Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsinstrument - Blåsippa, bot. Se Anemone - Blåskatarr - Blåskjorta. Se Beckbyxa - Blåskägg - Blåskörhet - Blåsljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fagott. Bleck- eller mässingsinstrument kallas de af
metall arbetade, såsom horn, trumpet, kornett, basun,
tuba o. s. v.
Blåsippa, bot. Se Anemone.
Blåskatarr, patol., en benämning, som vanligen
brukas för att beteckna en kronisk inflammation i
urinblåsans slemhinna; dock talar man äfven om akut
blåskatarr. I själfva verket är gränsen mellan dessa
bägge sjukdomar svår att uppdraga, och de öfvergå
ofta i hvarandra. Ingendera uppkommer gärna spontant,
utan merendels antingen till följd af yttre våld,
hvarigenom en direkt inverkan gjorts på blåsan,
eller därigenom att främmande kroppar (blåsstenar
och andra) inkommit i nämnda blåsa, eller ock utgör
inflammationen af blåsans slemhinna en fortsättning
af sjukliga förändringar i närliggande organ. Spanska
flugor framkalla ej sällan akut blåsinflammation. Den
akuta formen, som t. o. m. kan vara lifsfarlig,
utmärker sig genom ömhet i blåstrakten, smärtor,
frossbrytningar, feber samt oupphörliga retningar att
låta urinen, hvilken är blandad med slem och var. Den
kroniska katarren, hvilken ofta härrör från den akuta,
visar samma symtom, men i mindre svår form; urinen
blir alkalisk i stället för sur, som den bör vara,
och äfven illaluktande (ammoniakalisk). På senare
tider har man velat finna orsaken till denna urinens
förändrade beskaffenhet i införandet af mikroskopiska
jäsnings- eller putrida ämnen, bakterier, hvilka
antingen själfva kunna invandra från närliggande sjuka
delar (urinröret) eller införas med instrument, som ej
blifvit desinfekterade. Äfven den kroniska katarren
kan, om den får ohejdadt fortgå, slutligen blifva
farlig för lifvet, allra helst om den från början är
eller senare blir komplicerad med andra lidanden. Den
är dock i sig själf fullt tillräcklig att undergräfva
patienternas allmänna hälsotillstånd. Behandlingen
har att i främsta rummet aflägsna orsakerna, då sådant
kan ske, undanskaffa blåsstenar, bota förträngningar
(strikturer), oskadliggöra förstoringar af blåskörteln
o. s. v. Af rent kurativa medel äro varma bad,
brunnskurer (Karlsbad, Vichy, Contrexéville och
många andra), balsamiska medel, såsom salol o. d.,
de bästa. Ännu verksammare torde en förståndigt
anordnad lokal behandling vara:
blåssköljningar med lindrigt sammandragande medel eller
desinfekterande sådana, t. ex. lapis-, salicylsyre-
och borsyrelösningar. Dessa hafva äfven visat sig
verksamma vid den akuta katarren, hvilken därjämte
fordrar hvila. Rsr. (I. Å.)
Blåskjorta. Se Beckbyxa.
Blåskägg, Riddar B., en äfventyrshjälte, särskildt
bekant genom Perraults saga "La Barbe-bleue". I
denna är han en med stort blått skägg försedd rik
borgherre, som dödar sex hustrur efter hvarandra,
sedan han satt deras lydnad på prof genom att
förbjuda dem tillträde till ett af rummen i sitt
hus. Nyfikenheten vållar deras fördärf. Den sjunde
hustrun räddas af sina bröder, hvilka dräpa riddaren
och bemäktiga sig hans omätliga skatter. Ämnet
har blifvit dramatiskt behandladt af L. Tieck (i
"Phantasus") och dramatiskt musikaliskt af Grétry
(i operan "Raoul") och Offenbach (i operetten
"Riddar Blåskägg"). – Om sagans ursprung m. m. se
P. O. Bäckström, "Svenska folkböcker", 2:a bd, s. 68.
Blåskörhet, metall., den egenskapen hos järn och
stål att vid en temperatur af 300° à 400° vara skört
för all slags bearbetning. Om järnet bearbetas
i rödvärme och genom oförsiktighet tillåtes
afsvalna till denna temperatur (blåvärme),
uppkomma, om bearbetningen detta oaktadt
fortsättes, sprickor i järnet, hvilka sedermera
kunna gifva anledning till att den färdiga pjäsen
brister. Vid blåvärme är järnets såväl sträck- som
böjningshållfasthet afsevärdt förminskad, hvarjämte
dess proportionalitetsgräns ligger mycket nära
brottgränsen. G. D.)
Blåsljud. Härmed menas ett susande, brusande eller
svagt hvisslande ljud, hvilket vid s. k. auskultation
med eller utan stetoskop under vissa förhållanden
kan iakttagas öfver hjärtat, den stora pulsådern
och en del af människokroppens större puls- pch
blodådror. Uppkomsten af dessa blåsljud anses i
allmänhet beroende af de hvirfvelströmmar, som uppstå
vid blodströmmens passage genom ett i förhållande till
den närmaste omgifningen vidgadt eller förträngdt
ställe af blodbanan. – Blåsljuden öfver hjärtat
plägar man indela i organiska och oorganiska. De
förra, de organiska, äro framkallade af en verklig
organisk, vanligen af sjukdom orsakad förändring
inom någon af hjärtats klaffapparater, antingen så,
att klaffarna icke längre fullständigt sluta sig,
då de fysiologiskt böra genom tillslutning hindra
blodets tillbakahvirflande i de hjärtrum detsamma
på grund af hjärtats pådrifvande pumpmekanism nyss
lämnat (iklaffinsufficiens</i>), eller ock så, att
klaffarna genom abnorm sammanväxning och däraf följande
förträngning af strömbanan tillåta endast en minskad
kvantitet blod samtidigt passera (klaffstenos). I
bägge fallen uppstå blåsljud, täckande, ersättande
eller oberoende af hjärttonerna, vid
klaffinsufficiens på grund af blodets tillbakaströmmande
i den i förhållande till klafföppningen vidare del
af hjärtat, som det nyss lämnat, vid klaffstenos
i följd af blodets passage genom en förträngd
klafföppning in i en vidare ström bana (det tomma,
blodströmmen inväntande hjärtrummet). De organiska
blåsljuden öfver hjärtat kunna på grund af dessa
förhållanden tjäna såsom diagnostiskt kännetecken
vid de s. k. organiska hjärtfelen. – De oorganiska
blåsljuden öfver hjärtat, vid hvilka hjärtklaffarna
icke äro organiskt förändrade och hvilkas uppkomstsätt
ännu är omtvistadt, iakttagas ofta vid s. k. blodbrist
och kallas då för anemiska blåsljud.
Förutom öfver hjärtat iakttagas blåsljud ock öfver
den stora pulsådern, ofta då densamma är utvidgad
(aorta-aneurysm) eller på annat sätt sjukligt
förändrad, samt öfver vissa pulsådror. Om dessas
läge är sådant, att de genom stetoskopets tryck mot
underlaget lokalt kunna förträngas, kan man äfven
under fysiologiska (friska) förhållanden öfver vissa
af de större pulsådrorna framkalla ett blåsljud,
beroende på blodvågens passage genom det på grund af
stetoskopets tryck förträngda stället.
Äfven öfver kroppens blodådror kunna ibland
blåsljud iakttagas. Ett dylikt benämnes af tyskarna
nonnengeräusch, på franska bruit de diable och höres
ibland, om stetoskopet placeras på sidan af halsen
ofvanför nyckelbenet. Detta ljud uppstår vanligen
genom blodströmningen i den stora halsvenen (vena
jugularis interna) och ansågs länge som ett osvikligt
tecken på bleksot. Det är emellertid mycket beroende
af kroppsställningen och andra tillfälligheter samt
anses numera icke hafva någon säker diagnostisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
