Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 855-856 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bodde [både], Wilhelm - Bodde [både], Wilhelm - Bodagen - Bordduken. Se Karlshamn - Bodel [bådä'll], Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bode [både], Wilhelm, tysk konstforskare, f. 1845
i Calvörde i Altmark, uppfostrades i Harzburg,
studerade i Braunschweig, egnade sig först åt
rättsvetenskapen och stod just i begrepp att beträda
den juridiska ämbetsmannabanan, då han under en
vistelse i Italien 1871 kände en inre kallelse vakna

till lif, plötsligt bytte om lefnadsmål och kastade
sig på konsthistoriska studier, som han kompletterade
genom grundliga museibesök flerstädes i norra Europa,
bl. a. i Petersburg och Stockholm. Han anställdes
1872 som assistent vid skulpturafdelningen i
Berlins museum, blef 1883 direktör för samlingen af
bildhuggararbeten, tillhörande den kristna tiden,
och tillika andre direktör vid tafvelgalleriet,
fick 1889 titeln geheime-regeringsråd och
befordrades 1890 till chef för tafvelsamlingen,
med hvilket chefskap följde posten som ledamot af
konstakademiens senat. Det lyckades den entusiastiske
och energiske unge museimannen, som i Berlin-museets
riktande med förstklassiga konstverk och de
resp. afdelningarnas systematiska komplettering med
rätta såg en betydelsefull nationell kulturuppgift,
att å ena sidan under oupphörliga resor uppspåra
och hålla ögonen på konstsaker af rang, hvilkas
förvärfvande syntes honom önskvärdt, och att å
den andra för sina planers förverkligande intressera
inflytelserika och förmögna personer, bl. a. dåvarande
kronprins, sedermera kejsar Fredrik med gemål. Hans
sträfvanden fingo ett lyckligt slutresultat i det
på hans initiativ byggda, 1904 invigda, storartade
Kaiser-Friedrich-museum, i hvilket de i Altes museum
dittills förvarade och nu genom nya förvärf ökade
samlingarna fingo en modernare, inom hvarje afdelning
i grupper samlad uppställning eller upphängning,
ofta med en till de resp. konstverksgrupperna sig
anslutande, tidstrogen inredning. Berlins museum
har under de trettio år B. där varit den drifvande,
om än icke alltid skönjbara kraften, dels sett
sitt tafvelgalleri befrias från medelmåttiga eller
underhaltiga målningar, som förr fyllde väggarna,
och i stället riktadt med utsökta, ofta världsberömda
verk, dels sett skulptursamlingen utvecklas till en
betydenhet, som, framför allt på renässansens område,
gör den jämförlig med Bargello i Florens och South
Kensington museum i London. Den ledande grundtanken
för hans sofring af samlingarna, åtminstone under
de två senaste decennierna, har varit, att ett
konstmuseum skall ha en öfvervägande estetisk prägel
och ej vara ett antikvariskt magasin. Tilläggas bör,
att B. ådagalagt ett af sitt fördjupande i gammal
konst oberördt, mycket varmt intresse för den moderna
konstens fria utveckling, fiende som han är till det
maniererade och akademiskt stagnerande. Men hur stor
B:s insats som museiorganisatör och museireformator
än varit, är väl hans lifsgärning som konstforskare af
än större och framför allt allmännare betydelse. Hans
oerhörda materialrikedom, samlad under

oupphörliga resor, som utsträckts äfven till Amerika,
hans kritiska skärpa och behärskande af den för handen
varande uppgiften förläna ett enastående värde åt
hans forskningar, som hufvudsakligen rört sig kring
dels den italienska bildhuggarkonstens historia
under renässansen, dels det nederländska, särskildt
holländska, måleriet under 1600-talet. Hans i förening
med J. Meyer utarbetade katalog öfver Berlin-museets
tafvelgalleri (1878, nya uppl.) var den första fullt
vetenskapligt affattade målningsbeskrifning, som sett
dagen, och har tagits till förebild för de flesta
andra museers kritiska förteckningar. Ehuru mycket
mångsidig – han har bl. a. med hänförelse egnat sig
åt studiet af gammal-österländska textila arbeten
– torde hans verksamhet vara mest epokgörande inom
den holländska konstforskningen. Med ett ofantligt
material samladt och klassificeradt i sitt hufvud,
satte han sig ned och skref arbeten, som kastade
ett helt nytt ljus öfver flera af Hollands ypperste
konstnärer. Hans banbrytande verk om Rembrandt,
Frans Hals och deras skolor, liksom om det holländska
landskapsmåleriets uppkomst och utveckling, voro
fyllda af nya, förut ej anade uppslag, och så stor
var den rent divinatoriska förmåga, hvarmed han
blickade in i den holländska konstens storhetstid,
att många af hans djärfvaste kombinationer och
skarpsinnigaste hypoteser senare, genom holländarnas
arkivforskningar, vunno en lysande bekräftelse. Bland
B:s märkligaste afhandlingar, offentliggjorda dels
i bokform, dels i den af honom och andra grundade
"Jahrbuch der preussischen kunstsammlungen", i "Pan"
eller i "Die graphischen künste", märkas:
Studien zur geschichte der holländischen malerei (1883),
Italienische porträtskulpturen des XV.jahrhunderts (s. å.),
Geschichte der deutschen plastik (1885),
Studien aus den kleineren deutschen galerien (1885–96),
Italienische bildhauer der renaissance (1887),
Denkmäler der toskanischen skulptur (1892),
Altpersische teppiche (s. å.) och
Künstler im kunsthandwerk (1897),
hvartill komma hans förträffliga bearbetning af
Burckhardts klassiska "Cicerone" och det stora, 1897
påbörjade, snart fullbordade, i Paris (tillsammans
med C. Hofstede de Groot) utgifna praktverket öfver
Rembrandts alla kända målningar – ett monument,
icke blott öfver den store mästare, till hvars rätta
förstående B. så kraftigt och hängifvet bidragit,
utan – just därigenom – äfven öfver honom själf. –
År 1900 kallades B. till ledamot af Vetenskaps- och
vitterhetssamhället i Göteborg och 1904 till
hedersledamot af konstakademien i Stockholm.

^{O. G–g.}

Bode [både], Wilhelm, tysk skriftställare, f. 1862,
filos. doktor, bosatt i Weimar, har författat ett
stort antal skrifter i alkoholfrågan, hvaribland
Wirtshausreform in England, Norwegen und Schweden (1898) och
Das gothenburger system (1901),
samt populära arbeten om Goethe, bl. a.
Goethes lebenskunst (1900; 3:e uppl. 1902;
"Goethe såsom människa", 1902).

Bodega (sp.), vinutskänkningsställe, värdshus; för
vinets lagring afsedd magasinsbyggnad (jfr Xeres).

Bodekull. Se Karlshamn.

Bodel [bådä’ll], Jehan, fransk skald, bördig från
Arras, där han dog 1210. Om hans lefnad vet man just
icke annat, än att han omkr. 1202 smittades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>