Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad, bot., växtorgan - Bladaluminium. Se Bladmetall - Bladantimon. Se Bladmetall - Bladbaggar, Chrysomelid, zool., detsamma som guldbaggar (se d. o.) - Bladcykel, bot. Se Bladställning - Bladegna kärlsträngar, bot. Se Kärlsträng - Bladet, Vandrande, zool. Se Vandrande blad - Bladfjäder, maskint. Se Fjäder - Bladformer, bot. Se Blad, fig. 4-6 - Bladfot, bot. Se Blad - Bladfotingar, Phyllopoda, zool., en ordning bland de lägre kräftdjuren - Bladfällning, bot., det regelbundet hvarje år återkommande affallandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är också den mest lämpliga assimilationscellen,
då ljuset kan tränga fram till klorofyllkropparna
utan att passera genom tvärväggar, som skulle minska
ljusstyrkan. I palissadcellerna bildas organisk
substans (se Assimilation), som genom svampparenkymet
ledes in i nerverna och därigenom ut till växtens
olika delar (se vidare Mesofyll). Ej alla blad
visa en dylik olikhet mellan öfver- och undersida
(dorsiventralitet). Hos en mängd växter, utsatta för
starkt ljus och torka, äro bladen s. k. isolaterala,
d. v. s. öfver- och undersidan är lika byggd,
såväl hvad beträffar hudväfnaden som mesofyllet;
palissadceller förekomma här äfven på bladets
undersida. En del växter, barrträd och ranunculacéer,
sakna egentliga palissader. Assimilationscellerna
äro här mer eller mindre isodiametriska, men
genom veck på väggen
afdelade i mindre kammare, som hvar för sig motsvara
en palissadcell. Mesofyllcellerna i bladkanten äro
oftast starkt förtjockade, för att hindra bladets
sönderrifning. Ljuset har ett bestämmande inflytande
på assimilationsväfnadens utbildning; blad utsatta
för starkt ljus (solblad) visa ett väl utveckladt
palissadsystem, under det skuggblad ha svagt utbildade
eller alldeles sakna palissader.
Fig. 7. Tvärsnitt genom ett blad.
I afseende på bladens utveckling må nämnas, att
de anläggas omedelbart nedanför den tillväxande
stamspetsen och att de leda sitt ursprung från
stammens yttre del, d. v. s. från dess barklager
(periblemet). Bladspetsen utvecklas först, och
tillväxten af bladet eger till en början rum där;
snart afslutas dock tillväxten i spetsen och försiggår
därefter förnämligast vid bladets bas, men också till
en viss grad i bladets kanter. (Om bladens ställning
i förhållande till hvarandra och till stammen se Bladställning.)
Det återstår att nämna några ord om den lifslängd
växternas blad uppnå. I jämförelse med stam och rot
nå bladen i allmänhet endast en ringa ålder. En
särdeles kort lifstid hafva blommornas blad, i
synnerhet kronbladen och ståndarbladen. Men äfven
de blad, som nå den högsta åldern, näml. örtbladen,
blifva i allmänhet ej särdeles gamla. Hos de flesta
växter, åtminstone i de kallare klimaten, dö och
affalla örtbladen samma år som de bildats. Endast
ett ringa antal af de svenska växterna har fleråriga
blad. Bland de hithörande påminna vi endast om våra
barrträd, som genom sin visserligen något dunkla
grönska äfven om vintern gifva lif och färg åt
våra nordiska landskap. I varmare klimat är antalet
växter med fleråriga blad (s. k. ständigt grönskande
växter) mycket större än hos oss. Hos en del af dessa
nå bladen en ej obetydlig ålder. Äldst blifva de,
såvidt hittills är kändt, hos Welwitschia mirabilis,
hos hvilken de kunna hinna till mer än 100 år. De
blad, som hos denna växt nå en så vördnadsvärd ålder,
äro de eljest tämligen förgängliga hjärtbladen (jfr
Skott).
V. W.* G. O. R.
Bladaluminium. Se Bladmetall.
Bladantimon. Se Bladmetall.
Bladbaggar, Chrysomelid, zool., detsamma som guldbaggar (se d. o.).
Bladcykel, bot. Se Bladställning.
Bladegna kärlsträngar, bot. Se Kärlsträng.
Bladet, Vandrande, zool. Se Vandrande blad.
Bladfjäder, maskint. Se Fjäder.
Bladformer, bot. Se Blad, fig. 4-6.
Bladfot, bot. Se Blad.
Bladfotingar, Phyllopoda, zool., en föga artrik
ordning bland de lägre kräftdjuren, hufvudsakligen
utmärkt därigenom att kroppen är tydligt segmenterad,
oftast omgifven af ett ofvanifrån eller från sidorna
sammantryckt skal (som i senare fallet i förvillande
grad påminner om ett tvåskaligt blötdjur, en mussla)
samt försedd med 10-60 par bladformiga, flikiga,
i kanterna med cilierade borst väpnade simfötter,
som äfven bära väl utvecklade gälbihang. Några äro
små, 15-30 mm. långa; andra nå en längd af ända till 6
cm. Bladfotingarna lefva i sött, sällan i bräckt eller
salt vatten; de framkomma redan tidigt på våren och
lefva icke öfver sommaren. Af en del arter äro hannar
alldeles okända eller ytterst sällsynta; dessa arter
ega förmågan att, under flera generationer å rad,
fortplanta sig genom parthenogenesis ("jungfrulig
alstring"). Genom sin förmodade nära släktskap med
de numera alldeles utdöda, men under de paleozoiska
formationernas bildningstid i stor mängd förekommande
trilobiterna äro bladfotingarna förtjänta af en
särskild uppmärksamhet. De kunna lämpligast indelas i
tre familjer: Branchiopoda, som hafva naken, skallös
kropp och alltid skaftade ögon (släktena Branchipus,
Artemia, Polyartemia o. a.); Apodidæ (l. Aspidiphora,
släktena Apus och Lepidurus), som ha kroppen täckt
af ett sköldformigt skal; och Limnadiidæ (släktena
Limnadia och Estheria), som ha hela kroppen omgifven
af ett mussellikt skal. Skandinaviens fauna omfattar
af denna märkvärdiga djurgrupp 8 arter, alla mycket
enstaka förekommande. En af dem, Apus glacialis, är
funnen bland våra högsta fjäll, men tillhör egentligen
de nordligaste trakterna, där den träffas i Grönlands,
Spetsbergens och Novaja Semljas fjällsjöar. Jfr Apus.
A. Sg. (L–e.)
Bladfällning, bot., det regelbundet hvarje år
återkommande affallandet af alla eller en del af
växternas blad. Hos våra löfträd affaller årligen hela
bladskruden, medan hos barrträden och många andra
i sydligare klimat förekommande endast de blad, som
uppnått en viss ålder, varierande hos olika arter,
fällas. De med bladfällningen förenade fysiologiska
och anatomiska förändringarna bestå väsentligen
i att bladen först tömmas på näringsämnen,
att klorofyllet desorganiseras, hvarefter vid
bladets eller bladskaftets nedre del tvärtigenom
alla väfnader en liflig celldelning inträder. De
nybildade cellerna äro tunnväggiga och tämligen
löst förenade med hvarandra, hvarigenom bladets
afkastande lätt försiggår. Samtidigt eller ofta först
efter bladfällningen uppstår innanför de nyssnämnda
cellerna ett korkskikt, som bildar en öfverhud
på bladärrets yta till skydd för på dettas insida
liggande väfnader. – Tiden för bladfällningen varierar
i hög grad, äfven hos samma art, hufvudsakligen
beroende på de klimatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
