearbetades dessa franska
ämnen på engelska. Alla de olika arterna af franskt
epos äro här företrädda: Roland, Sir Otinel och
Beves of Hamton tillhöra Karlamagnus-sagan; den
antika sagokretsen representeras af Life of
Alexander och Siege of Troy, den keltiska af Sir
Tristrem, Arthour and Merlin m. fl. Dessutom finnes
en öfv. af Floriz and Blanchefleur, fabliåer som
Dame Sirith, lais som Lais de Fresne och den
förtjusande Sir Orfeo, i hvilken redan den fevärld,
som sedan skulle tjusa i renässansens diktning, står
färdig. Legendlitteraturen var synnerligen rik, och
prosanovellen började att uppkomma (t. ex. De sju
vise mästarna). Två egendomliga episka dikter,
som äfven utvisa inflytande från den irländska
diktningen, höra hit: King Horn och Havelok the dane.
Äfven finnas hjältedikter, som delvis äro fritt
uppfunna, om ock skrifna i anslutning till de franska
mönstren, t. ex. Richard Coeur de lion och Guy
of Warwick. Dessa engelska riddarromaner uppnå
emellertid ännu icke sina franska förebilder.
Tidens märkligaste historiska arbete är Roberts af
Gloucester stora rimkrönika från Brutus till Edvard
I (omkr. 1300). Äfven lyriken, både den världsliga
och den andliga, är synnerligen rikt utvecklad.
Tidens förnämsta lyriker är Laurence Minot,
som lefde i början af Edvard III:s regering. Han
har skrifvit sånger af politiskt och patriotiskt
innehåll, i det han besjungit Edvards infall i
Frankrike, segern vid Halidon hill, sjöslaget
vid Sluys och Svarte prinsens seger vid Crécy.
3) Konung Edvards segrar öfver fransmännen
gåfvo nationalkänslan ett starkt uppsving,
och anglonormandiskan fick nu vika (i
rättskipningen 1362), så att från midten af
1300-talet är England icke längre ett tvåspråkigt
land. Den fosterländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
