Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Tambaskälfver - Einbeck l. Eimbeck - Eindride Erlendssön - Eindride unge - Einem, Karl von - Einfuhrschein - Einhard - Einhart - Einherjar - Einhornsgrottan - Einjährig-freiwilliger - Einschreiben - Einsiedel, Detlev von - Einsiedeln l. Maria-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son Magnus den gode (1035), hvilken då vistades i
Ryssland. Under dennes regering åtnjöt E. stort
anseende och kallades ofta till rådgifvare; men
till efterföljaren, Harald Hårdråde, kom han i ett
mindre godt förhållande, hufvudsakligen därför att
hans exempel förmådde norrmännen att vägra Harald
understöd till ett härnadståg mot Jylland. Slutligen
kom en förlikning till stånd, och konungen inbjöd
E. till gästning i Trondhjems kungsgård. Dit anländ,
öfverfölls han af konungens väpnade män och dräptes
jämte sin son Eindride, omkr. 1053. Deras lik jordades
i Olofskyrkan i Trondhjem, invid Magnus den godes
grafställe.
Y. N.
Einbeck [a’jn-] l. Eimbeck, kretsstad i
preussiska reg.-omr. Hildesheim (Hannover),
vid Ilme, icke långt från dess utlopp i
Leine. 8,709 inv. (1905). Järn-, textil-
och annan industri. Under medeltiden var
Einbeckölet vida berömdt. Jfr Bockbier.
(J. F. N.)
Eindride Erlendssön, norskt riksråd. Se Erlend Filippussön.
Eindride unge, norsk lendermand i 12:e årh.,
tjänade länge bland väringarna i Konstantinopel och
gaf genom sina berättelser vid sin hemkomst (1150)
anledning till att Orkneyjarlen Ragnvald Kolsson,
Erling Ormsson på Stödle och flera andra norska
stormän företogo ett korståg 1152. E. skilde sig
under färden från sällskapet och begaf sig till
Konstantinopel, där han stannade någon tid. Efter
hemkomsten därifrån (omkr. 1156) slöt han sig till
konung Östen, sedermera till Håkan Herdebred och
var efter dennes fall i slaget vid Säkken (1162),
där E. deltog, med om att taga Sigurd Markusfostre
till konung. Några dagar efter slaget på Re (1163)
fälldes E. af Erling Ormssons (Skakkes) män.
O. A. Ö.
Einem [a’jnem], Karl von, preussisk krigsminister,
f. 1 jan. 1853, inträdde i aug. 1870 i preussiska hären
vid fransk-tyska krigets utbrott, blef officer under
kriget, kallades 1881 till tjänstgöring vid stora
generalstaben, var 1895–98 chef för 7:e armékårens
generalstab och nådde 1897 öfverstes grad. 1898 blef
E. afdelningschef i preussiska krigsministeriet,
1900 direktör för dess "allmänna krigsdepartement"
och befordrades s. å. till generalmajor och 1903
till generallöjtnant. E. hade vid militärbudgetens
behandling i riksdagen 1902–03 visat sig vara en
slagfärdig försvarare af regeringens anslagskraf, och
däraf föranleddes hans utnämning till krigsminister
14 aug. 1903 efter v. Gossler, hvilken han sedan maj
s. å. företrädt. I riksdagen har E. tillvunnit sig
personliga sympatier och är gärna hörd som talare.
V. S–g.
Einfuhrschein [ajnforsʃa’jn], ty., importbevis. Se Dråback, sp. 924.
Einhard (Einhart, Eginhard), frankisk häfdatecknare,
f. omkr. 770, d. 840. E. tillhörde en förnäm frankisk
ätt och fick en lärd uppfostran i det berömda klostret
Fulda, hvars abbot Baugolf (779–802) sände honom till
Karl den stores hof. Fastän af ett oansenligt yttre
vann E. genom sina kunskaper, sin duglighet och sin
älskvärdhet kejsarens förtroende och användes af honom
i flera statsvärf. Han fick sålunda sig anförtrodd
uppsikten öfver de offentliga byggnaderna i riket och
sändes 806 på en viktig beskickning till Rom. Äfven
hos kejsar Ludvig den fromme stod han högt i gunst
och anställdes 817 såsom rådgifvare hos hans son
Lothar. Efter att ha sett alla sina försök att
upprätthålla enigheten mellan Ludvig och dennes söner
misslyckas, drog sig E. 830 tillbaka från politiken
och lefde på sina gods i Odenwald. Han grundade i
Mühlheim vid Main ett kloster, som fick namnet
Seligenstadt, sedan E. ditfört relikerna efter
martyrerna Marcellinus och Petrus. E:s maka Imma
(Emma) var syster till biskop Bernhard af Worms,
men på grund af en namnförväxling uppstod redan
tidigt – den kan följas tillbaka till 12:e årh. –
den bekanta sägnen om E. och Karl den stores dotter
Imma, som poetiskt behandlats af bl. a. De la Motte
Fouqué och Baggesen. E:s litterära kvarlåtenskap
utgöres af en samling bref (utg. af Jaffé 1867 i
"Bibliotheca rerum germanicarum", IV),
Translatio et miracula SS. Marcellini et Petri (utg. i "Monumenta Germaniæ historica. Scriptores", tom. XV) samt
framför allt den efter Suetonius’ mönster på ett
för sin tid utmärkt latin skrifna lefnadsteckningen
öfver Karl den store,
Vita Caroli magni (utg. af Waitz, 4:e uppl. 1880).
Denna biografis förnämsta källa är de frankiska riksannalerna 741–829,
"Annales regni Francorum qui dicuntur Annales Laurissenses majores et Einhardi" (utg. af Kurze 1895),
hvilka med orätt tillskrifvits E. Den eger ett
betydande litterärt värde, men dess betydelse såsom
historisk källskrift har blifvit öfverskattad. Litt.:
Wattenbach, "Deutschlands geschichtsquellen im mittelalter" (I, 6:e uppl., 1893, sid. 178 ff.),
Kurze, "Einhard" (1899).
E. W. (T. H–r.)
Einhart. Se Einhard.
Einherjar (isl. einherjar), nord. myt., de hjältar,
som falla i strid; dem upptager Oden som sina
söner i Valhall och Vingolf, men äfven Freja säges
få halfva antalet fallna. Valkyrior bära dem mjöd,
galten Särimner kokas hvar dag och är hel om aftonen;
af hans fläsk näras de. Hvar dag härkläda de sig,
kämpa och fälla hvarandra, det är deras lek; då det
lider till mattid, rida de hem och sätta sig till
dryckeslaget. Vid ragnarök följa de asarna i striden
på slätten Vigrid och förgås med dem. Dessa uppgifter
äro ur Snorres Edda. Namnet betyder "enastående
kämpe" och brukas en gång i den poetiska Eddan i
sing. om Tor.
B–e.
Einhornsgrottan [a’jnhårns-], bengrotta vid Scharzfeld
på södra sidan af Harz, s. om Klausthal (Hannover).
Se Ben-grottor.
Einjährig-freiwilliger [a’jnjärich fra’jv-], ty. Se Enårsfrivillig.
Einschreiben [a’jnsʃrajben], ty. (eg. inskrifva),
postv., införa i journal, registrera. Einschreiben
lassen, rekommendera (om bref; ty. rekommandieren
nyttjas i denna bemärkelse endast inom schweiziskt
postområde). Jfr Bref, sp. 69.
Einsiedel [a’jnsidel], Detlev von,
grefve, sachsisk statsman, f. 1773, d. 1861,
var 1813–30 statssekreterare för inrikes- och
utrikesärendena. Hans reaktionära politik framkallade
i sept. 1830 oroligheter i Dresden, hvilka ledde till
hans nödtvungna afgång s. å.
Einsiedeln [a’jnsideln] l. Maria-E.
(lat. Monasterium eremitarum), köping i
schweiziska kantonen Schwyz, 900 m. ö. h. 4,077 inv.
(1900; blott 83 protestanter). E. är företrädesvis
bekant för det omkr. midten af 800-talet därstädes anlagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
