Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blicher, Steen Steensen, dansk novellist och skald - Blicher-Clausen, Jenny, född Blicher, dansk författarinna - Blickan, zool. Se Björknan - Blickfält, oftalm., det område inom hvilket ögat kan fixera föremål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En landsbydegns dagbog, en fri behandling af Marie Grubbes lifsöde,
men ehuru den nu räknas bland hans yppersta arbeten,
väckte den icke synnerlig uppmärksamhet då. 1827-29
följde en rad andra i den af honom själf utgifna
månadsskriften "Nordlyset", likaledes utan att riktigt
slå igenom. Hvad som mycket låg honom i vägen, var
hans försyndelser mot samtidens romantiska ideal
och mot den af J. L. Heiberg förfäktade formen som
det väsentliga i ett diktverk. B. var nämligen ej
allenast Jyllands skald, utan äfven den förste
realisten i Danmarks nyare litteratur. 1833-36
utgåfvos berättelserna samlade i fem band, och han
rönte då erkännande genom sina mästerliga skildringar
af jylländsk natur och jylländskt folklif. Hans
noveller voro dock ingalunda lika haltfulla eller
lika genomarbetade, och det var icke få, som han
skrifvit utan skaldisk inspiration, endast för att
förtjäna pengar. B. fortfor intill sina sista år att
skrifva noveller, delvis till och med af verkligt
värde, och äfven att sända nya vackra lyriska dikter
ut i världen, såsom samlingarna Svithiod (1837),
minnen från en resa i Sverige, och Trækfuglene, en
naturkoncert (1838), bilder ur fåglarnas lif. Hans
egendomligaste verk är E bindstouw, en samling
berättelser och dikter, än skämtsamma, än sorgsna,
på jylländskt allmogemål; de skrefvos 1827-42 och
sarnmanbundos slutligen genom en ram, som låter dem
vara föredragna vid ett aftonsamkväm i en spinnstuga
på heden. Men inte heller denna bok erhöll riktigt
bifall. Det var egentligen först genom P. L. Möller,
i dennes 1845 utgifna "Kritiske skitser", II, som
allmänhetens ögon öppnades för B:s betydelse som författare.
Liksom B. i sin diktning tolkade sin innerliga
fosterlandskärlek och sin stolthet öfver Danmarks
minnen samt med värme hälsade "det gjenfödte
Grækenland" och full af harm klagade öfver allt
våld och all orätt, var han äfven som prosaförfattare
verksam för att främja folkets väl och frihet. Redan
1813 skref han ett duktigt inlägg för judarnas
likställighet, och senare var han en djärf och
ifrig förkämpe för allmän värnplikt såväl som
för sönderjydernas sak och Nordens enhet. Ett
egendomligt uttryck för hans kärlek till land
och folk visade sig i hans ifver att framkalla
stora folkmöten med tal och sång på Himmelbjerget
(1839-44); han hyste till och med den fantastiska
planen att utvidga dem till ett slags olympiska
spel med allsköns idrottstäflingar. Häri var han
i själfva verket långt före sin tid, liksom i sitt
intresse för skogsplantering och odling af mossar,
hvaremot han önskade heden orörd. I andra frågor
var han däremot underligt gammaldags, såsom i sin
ultralojala hängifvenhet för envåldskonungen och i sin
sträfvan att åstadkomma en nationaldräkt af hemgjordt tyg.
Mer och mer tyngd af näringsomsorger och af husliga
olyckor (en blifvande svärson, som blifvit hans
kaplan, tog sig af daga i melankoli), kände sig
B. under sina sista år äfven åsidosatt och öfvergifven
af forna vänner och gynnare. Mot sin önskan fick
han afsked sommaren 1847, men stannade likväl kvar i
prästgården till sin död, 26 mars 1848. just som det
folklif började vakna, som han själf hade längtat
efter och verkat för. Äfven hans död blef nästan
obeaktad. Hans samlade noveller (7 bd) och dikter
hade 1846-47 utgifvits af P. L. Möller.
P. Hansen utgaf 1870 hans dikter i 2 bd och 1871 hans
noveller i urval (3 bd); senare ha utkommit flera
upplagor, både samlade och valda; af enstaka arbeten
"E bindstouw" 1882 och "Trækfuglene" 1895, båda rikt
illustrerade; och slutligen 1899 första bandet af en
samling skisser och tidningsartiklar. Minnesmärken
öfver B. äro resta i Viborg 1866, på Himmelbjerget
1882 och i Randers 1891, utom minnesstenarna i
hans födelseby Vium och på Lyshöj, midt på heden. –
B:s tunga öde tycks ha gått i arf till barnen, som
nästan alla ha dött i fattigdom eller annat elände. –
Litt.: N. J. Termansen, "St. St. Blicher" (1879),
E. Kristensen och E. M. A. Lund, "St. St. Blicher’s liv og gjerning" (1882),
H. Hansen, "Studier över St. St. Blicher" (1898) och
"Blichers barndom og ungdom" (1902), samt
J. Aakjær, "St. St. Blichers livstragedie", 3 bd (1903-04).
E. Ebs.
Blicher-Clausen, Jenny, född Blicher, dansk
författarinna, f. 29 juli 1865 i Jylland,
prästdotter, växte upp på Fyn och började
dikta redan som barn. 1883 inlämnade hon till
kungl. teatern i Köpenhamn ett skådespel, hvilket
likväl ej antogs. 1885 utgaf hon under märket John
Bentsen en samling Digte och 1887 dramat Olaf
Trygvason. 1888 följde, likaledes pseudonyma, Leve
romantiken! samt Ebba Brahe og andre digte, 1889
under utsatt verkligt namn skådespelet Christian
den anden, 1890 diktsamlingen <i>Fra markvejen/i> och
1891 Excelsior. Sistnämnda år företog hon en resa
till Italien och gifte sig 1892 med kaplanen,
sedermera kyrkoherden H. N. Clausen (f. 1858,
d. 1901). Fru B:s skildringar ur nutidslifvet hafva
vunnit en mycket stor kvinnopublik såväl i Sverige
som i Danmark, så att hon tillhör de mest lästa
skandinaviska författarna. Hennes senare arbeten
äro dikten
En bryllupsreise (1894, 4:e uppl. 1903; "En bröllopsresa", 1902),
Fugleviser og andre vers (1895), novellen
Inga Heine (1898, 6:e uppl. 1903; öfv. 1899, 3:e uppl. 1902),
den på vers skrifna berättelsen
Violin (1898, 8:e uppl. 1903; öfv. 1899, 3:e uppl. 1903) med sin fortsättning
Den sidste Hauge (3 uppl. 1903; öfv. 1904), diktsamlingen
Gyldenregn (1901, 5:e uppl. 1903) samt novellerna
Farbror Frans (1902, 7:e uppl. 1903; öfv. 1902, 3:e uppl. 1903) och
Kjeld (1903, 2:a uppl. 1904; öfv. 1903).
R–n B.
Blickan, zool. Se Björknan.
Blickfält, oftalm.,
det område, inom hvilket ögat, under det att hufvudet
hålles orörligt, medelst sina egna rörelser kan fixera
föremål. Blickfältet anger således gränsen åt sidorna
för det tydliga seendet och utgör måttet på ögats
rörlighet genom dess egna muskler. Uppmätningen af
blickfältet eger betydelse särskildt vid svaghet eller
förlamning af ögats rörelsemuskler. Uppmätningen
göres medelst perimetern, i det stora hela på
samma sätt som bestämningen af synfältet, med
undantag däraf att undersökningsobjektet föres från
nollpunkten mot periferien och blicken följer dess
rörelser, hvarvid den undersökte anger, då detsamma
ej längre tydligt urskiljes. Blickfältets storlek
åskådliggöres på samma sätt som synfältets genom
utprickning på s. k. perimeterkartor. Det normala
blickfältet sträcker sig minst 45° i alla riktningar
med undantag af inåt nedåt, där det inskränkes af
näsan, samt uppåt, där det någon gång inskränkes
genom ögonbrynen. Man skiljer mellan det monokulära
(d. v. s. ena ögats) och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
