Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1493-1494 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandväsende ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För släckning af eldsvåda å fartyg eller inom
hamnars områden begagnas allmänt i kuststäderna
sjöångsprutor.

De nyaste uppfinningarna på brandsprutornas område
gå ut på att såsom drifkraft använda dels kolsyra,
dels bensin- eller elektromotorer. På 1890-talet
började man särskildt i Österrikes och Tysklands
större städer införa s. k. kolsyregassprutor,
hvilka nu på kontinenten allmänt äro i bruk och afse
att möjliggöra för brandkåren ett ögonblickligt
angrepp på eldhärden. Kolsyresprutan utgöres af
ett fordon, på hvilket, utom vanlig brandredskap,
äfven medföres ett vattenförråd (omkr. 500 liter),
hvilket frampressas genom kolsyretryck. Till Sverige
levererades för Malmö stads brandväsende den första
sprutan af detta slag år 1901 från firman Hampe &
C:o i Hamburg. Numera fabriceras
dessa sprutor äfven i Sverige, särskildt å Billmans
fabrik i Stockholm. – Äfven motorbrandsprutor
ha alltmera börjat komma till användning. År
1888 konstruerade Heinrich Kurtz i Stuttgart en
bensinmotorspruta, som med en s. k. Daimler-motor
såsom drifkraft inom 3 minuter kunde vara i
verksamhet. Elektromotorsprutor hafva sedermera
uppfunnits af olika typer.

Fig. 22. Underjordiska brandposter.

Fig. 23. Överjordiska brandposter.

Fig. 24. Brandposthufvud: enkelt, dubbelt med afstängning och dubbelt utan afstängning.

Fig. 25. Sugslang och sugkorg.

Fig. 26. Sugsil.

Fig. 27. Flytare af kork.

Slangen för eldsläckningsredskap såväl som sättet
för slangarnas hopfästande har, alltsedan van der
Heyden i Amsterdam under slutet af 1600-talet gjorde
den första uppfinningen på detta område, undergått
väsentliga förbättringar. Från hopnitade läderslangar
öfvergick man till tygslangar, därefter till enkel-
eller dubbelväfd slang af hampa e. d., som numera
försetts med gummiinlägg för att ernå en större
täthet. Tryckslangen, som förut användes endast från
sprutan fram till eldhärden, tjänstgör nu äfven som
själfständigt brandredskap, sedan vattenledningarna
apterats för eldsläckning. Slangen kopplas då direkt
på brandposthufvudet. Sugslangen, hvilken gör det
möjligt för sprutan att uppsuga vattnet och därefter
frampressa detsamma genom tryckslangen, är försedd
med metallinlägg, kopparspiraler e. d., eller ock
består den uteslutande af metallspiral. När sugslangen
användes från kanaler eller vattensamlingar, förses
den med sugsil och s. k. flytare.

Fig. 28. Liksidiga slangkopplingar.

Slangkopplingar förekomma af
många olika konstruktioner. De äldre kopplingarna
skrufvades tillsammans och voro försedda med en
tätningsskifva af läder. I Heidelberg uppfanns
en koppling med konustätning, som tyckes hafva
varit en stor förbättring. Sedermera öfvergaf man
emellertid skrufkopplingarna, hvars gängor alltid
voro ömtåliga för stötar, på samma gång som detta
kopplingssystem var tidsödande att använda. Den
nyare tidens kopplingar voro först s. k. oliksidiga,
då den ena kopplingshalfvan skjutes in i den andra, men sedermera
har man konstruerat flera slags s. k. liksidiga
kopplingar, hvilka hafva stora fördelar framför hvarje
annat slangkopplingssystem. Grenrör, dels med, dels
utan afstängningskranar, användas för att man från
en slangledning må kunna öfvergå till tvenne eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>