Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böhmen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständerna och afsände till kejsaren en skrifvelse,
med begäran att majestätsbrefvet skulle hållas vid
makt. Ett skarpt svar kom från Wien. Protestanterna
funno, att faran ej kunde afvärjas annat än
med vapen, och så inträffade (23 maj 1618)
revolutionen i Prag, då de kejserlige ståthållarna
Martinitz och Slavata misshandlades och gnistan till
trettioåriga kriget tändes. Dagen därefter tillsattes
en provisorisk regering af trettio personer, och
grefve Henrik Mathias von Thurn utnämndes till härens
befälhafvare. Kejsaren var böjd för eftergift, men
Ferdinand, hvilken 1617 erkänts som hans efterträdare
i B., rådde till att undertrycka resningen med
våld. Till en början hade bömarna framgång; de
förklarade Ferdinand, "såsom trosfrihetens arffiende
samt Spaniens och jesuiternas slaf", afsatt och
valde därefter (27 aug. 1619) kurfursten af Pfalz,
Fredrik V, till sin konung. Men slaget på Hvita berget
vid Prag (8 nov. 1620) gjorde ett hastigt slut på
"vinterkonungens" välde, och därmed var äfven den
religiösa och nationella frihetens öde i B. besegladt.
Efter slaget på Hvita berget vidtog i B. en hänsynslös
"motreformation" under Ferdinand II (1620-37), hvilken
med fruktansvärd stränghet undertryckte landets
religiösa frihet och äfven förstod att kväfva hvarje
ansats till nationell frihetsrörelse. B. förvandlades
till en katolsk provins inom den habsburgska
monarkien. Dess forna författning ersattes 1627 af en
"förnyad landsordning", som bekräftade arfsrätten,
förbehöll konungen all lagstiftningsrätt och medgaf
ständerna endast en viss skattebevillningsrätt. Under
trettioåriga kriget utsögs landet såväl af katolska
som af protestantiska härar, massor af protestanter
drefvos i landsflykt, och folkmängden sjönk till
föga mer än 1/4 af den vid krigets utbrott där
bofasta. Omfattande godskonfiskationer formligen
omhvälfde egendomsförhållandena i det olyckliga
landet; äfven det tjechiska språket sökte de
maktegande utrota. Jesuiternas makt växte, och
en nyinflyttad tyskfödd adel tillvann sig stort
inflytande. Under följande tid ända framemot 1848
års händelser delade B. öde med den habsburgska
monarkiens öfriga länder och låg tämligen öppet för
den tyska kulturens framträngande. 1741-42, under
österrikiska arfföljdskriget, härskade kurfurst
Karl Albert af Bajern där som bömisk konung,
men i dec. 1742 återställdes det österrikiska
herraväldet. Maria Teresias (1740-80) och Josef II:s
(1780-90) reformer kommo äfven B. till godo och
förberedde landets uppvaknande till nytt nationellt
och politiskt lif; af de napoleonska krigens stormar
blef B. jämförelsevis oberördt.
Revolutionsåret 1848 kännetecknades äfven i B. af en
mot ökad politisk frihet syftande stark folkrörelse;
frihetskrafvet förbands där jämväl med yrkande
på tillgodoseende af tjechernas rätt gentemot
tyskarna. Strax efter underrättelsen om det franska
konungadömets fall beslöts, på ett talrikt besökt
tjechiskt folkmöte i Prag (11 mars), en adress till
kejsaren, med begäran om politisk och nationell frihet
(bl. a. Schlesiens och Mährens införlifvande med B.,
ett för de tre länderna gemensamt parlament samt
det tjechiska språkets likaberättigande med det
tyska i skolor och ämbetsverk). Samtidigt utbröto
marsoroligheterna i Wien, hvadan den kejserliga
styrelsen måste bekväma sig till eftergifter. En
kejserlig
skrifvelse (af 18 april) medgaf för B. fullkomlig
likställighet mellan tjecher och tyskar, särskild
centralmyndighet och upphäfvande af godsegarnas
domsrätt m. m. Till motvikt mot tyskarna, som
i germansk entusiasm sökte skyddet för friheten
i anslutning till Frankfurt-parlamentet och B:s
fortsatta förening med Tyskland, sammanträdde i Prag
(i juni 1848) en kongress af slaver (representanter
för tjecher, slovaker, polacker, rutener, kroater,
ryssar m. fl.). Blodiga gatustrider i Prag (12-17
juni) mellan befolkningen och den tyska militären
under furst Windisch-Grätz’ befäl medförde omedelbart
kongressens sprängning och den revolutionära
rörelsens undertryckande. Nationalitets-striden
fortfor emellertid: på den första konstituerande
österrikiska riksdagen (1848) stodo de tjechiska
ombuden, som fyllde högern, på regeringens sida, medan
tyskarna utgjorde den oppositionella vänstern; i hopp
om erkänsla af regeringen, understödde tjecherna
denna äfven i striden mot magyarerna. Men deras
inflytande upphörde med upplösningen af riksdagen
i Kremsier och utfärdandet af den oktrojerade
författningen. Endast på det sociala området och i
pressen kunde de tjechiska sträfvandena gifva sig
luft. Men sedan genom det olyckliga kriget 1859 den
österrikiska styrelsens absolutism blifvit knäckt och
B. genom februari-författningen af 1861 återfått sin
landtdag, lyckades tjecherna vinna ett öfvervägande
inflytande på denna och genomdrifva sina ledares
val till riksrådet. I dettas representantkammare
slöto de sig till polackerna och motarbetade som
"autonomister" och "federalister" ministären
Schmerlings helstatsplaner, hvarjämte deras
sträfvan gick i en alltmer utpräglad panslavistisk
riktning. Deras ledande män, Palacky, Rieger m. fl.,
sökte förgäfves skapa en slavisk majoritet i riksrådet
och lämnade efter denna plans misslyckande riksrådet
under förklaring att 1861 års författning kränkte B:s
historiska rätt och att valordningen tillbakasatte
den tjechiska nationalitetens berättigade kraf. Denna
förklaring skaffade dem namnet "deklaranter", och
deras obstruktion, den s. k. "abstinenstaktiken",
fortsattes under 15 år, hvarunder de tyske bömarna
trots tjechernas invändningar bragte till stånd valen
till riksrådet. Beusts decemberförfattning af 1867
tillfredsställde ej heller tjechernas önskningar,
utan de nationella demonstrationerna fortsattes,
ofta i rätt bullersamma former, så att till sist den
kraftfulle ståthållaren öfver B., fältmarskalklöjtnant
von Koller, för öfver ett halft år (1868-69) nödgades
försätta Prag med förstäder i belägringstillstånd. Vid
tiden för det fransk-tyska kriget minskades i Wien
förtyskningsifvern, och kejsaren var nära att bevilja
B. fullkomligt själfständig förvaltning, men förmåddes
i sista ögonblicket af monarkiens tyskar och ungrare
att vägra sin bekräftelse på de af landtdagen antagna
bömiska "fundamentalartiklarna" (okt. 1871). Den
författningstrogna ministären Auersperg aflöste nu
den federalistiskt sinnade ministären Hohenwart;
Kollers kraftfulla förvaltning och införande af
direkta riksrådsval (1873) förlamade yttringarna
af tjechernas opposition. Dessutom uppstod en
splittring mellan tjecherna själfva, i det en del
af dem (gammaltjecherna) trädde i nära förbindelse
med de feodale och klerikale samt undandrogo sig att
skicka ombud vare sig till landtdagen eller riksrådet,
då däremot en annan del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
